Jag föddes i en liten by i mellersta norrland. Det fanns sju gårdar , men när skogsbruket mekaniserades fanns ingen utkomstmöjlighet så alla tvingades flytta för att kunna försörja sig. Min familj lämnade byn 1958. Då fanns ännu två gårdar som var bebodda ett par år till.
Mitt föräldrahem är ett av tre hus som fortfarande står kvar, men när taket är trasigt kommer det snabbt att helt förstöras.
Utvecklingen kräver sitt pris.
3 kommentarer:
Å, vad såna här bilder BERÖR!
Jag ser ju dig som lillpojke som springer ut och in genom dörren .., och så ser jag ett vackert fönster också ..-)
Såna här motiv tycker jag väldigt mycket om att fota själv. Tror det har nåt att göra med färgskalan...
Men nu när jag läser din text så blir jag lite vemodig.
Det som är ett vackert fotomotiv för mig (och andra) var en gång ett hem. Och för dem kanske det känns på en massa olika sätt, om/när de ser sitt gamla barndomshem.
Tack!
Tack för era kommentarer Elisabet och s o f!
Det känns vemodigt att se barndomshemmet förfalla, och att tänka på allt arbete som lagts ner på att odla upp åkrarna i byn. De är nu igenväxta av lövsly. Det verkar nu vara ett förspillt arbete. Man kan ana den glädje som mina förfäder kände när de första gången kunde så gräs eller sätta potatis...
Skicka en kommentar