Flicka

Flicka i en liten by utanför Pursat i Kambodja.

Den här statyn står utanför munkarnas bostäder vid Wat Phnom Sampeau i Kambodja.
Det här är definitivt en klicka-bild.

Familj

Jag åkte med en båt från Siem Reap till Battambang i Kambodja. På båten fanns en kambodjansk mor med två barn, en flicka som var fem år och en pojke som var sju.
Barnen hade knappast sett någon västerlänning förut och tittade på turisterna med stora ögon.

Träd

Träd i staden Siem Reap i Kambodja. Förutom att vara vackert skänker trädet skydd mot den brännande solen.

Buddhastaty

Under de Röda Khmerernas skräckvälde i Kambodja förstördes alla tempel.
Den här halshuggna Buddhastatyn finns i Angkor Wat.

Back in business

Jag har fått tillbaka min dator så nu kan jag fortsätta att lägga ut bilder från min Asienresa.
Eftersom det var något fel på min kamera, som gjorde att det mest fastnade flickor på mina fotografier, lägger jag också ut en bild på blommor i en skål med vatten.
























Flicka i Siem Reap, Kambodja



Frangipani

Överansträngd?

Min dator har lagt av. Kanske den känner sig överansträngd efter att först ha vilat i en och en halv månad och sedan fått jobba flera timmar om dagen.

Nu befinner den sig på verkstad sedan i torsdags. Därav min frånvaro från Blogger

Angkor Wat

Galleri i Angkor Wat, Kambodja
Klicka!

Flicka

Den här flickan sålde vykort utanför templet Ta Prom nära staden Siem Reap i Kambodja.
Ta ett kort av mig sa hon, och jag var inte svår att övertala. Det var hett, vilket syns på svettdropparna i hennes ansikte.

Stenhuggare

Stenhuggaren sitter precis bredvid huvudgatan och genomfartsvägen genom staden Pursat i Kambodja.

Kvinna på cykel

Den här kvinnan cyklar förbi en järnvägsövergång en bit utanför staden Pursat i Kambodja. Hon har en typisk huvudbonad, en sjal som viras runt huvudet.

Oxkärra

Oxkärra utanför staden Pursat i Kambodja

Flicka i Siem Reap

Flicka i staden Siem Reap i Kambodja

Volontär

Denna vackra kvinna arbetar som volontär i Siem Reap där hon arbetar med ungdomar som syr väskor och annat som säljs i staden.

Hemma

Tjejer på färjan till Koh Chang

Jag landar på Arvidsjaurs flygplats. Det regnar och är +6. Skillnaden är stor!
Träden är gröna och björkarnas löv är redan i skolavslutningsstorlek.

Nu skall en massa saker ske. Besiktning av olika fordon, uppstart av sommarstugesäsongen, ta reda på ett par tusen fotografier, tvätta kläder...

Fixeringsbild

Resedagboken är avslutad. Jag har ägnat dagen åt att handla litet som man gör i slutet av en resa, men hela inriktningen ligger på hemresan.

Bilden visar sidan av en vagn som går på räls uppe på betongpelare i Bangkok. De två "pilarna" är dörrar som öppnas automatiskt när tåget stannar på en hållplats.

Luftkonditioneringen var så effektiv i dag så jag frös, och glasögonen immade igen när jag steg ut i den heta fuktiga luften

24 maj 2009, söndag Koh Samet - Bangkok

Thaiflickor som övar modefotografering på stranden i Koh Chang

Jag har druckit whisky på thaisätt. Jag går ut med några, som är anställda på en Resort där jag brukar inta mina måltider, till en annan restaurang för att äta middag vid solnedgången. Efter maten föreslås att vi skall dricka whisky. Jag är väl inte alldeles svårövertalad och så sker beställning av nödvändiga attiraljer.

Först och främst beställs en Mekongwhisky, ett inhemskt märke som ärligt talat inte har så mycket med en singlemalt att göra. Sedan beställs tre flaskor soda och en hink med is.

Man börjar med att fylla glaset med is. Sedan fortsätter man med några centimeter whisky och så slår man glaset fullt med soda. Då tar man istången och rör om så att alla bubblorna försvinner.

Drinken är rätt svag och smakar inte så mycket sprit. Två faror uppenbarar sig dock rätt snart. Den första är att det är hett och du är törstig. Den andra är alla tjänstvilliga händer som fyller på glaset så fort det minskar något. De gör det på ett sätt som gör att du många gånger inte hinner vara med.

Isen smälter fort i värmen och ny ishink beställs med jämna mellanrum. Vid tiotiden ansluter ett par till från Resorten, bland dem en före detta munk som numera arbetar som kock på Resorten och som grillar utomhus på kvällarna. Han dricker inte whisky utan Bacardi Breezer. Vi har roligt. Jag betalar.

Halv elva på förmiddagen vadar jag, med min packning, ut i det varma vattnet ut till en fyrkantig pråmliknande båt som med hjälp av en utombordare för mig och mina medpassagerare ut till en stor träbåt som tar oss till fastlandet. Det är en fin dag. Det blåser skönt och båten rullar i sjön.

Jag har fått en karta hos de som säljer resan till Bangkok. Den visar var jag skall finna resebyrån där bussen avgår. Platsen ligger på en gata som finns strax bakom piren, vid en seven-elevenbutik. Enkelt. Jag finner butiken, visserligen på fel sida av gatan, men på gatan bakom finns bussar så jag traskar dit.

Fel. En man upplyser mig om att min resebyrå finns flera hundra meter bort, bakom en annan seven-elevenbutik. Vi har gått iland vid en pir som inte finns på min karta. När jag kommer fram är det samma resebyrå som jag tidigare besökt ett par gånger. Den med den stupfulle mannen.

Det är bara jag och en tjej från Schweiz som åker iväg med minibussen. Vi hinner en halv mil på vägen till Bangkok när chaufförens telefon ringer. Han gör en u-sväng och återvänder till resebyrån för att hämta upp ett par som raggats upp från gatan. De var på väg till en ordinarie buss när de fick ett erbjudande om att åka med oss. De trodde att det skulle gå snabbare.

Flickan från Schweiz skall till flygplatsen för att flyga till Hanoi där hon arbetar som volontär åt FN. Hon blir stressad eftersom det blivit ont om tid.

Vi har inte betalt så mycket för resan så chauffören undviker betalvägar. Han svänger därför inte in på vägen till Suvarnabhumi, som flygplatsen heter, utan kör vidare. Efter ett tag svänger han av men vänder igen efter några kilometer eftersom han verkar osäker på om han kör rätt. Flickan blir inte lugnare av detta.

Så småningom kommer vi fram till flygplatsen men han tar fel skyltarna för avgående och ankommande. Hon är i alla fall glad att komma fram.

Paret som steg på skall till Segermonumentet och jag till Khao San Rd. Det är söndag och därför inte så mycket trafik.

Efter ett tag börjar vi förstå att vår chaufför inte hittar i storstaden. Han stannar bussen och går ut för att fråga människor om hur han skall köra. Han stannar på bensinstationer, talar med taxichaufförer, med folk på gatan. Till slut passerar vi skywaystationen vid Mo Chit. Då börjar vi passagerare förstå var vi är.

För att göra en lång historia kort. Han hittar så småningom till Segermonumentet, och efter konsultationer av bland andra militärer och motorcykeltaxi finner han även vägen till Khao San Rd. Det är en skakad men synbarligen lättad man som släpper av mig.

Jag hoppas att han hittar hem.

23 maj 2009, lördag Koh Samet

Västerländsk man och thaiflicka från Pattaya på strandpromenad. Familjeflickorna skyddar sig mot solen medan de prostituerade vet att faragerna tycker att det är vackert att vara brun.

När det är så hett som det är här nu blir det en massa tvätt. Jag svettas ymnigt ibland och eftersom jag bär med mig min packning i ryggsäck så finns det begränsningar i hur många plagg jag kan ha med.

Det är alltså en snabb omsättning på kläderna. Innan jag åkte köpte jag en packpåse på Intersport som jag använder för smutstvätten. Det är en klar standardhöjning från tidigare års konsumkassar.

Jag får alltid tillbaka tvätten struken och vikt. Det som fascinerar mig är att packpåsen vid varje tillfälle också kommer tillbaka tvättad, struken och prydligt vikt.

Jag stannar på Koh Samet den här dagen också. Jag går till receptionen och berättar att jag blir kvar en natt till och får då beskedet att jag inte kan stanna kvar på mitt rum. De har hyrt ut allt, trots att det är lågsäsong. Där ser man fördelen av att ha ett lägre pris än konkurrenterna.

Jag går till den klart dyrare grannen och skaffar ett rum där. De har många lediga. Hotellet har en vacker trädgård som sysselsätter en hel del människor, men de flesta gästerna tillbringar sin tid på beachen eller inne på rummet.

Jag går till en biljettförsäljare och köper biljett till Bangkok i morgon. Det blir båt från stranden till färjepiren på andra sidan och sedan minibuss till Bangkok. Jag lånar samtidigt en bok i receptionen på hotellet som säljer biljetter. Jag lägger in biljetten i boken och tar den i handen. Det är det sista jag kommer ihåg.

När jag kommer in på hotellrummet har jag ingen bok med mig, och ingen biljett heller. Jag behöver inte söka så länge på hotellrummet eftersom jag inte hunnit packa upp efter flytten. Det finns inte i min ryggsäck eller på rummet.
Så börjar en rekonstruktion av vad jag haft för mig under förmiddagen och jag besöker alla platserna igen. Ingen har sett någon bok.

Det är bara att bita i det sura äpplet och köpa en ny biljett. Resebyrån säger att någon kan ha tagit biljetten och beslutat sig för att använda den så därför måste jag betala för en ny. Jag får väl bre ut mig litet extra i morgon…

Koh Samet är en plats för familjer eller par. Det kan vara en av anledningarna till att jag känner mig litet rastlös här. Det blir inte mycket kontakt med andra resenärer. Jag tar mina små promenader på stranden, jag skall ju få litet färg, men utan stor entusiasm.

22 maj 2009, fredag, Koh Samet

En av alla kattor som finns runt min bungalow

Jag är tillbaka på samma strand som för en månad sedan. Jag kom hit, när mörkret började lägga sig och jag hade inga andra planer för mitt boende än att jag skulle försöka hitta något som var litet billigare.

Nu bor jag i en bungalow som är lika välutrustad som min tidigare till halva priset. Att den regniga säsongen medför färre turister gör att en del sänker priserna ordentligt medan andra håller fast vid normalpriset.

Luftkonditioneringen är så effektiv att jag blir tvungen att slå av den efter en stund på natten. Jag har börjat justera upp lägsta temperaturen till 25 grader. Det betyder nog ylletröja på hemma i Lappland ett tag tills min inbyggda termostat återgått till normalläget.

Större delen av ön ligger inom ett naturreservat och jag måste betala motsvarande 50 kronor för att komma in. Jag har inte tagit reda på hur länge den biljetten räcker, men min är stämplad med gårdagens datum och all text är på thai. Kanske jag måste lösa en ny varje dag jag passerar gränsen.

Jag vet att många avundas mig. Tänk att få bo strax intill en tropisk kritvit sandstrand med restauranger i strandkanten, litet folk så det är ingen trängsel någonstans och en sol som skiner över alltihopa.

Vattnet är jättevarmt. Jag vet eftersom jag för första gången denna resa har badat. Jag har aldrig varit med om en så hög vattentemperatur. När jag kommer upp ur vattnet så känns luften sval, nästan kylig. Men så är vi i slutet av den heta perioden och solen har gassat under många månader.

Men jag är en badkruka. Jag har inte många minuter per år i badet. Att jag nu ändå provar på beror på att jag tänker att jag borde vara litet brun när jag kommer hem. Så jag gör halvhjärtade försök med solande och bad.

Litet solbränd är jag dock, på översidan av fötterna där sandalerna inte täcker huden, på armarna, nedanför t-tröjorna och ansiktet. Den grunden lade jag på ”bamboo train” i Kambodja som minnesgoda läsare kanske kommer håg.

21 maj, Koh Chang – Koh Samet

Alla har en mobiltelefon i Thailand, även om just den här unga damen lånat en av sin storasyster

Jag tar mopeden tidigt från morgonen och kör runt litet. Vägnätet på Koh Chang är lätt att hitta i. Det finns en väg som följer kustlinjen, men inte runt hela ön utan som ett upp och nervänt U. Från den vägen går sedan ut små stickvägar. Den är asfalterad, smal och på sina ställen mycket brant och kurvig. Dessutom är den smal. Det finns inga trottoarer utom på några enstaka ställen och en massa människor som promenerar. Det finns förstås en mängd bilar nu sedan det går bilfärjor till Koh Chang.

Jag hittar ett hotell som serverar frukost från halv åtta så min lycka är gjord.

Jag hämtas upp på hotellet av en minibuss som kör runt och till slut är vi elva passagerare som skall till Koh Samet eller Pattaya. Trots en del strul hinner vi med bilfärjan och efter en stund befinner vi oss på samma biljettkontor som vi hamnade på i förrgår. Där byter vi buss. Den nya bussen går inte förrän efter en halvtimma. Tanken är säkert att vi skall äta mat där, men ingen gör det.

Himlen mörknar när vi åker över med färjan till fastlandet och sedan börjar det spöregna. Det håller på i nästan tre timmar, men upphör turligt nog när vi kommer till färjeläget.

Återigen hamnar jag på det biljettkontor som jag gjorde för en månad sedan. Jag skall få en biljett till färjan. En gammal dam sopar golvet där inne och en man ligger och sover. Hon säger något till honom men han svarar inte. Så höjer hon rösten. Inget händer. Jag säger att jag måste få en biljett. Inget händer. Så småningom rör han på fötterna, men ligger kvar. Efter många om och men tar han sig upp på benen och då förstår jag varför inget hänt. Han är stupfull.

Vi går mot båten, jag före och han efter, han med knapp styrfart och obestämd riktning.

Jag kommer på båten, den kör över och jag hinner åka med en öppen pickup till min strand utan att regnet hunnit ifatt mig.

Varför är jag på Koh Samet igen? Ja, mest för att jag bedömer alternativen som sämre. Koh Chang har förändrats för mycket, jag vill inte åka till Pattaya och jag vill vänta med Bangkok tills slutat av äventyret.