Katt

Katt i ett Buddhistiskt tempel i staden Siem Reap, Kambodja.

Trött

Tuc Tuc-förare i Siem Reap, Kambodja.

En Tuc Tuc i Kambodja är en tvåhjulig vagn som dras av en moped/motorcykel.
Den här föraren vilar i sin Tuc Tuc i väntan på passagerare.

Sockerrör

Mannen står utanför huvudingången till marknaden i Siem Reap. Ham har en maskin som pressar vätska ur sockerrör. Den säljer han till till marknadsbesökarna.
Jag smakade och drycken var söt, men inte för söt.
Min mage klarade sig.

Grönsaksmarknad

Foto från den stora marknaden i utkanten av Siem Reap i Kambodja

Mor och dotter

Mor och dotter i Siem Reap, Kambodja.

Väktare

Väktare utanför ett tempel i närheten av Angkor Wat i Kambodja.

Pojke

Pojke på en indisk restaurang i Sihanoukville, Kambodja

Ung musikant

Vid stigen som ledde till ett av de många templen i Angkor Wat-området fanns den här orkestern som spelade traditionell kambodjansk musik. Den lilla grabben som spelade trumma var jätteduktig. Han höll takten på ett förtjänstfullt sätt, så vitt jag kunde bedöma, men jag undrar om han inte i stället borde ha befunnit sig i skolan.

Solnedgång

Solnedgång över Mekongfloden i Kratie, Kambodja

18 maj 2009, måndag

Far och son

Det finns minst två sidor av allt. Jag befinner mig nu i en stad som har många turister, även om det nu är lågsäsong. Fördelen med att vara på en turistort är att allt är så mycket lättare. Det är lätt att hitta någonstans att bo, restauranger i olika prisklasser finns det gott om och det är lätt att göra sig förstådd eftersom många talar engelska. Transporterna är också lättare eftersom det ofta finns turistanpassade busslinjer och det vimlar av tuc-tucförare och motoförare.

Nackdelen då? Det finns flera. Priserna anpassas efter turisternas köpkraft. En livsnödvändig flaska vatten kan kosta fyra gånger så mycket för en turist jämfört med normalpriset. Maten är ofta dyrare. Det dras diverse obskyra verksamheter till turistorterna. Jag har inte sett så tydliga tecken på prostitution och droghandel tidigare under resan som här i Sihanoukville.

Regnperioden har börjat en månad tidigare i år jämfört med fjolåret, säger personalen på Blå Grodan. Det regnar varje dag en eller ett par rejäla skurar och nästan varje kväll så mullrar åskan. Det är inte speciellt störande, det är bara att vänta ut skurarna.

Efter regn och åska brukar luften kännas ren och uppfriskande. Så är det inte här. Det är fortfarande lika hett i luften. Den ökande molnigheten gör i alla fall att solen inte strålar lika obarmhärtigt.

Det regnar på förmiddagen så jag ägnar den åt att läsa ut en bok. Efter lunch är det alltför hett för att jag skall företa mig något förutom att jag tar en moped ner till downtown för att köpa bussbiljett inför morgondagens resa. Jag kommer att lämna Kambodja och åka in i Thailand igen.

Jag köper också den minsta tandkrämstuben på ett varuhus nere i staden. Det gäller att hålla vikten… på packningen.

Jag skall försöka träffa en vän som har en liten restaurang på Koh Chang som är morgondagens mål. Jag har inte hört av mig till honom så jag vet inte alls om han finns kvar på ön.

17 maj 2009, Sihanoukville

Huvudstupa pojke i Sihanoukville, Kambodja

Jag förstår att jag börjar se väldigt sliten ut efter allt resande. I kväll tycker en rad tuc-tucförare att jag behöver massage. En speciell variant som heter ”Lady Massage?”I själva verket har jag tagit det väldigt lugnt på sista tiden och känner mig rätt utvilad.

En man på restaurangen tvärs över gatan tror också att jag är rökare. Jag har varit, men jag slutade 1971 så röklukten har säkert försvunnit. Ändå säger mannen till mig:” Om du önskar röka har jag allt”. Jag vet att ett paket inhemska cigaretter kostar cirka tre kronor. Men har jag slutat så har jag, även om det är billigt.

Men det vore dumt att inte ta varningstecknen på allvar så jag lägger mig extra tidigt.

Jag vandrar på den tomma stranden på morgonen innan det är fullt med folk. Allt är förvånansvärt enkelt. Många barer och restauranger heter något på ”schack”, skjul på engelska, och de gör skäl för namnet. De enda människor som finns på stranden är kambodjaner. Barangerna sover fortfarande.

Jag har beslutat att flytta till en annan del av staden. Platsen har flera namn, Victory Hill och Weather Station Hill är ett par av dem. När den första backpackervågen sköljde över staden var det hit de sökte sig. Det finns en hel del hotell, barer och matställen här fortfarande. Jag bor på Blue Frog Guesthouse, som nu ägs av en kille från Finland och två damer från Luleå. Det är ett lugnt och fint ställe med en stor fördel, trådlöst Internet.

Jag promenerar ner till stranden. Det är en brant backe av typen tre minuter ner och tio minuter upp. Det blir indiskt till lunch, en riktigt välsmakande Garam Masala med bröd och saltad yoghurt att dricka.

Jag har dragit ner på mina aktiviteter nu. Det börjar kännas att slutet på äventyret närmar sig och jag drar nig så sakta mot Bangkok.

Jag ser på skyltar att det går en buss från Sihanoukville till Koh Chang i Thailand. Jag planerar att åka dit i övermorgon så jag blir kvar på blå grodan en dag till.

15 maj, Kampot – Sihanoukville

Plöjning av risfält. På grund av fattigdomen används fortfarande uråldriga jordbruksredskap.

Jag tar det bara lugnt på eftermiddagen och har inget inplanerat. Det ger mig tillfälle att prata med folk jag träffar. Bland andra möter jag två kvinnor som jag åkte med bussen till Kampot med. De stannade i Kep, övernattade på en ö utanför staden och nu visar det sig att de bor de på samma hotell som jag gör.

De arbetar för en NGO i Siem Reap. NGO är en förkortning av Non Goverment Organisation, och det finna många sådana i landet. Den ena av kvinnorna arbetar med organisationens hem för föräldralösa barn och den andra med handikappade som syr accessoarer som handväskor och annat. Båda tillhör samma organisation Sangkheum Center for Children. De har en svensk volontär som arbetar där så frågor om verksamheten kan ställas på svenska. E-postadress finns på hemsidan.

Planen är att jag klockan elva skall åka med en minibuss till staden Sihanoukville. Sihanoukville är en relativt stor stad med drygt 155 000 invånare. År 1950 byggdes den i orörd djungel för att skapa landets första och enda djuphavshamn. Staden är omgiven av fyra vita sandstränder och den har utvecklats till Kambodjas solkust. Den beskrivs som en tillbakalutad stad som gavs namn efter den dåvarande kungen Sihanouk.

Klocka elva kommer en gammal, högerstyrd personbil, en Toyota. Jag tror att den skall ta mig till minibussen, men så är det inte. Att åka med en delad taxi till Sihanoukville kostar 5 $. Att som jag, åka med minibuss kostar 7,5$, alltså hälften till men då har man bättre plats och luftkonditionering. Vi är bara tre som skall åka så ägaren har beslutat att vi i stället för bussen skall åka med den här bilen.

Jag sätter mig i framsätet eftersom jag är först. Sedan hämtar han upp två män till som utgör passagerarna. Dessutom hämtar han en chaufför och sätter sig själv i baksätet tillsammans med de fullväxta karlarna. En av männen i baksätet försöker pruta på priset, utan resultat.

Det finns, hör och häpna, ett fungerande bilbälte på passagerarplatsen fram. Jag ar på mig bältet. Ägaren säger att bilen har luftkonditionering men att den fungerar så dåligt att det är bättre att i stället öppna sidorutorna vilket vi gör. Alla rutorna öppnas helt.

Chauffören sneglar på mitt bilbälte och berättar för mig att han har jobbat son chaufför i sju år, och att han är en mycket säker förare. Jag låtsas inte förstå.

Han kör bilen bra, bromsar för kor och vattenbufflar i tid och tutar inte överdrivet ofta. En liten egenhet har han dock, han använder bilens blinkers i kurvorna. När en kurva, enligt hans förmenande, blev tillräckligt snäv så blinkar han åt det hållet kurvan går. Han är dessutom ensam på vägen med denna vana efter vad jag sett.

Jag ber om att bli lämnad på ett gästhus som ligger på ett lugnt ställe. Det finns andra områden berättade de två finska pojkarna under båtturen häromkvällen. En rapport torde komma från Sbov Meas Guest House Bungalow and Restaurant.

11 maj, måndag, Kratie – Phnom Penh

Färja från ön som kommer med morgonens pendlare över Mekongfloden till Kratie

Språket i Kambodja är Khmer som talas av ungefär nio miljoner människor, och som förstås av många fler i de omgivande ländernas gränstrakter. Skriftspråket härstammar från ett sydindiskt språk, Brahmi. Det är ett komplicerat språk med 33 konsonanter och cirka 24 vokaler och diftonger.

Jag har för egen del koncentrerat mig på att lära mig två uttryck, tack och hej. (Leverpastej känns inte riktigt relevant här) Det kan vara nog så krångligt när minnet inte längre är vad det varit.

Tack gick av någon anledning rätt lätt att komma ihåg. Man säger bara Ah Kohn.
Det är betydligt mera krångligt med hej, men jag har kommit på ett minnesknep, Sussi dö! Men på engelska, Susy die! (sossidai). Men innan jag hunnit tänka ut vem det var som skulle dö har jag oftast ändå hunnit säga Hallo, vilket är litet trist.

”Jag skall försöka skaffa dig en bra sittplats, där dina ben får plats”, sägen hotellchefen. Han ringer på sin mobil och så skiner han upp, ”du får plats 3, längst fram i bussen. Den har bäst benutrymme”.

Jag hinner äta frukost på en servering i Kratie innan jag går till bussen. Stora ryggsäcken packas in i lastutrymmet och jag går och sätter mig. Platsen är upptagen av en mormor/farmor och en pojke i förskoleåldern. Jag visar min biljett för henne och hon gör platsen närmast fönstret ledig.

Så kommer konduktören. Han upptäcker att vi bytt plats och det går inte för sig. Man måste sitta på den plats som biljetten visar.

Det är som vanligt varmt och varmare kommer det att bli ju längre dagen går. Bussen är utrustad med luftkonditionering, men de är ett litet problem med den. Inte för alla men för två av passagerarna.

Det börjar med en droppe vatten som faller ner på min medpassagerare. Detta inträffar redan innan vi hunnit starta. Den följs snabbt av flera.

Bussens besättning består av chaufför, konduktör och en pojke som sköter lasten. De två senare börjar vidta åtgärder. De tar en trasa som de försöker torka uppe på hatthyllan med. Det hjälper någon minut. Sedan ökar flödet och nu faller dropparna snabbt och även på mig. Så kommer konduktören på en snilleblixt. Han tar gardinen som hänger i fönstret och sätter den som skydd under hatthyllan och fäster den uppe på hatthyllan. Det fungerar. Under en femminutersperiod kommer det inget vatten. Sedan kommer allt på en gång. Vi är redan plaskvåta.

Jag har en trasa och försöker hinna torka bort vattnet innan det faller ner som droppar. Ett omöjligt företag.

Luftfuktigheten i Kambodja är mycket hög och när den fuktiga luften kyls av kondenseras en massa vatten. Någonstans på vägen har något gått snett och kondensvattnet droppar ner på platserna tre och fyra.

Efter en timma och fyrtiofem minuter stannar vi för rast och efter rasten har man löst problemet. Inte så att vi får byta plats, det går ju inte eftersom det står tre och fyra på biljetterna. Nej, man stannar vid ett litet stånd vid vägkanten och så får vi var sin engångsregnponcho.

Hur mycket droppar det då? Tänk dig att du stryper vattnet i en vattenkran tills det blir en så tunn stråle som möjligt. Sen stryper du den litet igen så att strålen blir till droppar. Stora.

Så håller det på i ytterligare fem timmar. Jag har sett exempel på vattentortyr i S-21, så jag skall inte dra någon sådan parallell, men det är ytterst enerverande.

4 maj 2009, måndag. Pursat

Ett möte på spåret med ett annat Bamboo Train


Jag brukar ha bra hand med hundar. Jag har inte heller några problem med dem på platser där det finns mycket turister. Men här i Pursat blir jag utskälld. Hundarna morrar och visar tänderna och följer efter mig. Det är inte roligt. Jag förstår att jag är något okänt för dem, något som luktar annorlunda och som ser annorlunda ut, men det är inte roligt.

På bussen fanns tre västerlänningar, två fortsatte till Phnom Penh, och jag var ensamt blekansikte som steg av här. När jag promenerar på marknaden i staden frågar jag om jag får ta ett kort när jag ser något intressant. Det blev bara nekande svar idag. Det har inte hänt tidigare. Alltid brukar några känna sig smickrade, men människorna i Pursat är svårflirtade.

När det blivit mörkt går jag ut för att hitta någonstans att äta. Mitt mål är en restaurang i närheten som drivs av en Kambodjansk frivilligorganisation som ger ungdom i riskgrupper en chans till arbetslivserfarenhet. Det är becksvart ute, jag har inte med min ficklampa, och jag hittar inte restaurangen. Kanske det är där man firar ett bröllop. Alla ljud man förknippar med djungel hörs ute, cikador, grodor, och en massa andra nattljud.

I mörkret snubblar jag och lyckas stuka foten. Jag tar mig i alla fall till en restaurang för Kambodjaner där jag beställer kyckling och ris. Kycklingen är finhackad men alla ben finns kvar så det finns inte en benfri bit.

Personalen försöker lära en liten pojke att han skall säga ”Hello” till mig eftersom jag är en barang. Han säger lydigt ”Hallo” men håller samtidigt handen mot örat som om han höll i en telefon. Men kommer snart att lära sig.

Idag åker jag med ”bamboo train” eller norry på Khmer. En järnväg finns kvar från den franska tiden med kurvig räls och risiga broar. På den fraktar man folk, ris, bräder och plankor, allt som du kan tänka dig. Jag åkte tillsammans med 17 andra personer dit och 7 – 8 personer, palmblad till taktäckning, kolsäckar och en motorcykel tillbaka.

Ett ”bamboo train” består av två hjulaxlar med små järnvägshjul. På den lägger man en träram som är tre meter lång och som sticker ut en dryg meter utanför vardera sidan. Sitt- och lastytan består av längsgående tunna bamburibbor. Ekipaget drivs av en 5-hästars bensinmotor via kilremmar till en av hjulaxlarna. Bromsar gör man med träspak som trycks mot ett hjulpar.

Järnvägen är enspårig och trafiken är rätt livlig. När två tåg möter varandra sker en bedömning av vem som har svårast att lasta av. Alla passagerarna på det som är minst svåra kliver av, alla hjälps åt att lasta av lasten, man lyfter av träkonstruktionen och hjulen och lägger dem vid sidan. Så passerar tåget som finns kvar på rälsen, men stannar och hjälper till att lyfta upp delarna till det tåg som hamnat på sidan och alla kliver ombord igen och åker iväg.

Allt det där känner jag inte till på morgonen när jag står vid den korsning mellan järnväg och landsväg som utgör järnvägsstation. Jag har åkt hit med kocken på hotellets restaurang som har litet sidoaktiviteter. När han lämnar mig är jag ensam västerlänning. Jag skall följa med en man när han fått ihop nog mycket folk för att vi skall åka.

Det dröjer en dryg timma innan något händer och jag hinner fota en hel del. Så ropar han på mig med all engelska han behärskar ”Hallo”. Han föser undan några damer och gör plats åt mig längst framme till vänster. Och så bär det iväg.

Upplevelsen är närmast skrämmande. Jag sitter två decimeter ovanför sprängstenen som utgör banvall. Hastighetsupplevelsen på den höjden är påtaglig. Jag kan inte låta bli att fundera över vad som händer om det blir tvärstopp. Får jag hela lasten över mig? Grenar och kvistar från vegetationen bredvid slår emot mig. Det är så trängt att jag knappast kan ändra ställning, ett behov som jag snabbt känner. Jag är stel i vanliga fall och efter att ha suttit med benen i kors någon halvtimma så börjar jag allvarligt längta efter första stationen där jag kan ta ett annat tåg tillbaka.

Som tur är kommer ett godståg så vi blir tvungna att montera ner vårt och placera det på sidan. Då börjar en ung man tala med mig. Det visar sig att han är lärare i byn som ligger vid tredje stationen och det här tåget går dit, sedan vänder det och jag kommer att vara tvungen att åka hela resan.

För att göra en lång historia kort sitter jag i direkt solsken i närmare sju timmar. Som tur är har jag långbyxor på mig och min hatt. Jag vaknade i natt och kom ihåg att jag stoppat hatten i en ficka i lilla ryggsäcken. Mindre turligt är att jag bara hade en t-shirt och sandaler utan strumpor. Jag är brännskada på armar, fötter och vrister samt i ansiktet. Jag bär glasögon så reflexerna från dem gör att näsan riskerar att falla av.

Övrigt att notera från resan; Två barn börjar gråta då de ser mig. På den positiva sidan kan noteras att ett barn börjar skratta.

1 maj, Battambang

Fåglar fotograferade på marknaden Psar Nat i Battambang

Battambang är Kambodjas andra stad med en befolkning på cirka 140 000 invånare. Staden ligger i nordvästra delen av landet och provinsen Battambang har en lång landgräns mot Thailand. Provinsen har omväxlande tillhört Thailand och Kambodja. Den tillhörde Thailand mellan 1795 och 1905, och under andra världskriget 1941 – 1946. Slut på historielektionen.

Det är helt annorlunda att promenera på gatorna i Battambang än i Siem Reap. Här kan du promenera i fred utan att bli antastad av någon. Det är heller inte på så många affärer de förstår engelska. Skyltarna är nästan uteslutande på Khmer.

Baksidan av det hela är att det är svårare att hitta saker du behöver. På vägen tillbaka från gårdagens bloggskickande kommer jag ihåg att det inte finns vattenflaska på hotellet. Snålt tycker jag, men jag behövde finna en affär som säljer det. Klockan här var strax efter sex, och de flesta butiker var redan stängda. Jag beslutade till slut att ta en promenad rund kvarteret där hotellet ligger och fann till slut en affär. I en turistort som Siem Reap är allting öppet nästan hela tiden.

Tillbaka på hotellet upptäcker jag att om jag hade gått rundan åt andra hållet så hade jag funnit en affär nästan direkt.

Hälften av befolkningen är under 15 år och det märks. Alla föräldrar med småbarn lär sina barn att så fort de ser en utlänning så skall de ropa ”Hallo!”. Det blir en hel del hallåande under en dag.

Jag bor kungligt. Royal Hotel närmare bestämt. Nybyggt, a/c, fläkt, tv, kylskåp, varmt och kallt vatten, men det kostar förstås att ligga på topp. 13 $ per dygn. En dryg hundring.

Ryggen gör sig påmind idag. Gårdagens sextimmarsresa på båten har satt sina spår och jag känner mig stel. Gammal man gör så gott han kan…
När jag tittar ut genom fönstret, jo hotellet har både fönster och en utsikt mot gatan, ser det genommulet ut. Jag misstänker att det blir en regnig dag. Jag går ner till receptionen och lämnar min tvättpåse. När jag sedan öppnar dörren ut till gatan är det visserligen molnigt, men ljust och fint ute. Hotellet har rökfärgade rutor.

Frukost serveras i grannhotellet som ligger granne till Royal Hotel. Serveringen ligger på taket, och hotellet saknar hiss trots att det är många våningar upp. Utsikten är fin, men frukosten är turistanpassad liksom priset.

Polisen har trafikkontroll på en av de få gator som har ett namn i staden, på Street 2. Det finns också Street 1 och 3. Dagens uppgift är att ta fast motorcyklister som inte bär hjälm. Det är föraren som måste bära hjälm. Passagerare behöver inte och jag har knappast sett någon som burit hjälm.

De som är snabba gör en u-sväng och vänder tillbaka. Det blir ändå en jämn ström som fastnar i kontrollen. Folk i allmänhet är inte speciellt förtjusta i polisen. De anser att den är korrumperad, och varför skulle inte polisen vara det när så mycket i det här samhället bygger på korruption.

Jag ägnar förmiddagen åt en promenad längs floden där jag fotograferar. Min plan är att jag skall titta på staden idag och i morgon blir det den omgivande landsbygden. Jag gör dagens kulturinsats och besöker Battambangs museum. Innan jag hinner upptäcka skyltarna som förbjuder fotografering så hinner jag ta några bilder. Eftersom det hade gått fint så fortsätter jag ta några foton till innan jag återvänder till hotellet.

29 april, Siem Reap

Chany, 21-årig flicka som masserade mig

Det regnar mitt på dagen. Det är första gången det händer under den här resan i Kambodja. Tidigare har det regnat en ordentlig skur på någon timma varje kväll. Det varierar litet i tid när regnet kommer, men det brukar infalla när jag planerat att gå ut någonstans för att äta middag.

Turisterna (barangerna) tar på sig regnkläder och skyddar sina ryggsäckar med överdrag. Kambodjanerna skyndar sig in under tak. De vet att kläderna snabbt torkar när de sitter på kroppen. Fryser gör man bara när man kommer in med blöta kläder i ett luftkonditionerat rum.

Jag har forskat vidare om pengarna som en brudgum måste ge till brudens föräldrar. Kostnaden verkar vara högre här i Siem Reap än för den taxichaufför som jag tidigare talade med. 5 000 USD är ett normalpris för en brud här och för de rika stiger priset mycket högre. För pengarna ordnar brudens föräldrar en sjudundrande fest där man bjuder in så många man har råd med. Flera hundra gäster är normalt. En annan detalj som möjligen kan underlätta för brudgummen är att varje gäst har med sig en gåva, oftast pengar i storleksordningen tio till femton USD.

På kvällen äter jag middag på det ställe där jag tidigare kopplat upp min dator mot omvärlden. Jag läser nämligen på en skylt att de har Apsaradans på övervåningen och att det är gratis. Apsara kallas de kvinnofigurer som i tusental dekorerar de omgivande templen. De är himmelska danserskor som underhåller gudarna och den sensuella belöningen för kungar och hjältar som dör hjältedöden.

På övervåningen finns många bord och det är nästan fullsatt när jag kommer. Eftersom jag är ensam får jag ett bord längst från scenen som skyms av pelare. En orkester av unga pojkar spelar under hela tiden. Det låter falskt, men jag är knappast någon expert på khmerfolkmusik, så jag vet inte. Dräkterna och de uppträdande flickorna och pojkarna är vackra, men dansen ser hemmagjord ut. Men vad kan man förvänta sig för det priset. Maten är god och billig.

Sedan tar jag massage. En flicka med ett namn som nästan låter som Jenny masserar mig. Vi håller till i en sal med många madrasser intill varandra. Hon har ett års utbildning i massage och det märks att hon kan sin sak. Trots att hon är liten är hon stark i nyporna och kopplar rena brottargreppen på mig. Mot slutet av timmen blir hennes behandling klart störd. En man från Rumänien kommer in och när han skall ta av sig i kalsingarna visar det sig att han inte har några på sig. De löser det genom att han går ut och återkommer insvept i en handduk. Jenny börjar fnittra så hon knappast kan massera. Hon blir t.o.m. tvungen att avbryta och går ut och skrattar med sina arbetskamrater innan hon kan slutföra sitt jobb.

Man kan undra över vad den mannen hade förväntat sig för behandling.

I dag beställer jag på morgonen en resa med båt till Kambodjas näst största stad, Battambang. Jag känner mig färdig med staden Siem Reap, åtminstone för denna gång. Resan börjar klockan sex i morgon bitti och håller på mellan sex och åtta timmar. Det är egentligen sämsta tiden för båtresor nu eftersom vi är i slutet av den torra och heta perioden och vattenståndet är därför som lägst.

Jag tar sedan en promenad till mitt första hotell i staden, lyxvarianten, för jag vill säga hej då till flickan i receptionen. Hon hade en ledig dag när jag flyttade så jag fick inte möjlighet att göra det då. Jag har haft flera mycket givande samtal med henne om livet i Kambodja. Hennes engelska är ovanligt bra. Tyvärr är hon skamligt lågavlönad, cirka 400 kronor i månaden har hon.

Promenaden blir kanske tre kilometer sammanlagt, och trots att gör den på morgonen för att undvika hettan så blir jag genomvåt av svett. Jag passerar ett nytt köpcentrum med luftkonditionering som enligt skylten på dörren öppnar 8.30. Jag går in för att svalka mig och en herre närmar sig mig med en förvånad min. Ja, säger han, kunderna kommer inte förrän tidigast vid tiotiden så affärerna öppnar först då.

27 april, Siem Reap

Vid tretiden på söndagseftermiddagen hämtar min ”driver” Roy, som egentligen heter Bunsong, mig på hotellet. Målet den här gången är ”Cambodian Cultural Village, som ligger i utkanten i staden. Inrädet är 12 dollar för mig och gratis för Roy. Besöket börjar med en liten museiavdelning där man visar uppstoppade djur, några verktyg utan någon förklaring och verkar rätt löst sammanställd.

Nästa avdelning visar vaxfigurer, från forntida kungar till nutida kambodjanska celebriteter. Jag förstår mycket bättre vad utställningen visar eftersom Roy ansluter och förklarar vilka figurerna är. Skyltarna vid personerna som visas är på khmer och kinesiska.

Så börjar kulturaktiviteterna. Först är det en dansuppvisning som i programbladet kallas för ”Chinese Traditional Dancing” och går av stapeln i ”Chinese Village”. Vi sitter på träbänkar, ungefär som på läktaren till en gammal fotbollsplan och dansarna uppträder på en scen som är placerad på marken.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntat mig, men vi bjuds på en föreställning där vackra flickar och spänstiga pojkar ger en uppvisning som inte har så mycket kinesiskt över sig. Det är en blandning av gruppdans, gymnastikuppvisning med många volter och buskis. Publiken har roligt och skrattar åt skämten. Återigen är det tur att jag har en kambodjan med mig. Mycket som är självklart i deras kultur, och som åskådarna naturligtvis har klart för sig, skulle jag annars ha missat.

Sedan startar ett race. Nästa föreställning, ”Peacock Dancing” skall ske i ”Kola Village”. Den åskådarläktaren är mycket mindre än den tidigare så de som är snabba får sitta. Vi är snabba. När dansen börjar upptäcker jag att det är samma dansare, nu i nya kläder som gör en ny föreställning.

Så fortsätter det hela. Fem gånger flyttar publik och dansare mellan olika scener i kulturbyn. I tre av föreställningarna tar någon i publiken ut och kläs på danskläder för att delta i föreställningen. Publiken har roligt. Den sista rollen som tas ut är en stor tjock man som skall föreställa kung. Jag platsar tyvärr i den kategorin, men eftersom jag visste om villkoren gjorde ja mig så liten som möjligt och en annan barang blev uttagen.

När den sista föreställningen, ”The Splendid Angkor Empire Show”, en timma lång, skall börja meddelas att den är inställd. Ingen knorrar utan alla skyndar ut genom grindarna. Kvällsskuren hänger i luften och innan vi hunnit till hotellet är vi genomblöta.

När jag tittar på bilderna från dansuppvisningarna upptäcker jag ett fel på min kamera. Det verkar som om det bara är flickor som fastnat på bild. Männen lyser med sin frånvaro.

Jag checkar ut redan på morgonen från min lyx och tar en tuc-tuc till ett billigare boende. En tuc-tuc i Kambodja är ett annat fordon än en tuc-tuc i Thailand. Den kan beskrivas som en förening av en motorcykel och en riksha. Motorcykeln är av den typen som är vanlig i Asien, i storlek som en moped men med en starkare motor på 125 kubikcentimeter. Ovanför passagerarplats på sadeln går en båge med en dragkula på där en tvåhjulig vagn sätts fast. Vagnen har tak, och i lyckliga fall nedrullningsbara väggar som skyddar mot regn.

När jag kommer till mitt nya boende så lämnar jag stora ryggsäcken och tar en annan tuc-tuc till systerhotellet med samma namn men följt av en tvåa. Det var det hotellet som flickorna i går rekommenderade, men de hade glömt siffran. Det är relativt nybyggt, renare och ligger mera centralt till samma pris så jag flyttar nog i morgon också. Omväxling förnöjer. Flickorna har förresten dragit vidare till Koh Chang i Thailand.

Jag promenerar in till centrum men jag är rätt trött efter tre dagars intensivt tempelskådande så jag beslutar att ta vilodag i dag trots att det är söndag. Jag kommer dock överens med en man om att han skall skjutsa mig ut till en riktig kambodjansk marknad, som ligger i utkanten av staden i morgon.
Jag finner en restaurang i centrum som har ”free wifi”. Jag gissar att den bara är gratis om man betalar… för förtäringen.

Jag blev tvungen att beställa en öl i hettan. Vilka strapatser man måste stå ut med...

26 april, Siem Reap

Soluppgång över Angkor Wat

Jag har inte skrivit något om hur jag bor här i Siem Reap. Det skulle kunna skada min strapatsimage. Ett alldeles nybyggt hotell, tre månader gammalt med egen toa, varmt och kallt vatten, aircondition, kylskåp, tv med flera kanaler än jag har hemma. Alla rum ligger i markplan runt en fantastisk trädgård med kokospalmer och bananträd. Närmaste trafikerade gata ligger utom hörhåll men läget är ändå centralt i staden. Man kan höra tuppar gala, men bara när man öppnar dörren, och det gör man inte gärna. Hettan kan förstöra den goda svalkan. Därför skriver jag inget om detta.

Folk som har tvättinrättningar här i staden tar inte betalt per plagg som man ofta gör. Här får man betala per kilo. Det är en klok uträkning av dem. En t-shirt räcker oftast en halv dag när man är ute. Sedan är den dyblöt. När man bär sina kläder till tvätten väger kläderna dubbelt så mycket som när man hämtar dem.

Under kvällen och natten regnar det. Jag vaknar och tänker att det nog inte blir något tempelbesök, men när väckarklockan ringer har regnet upphört. Halv sex åker Roy och jag iväg i mörkret. Trots att jag åker i t-shirt så känns luften varm.

Molnen från nattens regn finns ännu kvar så vi får inte bevittna någon spektakulär soluppgång. Vi, det är ett hundratal personer utrustade med kameror. Japaner och koreaner har stora stativ, tunga kameraväskor och långa objektiv. Sedan finns det hela skalan ner till en engelsk flicka som fotograferar med sin mobiltelefon.

Det är tredje dagen av tempelskådande och en viss mättnad infinner sig. Trots att Angkor Wat är världens största religiösa monument blir jag inte lika imponerad som av det tempel jag såg först, Bayon. Visst är det storslaget, men jag saknar de vackra detaljerna jag sett i andra, mindre, tempel.Om jag sett Angkor Wat första dagen kan intrycket ha varit annorlunda.

Jag äter frukost vid Angkor Wat och träffar där en flicka från England och en från Polen som bor på ett billigare Guesthouse som de rekommenderar. Det ligger nästan lika centralt i staden men kostar hälften.

Efter Angkor Wat avverkar vi de sista tre templen som ligger någon mil utanför staden. Det är de första templen som inte är varken stora eller särskilt vackert utsmyckade, men de är ändå vackra.

Vid två av templen står föräldralösa barn och delar ut informationsblad om de barnhem som de bor på och där de får gå i skola. De lär sig också engelska. Det ena barnhemmet har 29 barn och det andra 59 barn som tas om hand av två olika politiskt och religiöst oberoende hjälporganisationer.

Det är rörande att träffa barnen och inse att de bara kan klara sig med andra människors hjälp. Skillnaden mellan den verklighet de lever i och det sociala skyddsnät vi har i vårt land är himmelsvid.

25 april, Siem Reap

Stoneface

När Roy hämtar mig på morgonen är han trött. Klockan är åtta som vi kommit överens om och han berättar att han haft party med sina kompisar till klockan halv fyra. Det visar sig senare under dagen att han tar varje tillfälle att vila sig.

Dagens plan var att besöka Angkor Wat, men vi kastar om dagarna så att vi tar den låga turen idag och stiger upp i gryningen för att se soluppgången över Angkor Wat i morgon. Varför han föreslår detta vet jag inte, men för min del spelar det mindre roll.

Vi avverkar alltså sex tempel i större och mindre utförande i dag. Jag fotograferar en massa och allt eftersom timmarna går så blir det allt hetare. För att hitta tillbaka till Roy och hans motorcykel använder jag solens läge på himlen. Alla templen omges av en ringmur med en port i vartdera väderstrecket så för att veta genom vilken port jag måste gå för att komma tillbaka tittar jag på solen och skuggorna den ger. Mitt på dagen fungerar det mycket dåligt för solen står så högt på himlen att skuggan faller rakt ner.

Fram mot sjätte templet börjar jag nästan känna mig yr, och det är inte så bra att klättra i de trappor som finns under de omständigheterna. Trappstegen kan vara både mycket höga och mycket smala samtidigt som de är väl avrundade.

När jag är tillbaka på hotellet försöker jag titta igenom bilderna för att para ihop dem med respektive tempel, en uppgift som torde vara enklare i morgon med ett tempel. Eventuellt skall jag också gå på en konsert då.

24 april, Siem Reap

Familj från by strax utanför Angkor Wat i Kambodja

När jag åker med taxichauffören till Siem Reap så pratar vi om ditten och datten. Han har två flickor och skall snart få ett tredje barn. Doktorn tror att det är en flicka till. Normalfamiljen nu består av två till tre barn. Förra generationen var åtta, nio barn normalt.

Jag frågar om hans fru är vacker. En dum fråga kanske men jag får ett oväntat svar. Nej, säger han, jag är fattig. Och så utvecklar han svaret. Mannen måste lämna en hemgift till flickans föräldrar, och ju vackrare hon är desto högre blir hemgiften. Han hade bara haft råd med 900 USD och fick en flicka efter det priset. En riktigt vacker flicka går på drygt 3000 USD.

Kan det möjligen förhålla sig på samma sätt i Sverige. Har inte framgångsrika män ofta vackra hustrur?

Vägen till Siem Reap beskrivs i resehandboken som urusel. Det tillhör en förgången tid. Ett vägarbete vid en bro på ett par hundra meter är allt som inte är belagt, och vi norrlänningar kan vara avundsjuka på vägens kvalitet. De måste ha använt långa linjaler när de ritade vägen. Den går spikrakt över slätten med oändliga risfält som står torra nu under torrtiden. Snart kommer monsunregnen och fälten fylls.

När vi kommer fram till staden känner taxikillen inte till var mitt hotell ligger. Han har därför ringt en vän som har en motorcykel och han står och väntar på oss. Roy, som han heter, skjutsar mig till ett hotell som ligger centralt i staden och vi kommer över ens om att han skall skjutsa mig nästa dag till Angkor Wat.
Folket i den här staden är vänliga, lågmälda och jag trivs mycket bra. De påminner om människorna i Laos som jag besökt tidigare.

Efter frukost kommer Roy med sin 125:a och vi åker ut mot en by som ligger strax utanför templet Angkor Wat. Personalen på fru Manilats arbetsplats hade läst i Dagens Nyheter om en familj som lever i stor fattigdom och som inte har råd att köpa ett varulager av vattenflaskor för att kunna sälja till de besökande turisterna. Därför tog arbetskamraterna pengar ur egen ficka och skickade med mig en gåva till Kambodja. Jag växlade till USD på Arlanda och har nu med mig pengarna i ett kuvert. Jag har också med mig artikeln med bilder på familjen.

Uppdraget visar sig bli lätt. Journalisten hade gjort det lätt för sig och besökt det första huset i byn. Hela familjen är hemma och när vi svänger in på gården samlas alla från närliggande hyddor också.

Jag berättar om mitt ärende och Roy tolkar. Familjen får reportaget med fotografier som jag klippt ur DN, ett fotografi av välgörarna och ett visitkort från arbetsplatsen. Dessutom lämnar jag över pengakuvertet.

Sedan tar jag en del kort, på familjen och på de bybor som är närvarande. Jag går in i huset och kan konstatera att pengarna kommit till en behövande familj. Men en av grannarna som talar hyfsad engelska säger att det finns familjer i byn som har ännu större behov. Och han har säkert rätt. Men jag tycker att det är bättre att hjälpa någon än att inte göra något alls.

När vi åker vidare frågar jag Roy om han tror att grannfamiljerna kan bli avundsjuka, och han svarar att det kan de nog.

Vi besöker tre tempel i dag i Angkor-området, Bayon, Ta Phrom och så ytterligare ett. Ta Phrom ser ut som templet man ser när apkungen sjunger: ”Jag kungen är över alla här…” med jättelika träd som har rötterna bland templets klippblock.

Allt är fantastiskt vackert och underbart. Det är förstås hett som i en bakugn och man måste ju förflytta sig till fots i de gamla tempelområdena, men helt sagolikt.
Det finns en massa försäljare och stapelvaran är kallt vatten att dricka. Det som känns litet jobbigt för en svensk är att många försäljare är så unga, jag har träffat många som är fem, sex år gamla.