Flicka i Bangkok

Flicka i Bangkok

Kvinnofigur i trä

Kvinna snidad i trä som finns utanför receptionen till ett hotell på ön Koh Samet i Thailand.

22 maj 2009, fredag, Koh Samet

En av alla kattor som finns runt min bungalow

Jag är tillbaka på samma strand som för en månad sedan. Jag kom hit, när mörkret började lägga sig och jag hade inga andra planer för mitt boende än att jag skulle försöka hitta något som var litet billigare.

Nu bor jag i en bungalow som är lika välutrustad som min tidigare till halva priset. Att den regniga säsongen medför färre turister gör att en del sänker priserna ordentligt medan andra håller fast vid normalpriset.

Luftkonditioneringen är så effektiv att jag blir tvungen att slå av den efter en stund på natten. Jag har börjat justera upp lägsta temperaturen till 25 grader. Det betyder nog ylletröja på hemma i Lappland ett tag tills min inbyggda termostat återgått till normalläget.

Större delen av ön ligger inom ett naturreservat och jag måste betala motsvarande 50 kronor för att komma in. Jag har inte tagit reda på hur länge den biljetten räcker, men min är stämplad med gårdagens datum och all text är på thai. Kanske jag måste lösa en ny varje dag jag passerar gränsen.

Jag vet att många avundas mig. Tänk att få bo strax intill en tropisk kritvit sandstrand med restauranger i strandkanten, litet folk så det är ingen trängsel någonstans och en sol som skiner över alltihopa.

Vattnet är jättevarmt. Jag vet eftersom jag för första gången denna resa har badat. Jag har aldrig varit med om en så hög vattentemperatur. När jag kommer upp ur vattnet så känns luften sval, nästan kylig. Men så är vi i slutet av den heta perioden och solen har gassat under många månader.

Men jag är en badkruka. Jag har inte många minuter per år i badet. Att jag nu ändå provar på beror på att jag tänker att jag borde vara litet brun när jag kommer hem. Så jag gör halvhjärtade försök med solande och bad.

Litet solbränd är jag dock, på översidan av fötterna där sandalerna inte täcker huden, på armarna, nedanför t-tröjorna och ansiktet. Den grunden lade jag på ”bamboo train” i Kambodja som minnesgoda läsare kanske kommer håg.

21 maj, Koh Chang – Koh Samet

Alla har en mobiltelefon i Thailand, även om just den här unga damen lånat en av sin storasyster

Jag tar mopeden tidigt från morgonen och kör runt litet. Vägnätet på Koh Chang är lätt att hitta i. Det finns en väg som följer kustlinjen, men inte runt hela ön utan som ett upp och nervänt U. Från den vägen går sedan ut små stickvägar. Den är asfalterad, smal och på sina ställen mycket brant och kurvig. Dessutom är den smal. Det finns inga trottoarer utom på några enstaka ställen och en massa människor som promenerar. Det finns förstås en mängd bilar nu sedan det går bilfärjor till Koh Chang.

Jag hittar ett hotell som serverar frukost från halv åtta så min lycka är gjord.

Jag hämtas upp på hotellet av en minibuss som kör runt och till slut är vi elva passagerare som skall till Koh Samet eller Pattaya. Trots en del strul hinner vi med bilfärjan och efter en stund befinner vi oss på samma biljettkontor som vi hamnade på i förrgår. Där byter vi buss. Den nya bussen går inte förrän efter en halvtimma. Tanken är säkert att vi skall äta mat där, men ingen gör det.

Himlen mörknar när vi åker över med färjan till fastlandet och sedan börjar det spöregna. Det håller på i nästan tre timmar, men upphör turligt nog när vi kommer till färjeläget.

Återigen hamnar jag på det biljettkontor som jag gjorde för en månad sedan. Jag skall få en biljett till färjan. En gammal dam sopar golvet där inne och en man ligger och sover. Hon säger något till honom men han svarar inte. Så höjer hon rösten. Inget händer. Jag säger att jag måste få en biljett. Inget händer. Så småningom rör han på fötterna, men ligger kvar. Efter många om och men tar han sig upp på benen och då förstår jag varför inget hänt. Han är stupfull.

Vi går mot båten, jag före och han efter, han med knapp styrfart och obestämd riktning.

Jag kommer på båten, den kör över och jag hinner åka med en öppen pickup till min strand utan att regnet hunnit ifatt mig.

Varför är jag på Koh Samet igen? Ja, mest för att jag bedömer alternativen som sämre. Koh Chang har förändrats för mycket, jag vill inte åka till Pattaya och jag vill vänta med Bangkok tills slutat av äventyret.

20 maj 2009, Koh Chang

Den strand på Koh Chang som herr och fru Manilat besökte för tre och ett halvt år sedan är fortfarande inte exploaterad trots att den ligger alldeles vid vägen.

Jag märker en stor skillnad mellan Kambodja och Thailand så snart bussen jag åker i börjar röra sig. Den mest uppenbara är förstås att det är vänstertrafik i Thailand. Men det finns andra skillnader också. Det är skräpigt längs vägrenarna här också, men inte i lika hög grad som i Kambodja och så finns inte alla dessa djur på vägen som jag vant mig vid. Inga kor eller bufflar, hundar och katter eller oxdragna kärror. Allt verkar vara mera ordnat. Trafikanterna är mera förutsägbara i sitt uppförande.

Det är inte den känsla som jag får för den thailändska trafiken när jag kommer från Sverige och jämför med vår trafikkultur, men allt är relativt.

Jag tar en promenad i Kai Bae, en strand på Koh Chang som jag besöker för tredje gången. Första gången för sex – sju år sedan var stranden i stort sett bara djungel med låga hyddor av bambu där det fanns fyra restauranger. Nu finns det allt här, och det i tredubbel upplaga.

Jag går ner till stugbyn där jag först bodde. Alla bungalowerna är utbytta mot mycket större, villaliknande byggnader. Jag tar några foton och fortsätter min vandring.

Det måste finnas minst femtio barer och restauranger nu. Trots detta finns det inte en enda som är öppen så att jag kan äta frukost. På en skylt läser jag ”Open 10am to 1.30 am”. Detta gäller tydligen för alla matställen. Man vänder sig numera till folk som festar sent på nätterna och som sover ut på morgonen. Ingen verksamhet verkar starta före tiotiden.

På vägen till hotellet ser jag fyra optiker med nya lokaler, och jag är nästan säker på att jag inte ser alla. Det finns mängder av ställen där jag kan få olika former av massage. Det är också en ny verksamhet även om jag såg början till den verksamheten för tre år sedan.

Min frukost består av två trekantiga snittar i plast som jag köper på SevenEleven. Till detta dricker jag vatten.

Så börjar det regna. Jag går tillbaka till mitt rum och väntar på att klockan skall bli tio. Regnet upphör framåt tolvtiden då jag går jag ut och äter en frukost till och sedan besöker jag ett Internetcafé och skickar gårdagens blogg.

Jag frågar städerskan hur mycket det kostar att hyra en moppe. Hon säger priset, men säger att hon har en nyare automatväxlad och ber mig sätta bak på sin moped och så skjutsar hon mig nästan fram till sitt hus. Jag får inte följa med riktigt fram och jag gissar att det beror på att hon inte vill visa farangen hur det ser ut hemma hos henne.

Mopeden är postgul och av märket Yamaha och är rätt ny. Jag åker söderut på den smala, mycket kuperade och kurviga vägen. Här är inte så mycket förändrat och jag njuter verkligen av den mörkgröna djungeln som omsluter vägen och fartvinden som fläktar. Det känns stundtals som om jag åker i en tunnel.

Målet är byn Bang Bao som är byggd på pålar ute i havet. En smal betongbrygga, cirka en och en halv meter bred leder ut i viken och husen är byggda på ömse sidor om bryggan. Nu har även byn expanderat så att butiker och restauranger ligger tätt ihop och jag får inte längre samma känsla av att gå på en brygga utan det känns mera som att gå inne i en galleria.

Jag fortsätter söderut och finner till min förvåning att en av de finaste sandstränderna ännu inte byggts ut. En ranglig träbro leder ut till en jättefin sandstrand med palmer i sandkanten.

Sedan kör jag in till den del av ön som heter White Sands Beach, mest för att det är så roligt att köra, inte för att jag har något speciellt ärende.

23 april, Aranya Prathet - Siem Reap

Flicka med vackert leende i hotellets reception

Innan jag lämnar Thailand för den här gången är jag skyldig er lite olycksstatistik från trafiken under Songkran. Under högtiden i år omkom 373 personer i 3977 olyckor och 4332 personer skadades. Thailand har långt kvar tills målen I deras Nollvision kan vara uppfyllda. Trafiken här är livsfarlig, liksom i de andra sydasiatiska länderna.

Det går en massa historier om hur svårt det är att, utan att bli lurad på pengar, passera gränsen mellan Thailand och Kambodja vid gränsövergången mellan Aranya Prathet och Poipet på den kambodjanska sidan. Intresserade kan få en provkarta av olika ”scams” här. Därför har jag i förväg skaffat ett elektroniskt visum på Internet eftersom de flesta bedrägerierna sker man skall skaffa turistvisum vid gränsen.

I går kväll förberedde jag mig genom att klippa ut det visum jag skrivit ut hemma på ett A4-ark. Då upptäcker jag att passnumret på visat inte överensstämmer med passets. Det saknas en siffra. Jag beslutar mig för att jag skall strunta i upptäckten och låtsas som om jag inte kände till det hela. Upptäcks det måste jag gå tillbaka och skaffa ett nytt visum för ett par hundra kronor men om det skulle gå så tjänade jag en massa tid och bekymmer.

Jag stiger upp tidigt för att komma till gränsen så tidigt som möjligt, vilket senare visar sig vara ett mindre klokt beslut. Efter frukost så knallar jag iväg längs gatan tills jag finner en tuc-tuc och vi sätter av mot gränsen. Fram till den thailändska passkontrollen blir jag bara stoppad en gång av någon som vill ”hjälpa” mig med visa. Kontrollen går bra och jag kommer ut i det ingenmansland som skiljer länderna åt. Där blir jag attackerad av ett tjugotal personer som vill hjälpa mig med olika saker, transporter, visa och allt tänkbart. Jag stegar bara på medan personer i till synes officiella uniformer med inplastade identitetskort hängande runt halsen påkallar min uppmärksamhet.

När jag kommer till passkontrollen visar en buddhistmunk mig ett papper som jag måste fylla i. Jag litar på honom och så står jag där i luckan och lämnar över mitt pass, det ifyllda dokumentet och mitt felaktiga visa. Passkontrollanten läser och jämför. Så börjar han stämpla och fyra olika stämplar senare kan jag passera in.

Där fortsätter kaoset med innebörden: ”Åk med mig”. En ung man säger att jag skall åka med gratisbussen till busstationen. Det hade jag läst att man inte skulle för man kan hamna på något ställe där alla transporter var jättedyra. Jag avböjer men han är envis, fråga hos turistmyndigheterna där borta säger han. Det är så, han är avlönad av staten för att ta hand om turister. Jag är den enda västerlänningen (barangen) på hela morgonen, men en stor buss åker iväg med mig och åtta andra officiella personer, bland annat turistpolis till en nybyggd busstation med plåttak som ligger mitt ute i ingenstans.

Där sitter jag och väntar tillsammans med den unge mannen nästan två timmar. Ingen buss kommer att avgå innan den är full och just nu så finns det bara en passagerare, jag. Taxi kan jag ta, men det bästa är om fyra personer delar på kostnaden. Det kommer ingen fler, och till slut får jag ett bra pris för att åka ensam, i framsätet på en gammal taxi som tidigare gått i Bangkok, till Siem Reap.

22 april, Bangkok - Aranya Prathet

I Sverige bör ägg förvaras i kylskåp. Här är det minst 35 grader varmt.

Jag äter frukost på den dygnetruntöppna restaurangen som ligger tvärs över gatan från hotellet. Trots att klockan är strax efter sju på morgonen finns en hel del människor där. Många börjar med dagens första öl, och någon håller på med gårdagens sista. Det finns ett flertal av den sortens flickor som inte funnits där förut, dvs. förr fanns de inte utan manligt sällskap. Nu sitter de där och söker sådant. Det tillhör den förändring/försämring jag skrivit om tidigare.

Jag förhandlar ner taxipriset till Bangkoks norra busstation, Mo Chit till hälften av utgångspriset. Mo Chit är en jättelik busstation med mängder av biljettluckor. En för varje linje, och ibland fler,en för de luftkonditionerade bussarna och en för de som kör med öppna sidorutor. Jag frågar mig fram till lucka 22 och köper en biljett för en femtiolapp till Aranya Prathet. Bussen går först efter en halvtimma och jag är den enda farangen inne i väntsalen. När bussen avgår dyker dock några till upp.

Jag får sitta ensam ett par timmar, med så får jag sällskap av en kvinna med en liten tös. Så småningom börjar hon försiktigt tilltala mig på engelska. Det visar sig att hon är lärare och har läst engelska. Hennes uttal och förmåga att förstå min engelska är inte så bra, så samtalet blir litet stapplande. Det kan ju finnas ett par orsaker till att hon inte förstår så bra, men det är rätt typiskt för de som läst engelska i Thailand. De läser och skriver engelska jättebra, men resten har sina brister.

Jag lämnar mitt visitkort med e-postadress, jag använder visitkort utomlands, och hon lovar att skriva. Till de lärare som läser detta; hon berättar att hon har en och en halv månads sommarlov, och nu reser hon hem till sina föräldrar med sin lilla dotter för att hjälpa dem. Dottern är fyra år och har nog aldrig suttit så nära en farang tidigare. Hon vänder bort sitt ansikte när jag tittar på henne och håller hårt i sin mamma. När vi kommer fram till Aranya Prathet så har hon tinat upp och vinkar och säger Bye, bye.

Det är hett! Jag tar en tuc-tuc till ett hotell som jag läste om på Internet i går. Jag var nog inte den enda som läst om det eftersom det var fullbokat. De skickar mig vidare till Market Hotel där jag hyr ett stort ac-rum för en hundring. De serverar mat också så jag när jag äter upptäcker jag att hotellet har wifi. Det torde innebära att jag kan skicka dagens rapport i rätt tid.

Jag promenerar litet på stan men det är alltför hett för att företa sig något. Jag får lita på guidebokens omdöme att den ändå inte är något att se.

21 april, Koh Samet – Bangkok

Vill ni veta hur solhattsmodet är i Thailand för närvarande (april -09)? I Bangkok märkte jag att folk har slutat att bära huvudbonad. Även mitt på dagen, och mitt på gatan, går folk barhuvade. Jag har en variant av skrynklig solhatt för herrar som varit standardutrustning hos svensk män under semestrar de senaste tjugo åren. Nu går det inte ens att finna en sådan på KSR. Det som finns är cowboyhattar och stråhattar och de bärs av de thailändska flickorna.

Här på Koh Samet är det likadant. Försäljare som vandrar hela dagarna på stranden skyddar naturligtvis sitt huvud. Övriga är utan. I stället är ”alla” tatuerade. Jag funderar om jag skall lämna min hatt någonstans och i stället skaffa mig en vacker tatuering…

Jag skall åka med färjan från piren klockan 12.00 och jag bör vara där 20 minuter innan den avgår. Därför checkar jag ut i god tid, och får skjuts med en tjej som jobbar på den restaurang jag oftast ätit på. Hon kör den lilla mopeden på ett förtjänstfullt sätt, men med en äldre herre med trivselvikt och två ryggsäckar bottnar fjädringen ofta på den gropiga vägen.

När jag kommer fram till piren visar jag biljetten för någon som ber om det och så ropar han: Skynda, det är båt nr 12 och den håller på att avgå! Jag skyndar mig fram till båten, klättrar ner och så bär det av.

Jag kommer en dryg timma för tidigt till bussen som skall ta mig tillbaka till Bangkok. Efter litet letande förstår jag att bussen skall avgå från resebyrån dit vi kom häromdagen. Jag passar på och frågar kvinnan där om vi skall åka med en minibuss eller med en stor som vid nerresan. Då avslöjar hon hemligheten med det lägre priset. Jag vet inte än, säger hon. Det beror på om de har plats på den stora bussen och så beror det på hur många som ska resa.

Jag förstår ännu bättre när klockan blir halv två och vi skall ge oss iväg. En man går före och jag följer med till en resebyrå på en annan gata där vi sitter och väntar. Efter ett tag kommer en grabb och leder den något större skocken till en tredje resebyrån vägg i vägg med den första. När ett par tillkommit från annat håll så är bussen full, och vi kör iväg. Till Bangkoks flygplats visar det sig. Sedan blir det KSR. Man samarbetar alltså mellan olika researrangörer och pusslar ihop varje avgång för sig. Därför lämnar man också svävande tidsuppgifter. Om du betalar det dyrare priset för resan kommer du också fram enligt tidtabellen…, tror jag.

I Bangkok hämtar jag mina nya solglasögon och nu ser jag så hård ut i dem att jag funderar på att komplettera tatueringen med skägg och hästsvans och sedan söka medlemskap i någon änglaförening.

20 april, Koh Samet

Jag är nog ingen sol- och badmänniska.

Koh Samet är helt underbart vackert. Bländande vit sandstrand, här hade jag verkligen behövt de solglasögon som jag väntar på, turkosfärgat, klart, varmt vatten. Skuggande träd, solstolar under parasoller, Små thailändare som går omkring på stranden och säljer frukt och kokosnötter.

Högtalarna på strandrestaurangerna spelar lågmäld stilla thaipopmusik. Priserna på både mat och dryck är med svenska mått mätt billiga. Ölen är väl kyld. Du kan få massage för en billig penning i skuggan under något träd.

Men, för den som inte uppskattar att steka sig på stranden, eftersom bara den röda färgen visar sig, inte den eftersträvansvärda bruna, räcker det med ett par dagar. Vilken tur att jag just skall stanna så länge.

Jag har reflekterat över varför lugnet och ron inte tilltalar mig så mycket. Det kan vara så att den som har folk runt sig dagarna i ända kan ha ett behov av lugn och ro. Jag lider snarare av brist på intryck under normala omständigheter och behöver därför fylla på med nya intryck. Rätt ofta känner jag att ”nu kan jag det här” när jag är ute och reser och då vill jag gärna flytta på mig och se och uppleva något nytt. Jag är dock inte någon rastlös människa under normala förhållanden, men jag fungerar så här när jag reser.

Har ni samma problem med städpersonal som jag? Jag råkar ständigt ut för att hindra dem från att göra sitt jobb. Så var det idag. Jag ser att de är bara ett par dörrar bor med sin vagn. Så bra tänker jag, då sätter jag mig här i skuggan under träden och väntar. Jag sitter någon timma, köper en kokosnöt med sugrör och tittar på folk. Jag vågar tom ta av mig skjortan.

Så går jag tillbaka till bungalowen. Ingen har varit där. Då tar jag en promenad längs stranden och eftersom det nu blivit lunchtid beställer jag mat och en flaska vatten, 75 cl. Jag tar det mycket lugnt, äter upp all mat och dricker ur flaskan innan jag går tillbaka. Solen står nu rakt upp och det känns som om det är dags för en liten siesta.

Ingen har städat så jag förstår att bungalowen inte kommer att städas alls. Det har hänt förr. Jag lägger mig nästan naken uppe på sängen och blundar i en minut. Då knackar det på dörren. Städningspatrullen kom. På andra platser har det hänt att städpersonalen väntat och inte sagt till att de behövt städa och jag har fått påstötningar från ledningen att jag måste ge personalen möjlighet att utföra sitt arbete. Men det är ju det jag försöker ge dem.

19 april, Bangkok - Koh Samet

Väckarklockan ringer precis klockan sex, och idag stiger jag upp direkt. När jag ändå måste ställa om dygnsrytmen har jag lärt mig att det passar bra att bli morgonpigg. Tidigt på morgonen är de ännu inte så hett som senare på dagen och fotoljuset är fint i gryningen. De här dagarna som jag tillbringat i Bangkok har jag slarvat och sovit en stund längre. Staden vaknar inte förrän vid tiotiden till skillnad mot landsbygden där man stiger upp före solen.

Sedan packar jag i lugn och ro, checkar ut ur hotellrummet och går ner till en restaurag som har öppet dygnet runt. Där äter jag frukost och tittar på folk. Klockan åtta sitter jag på en stol utanför resebyrån och väntar på vidare instruktioner. Jag har köpt en billig biljett till Kho Samet och är beredd på att resan kan bli därefter.

En man kommer och ber att få se på biljetten. Det får han, och så skriver han ut två nya biljetter, en i vardera riktningen. Efter en stund kommer han tillbaka med resenärer från andra resebyråer. Han går före och folk hakar på allt eftersom så de är en lång rad människor som kommer fram till bussen som står på en tvärgata några hundra meter bort.

Bussen är en modern tvåvåningsbuss med utmärkt luftkonditionering. Resan tar ett sedvanligt stopp på ett matställe där vi får kissa, röka och äta en bit om vi behöver. Plötsligt stannar den och vi som skall till Ko Samet får söka reda på vårt bagage och flytta över till en minibuss. Det är utrustad med en fantastisk ljudanläggning med DVD-skärm och vi avnjuter en konsert, på högsta volym, med tre unga vackra amerikanska sångerskor från Atlanta, USA. Bussen har däremot inga stötdämpare kvar så i varje gupp slår fjädringen igenom.

Bussen stannar vid en resebyrå på fastlandet, på den plats där färjorna går över till ön. Där byter en kvinna ut biljetten för andra gången idag och jag får nya. Sedan följer en man oss ut på piren, eller kanske tvärtom, han sätter sig på sin moped och vi travar efter honom. Han stannar vid en liten båt som ligger med relingen en meter under piren. Några pojkar tar hand om ryggsäckarna och kastar dem på taket till båten, medan vi med olika grader av smidighet klättrar ner med hjälp av gamla gummidäck som skall skydda piren. Sedan börjar man lasta båten med allehanda varor. Säckar med aktivt kol, vattenflaskor, rissäckar, bord…
Lastningen fortsätter en timma efter det vi klättrat ombord.

När vi kommer i väg blåser det härligt och vattnet är ljuvligt turkosfärjat. Jag beställer stekt ris med kyckling på en enkel restaurang vid piren och får en jättegod rätt gjord på breda nudlar. Starkt och gott. Nu känns det äntligen som om semestern har startat.

Resan till hotellet sker med en öppen pickup utan tak där man tränger ihop så många som möjligt på bänkar på ömse sidor. Vägen är gropig och dammet yr.

Stranden ligger inom en nationalpark, så jag som är ”farang” västerlänning, får betala 100 Bath, c:a 25 kronor, i inträde. Det är billigare för thailändare. Jag bor inte i en bungalow på stranden utan mera som i ett miniradhus en bit upp. Det är dock helt OK.

Middag äter jag på stranden där det finns gott om olika restauranger att välja bland. Jag äter ris och kyckling med peppar. På restaurangen arbetar nio personer. Jag räknar till sex gäster.

Det är riktigt varmt ute, minst 30 grader och mörkt. En sensation som jag som norrlänning inte upphör att förvånas över. Hos oss är det ljust och varmt eller mörkt och kallt.

18 april, Bangkok

Det har gått fyra år sedan besökte jag Bangkok förra gången. Jag bodde då på en gata nära Khao San Rd, och besökte förstås KSR. Mycket har hänt på den tiden.

Allt har fördubblats på dessa fyra år. Det finns en ATM, uttagsautomat för pengar, vart du än vänder dig. I det hotell som jag bor i finns det en ATM ett par meter från entrén och en från en annan bank strax utanför på gatan. Det är inte mera än fem – sex meter mellan dem. Detsamma gäller för absolut allt. Jag har sett tre SevenEleven-butiker, men jag handlar på en annan med samma sortiment och storlek strax bredvid hotellet.

Stånden som säljer kläder och allt annat, täckte tidigare absolut hela trottoarerna så nu finns det en rad till på båda sidorna av gatan, men utanför den som fanns tidigare. Du kan fläta håret i rastafrisyr överallt, tatuerare finns hur många som helst, tom. i min hotelllobby, du finner otaliga Internetcaféer, restauranger, barer, massageställen, skräddare, silversmeder…

Ljudnivån är minst sagt hög. En kväll när jag äter middag utbryter ett musikkrig mellan den restaurang jag äter på och den mitt emot. Båda har bestämt sig för att överrösta varandra och båda vinner. I hotellet finns en restaurang en trappa upp från mitt rum som spelar levande musik varje kväll. Den slutar först vid tvåtiden på natten.

På gatan ropar alla "Hello, Where are you going, sir? Taxi? Tuc-tuc?" Dessutom hör jag ständigt, i lägre ton, "You want a girl, Sir"

Jag har inte nämnt resebyråerna som är otaliga och ökända. Det finns förstås en sådan i min hotelllobby. Jag besöker den på morgonen för att få tips om vart jag kan ta vägen i ett par dagar för att slippa larmet och stressen. Sedan går jag tvärsöver gatan till nästa för att höra vad de erbjuder. Jag får en resa t.o.r. till ön Koh Samet med luftkonditionerad buss och båtresa för ungefär halva priset mot första stället. Jag slår till, väl medveten om att chansen att den billigare resan också riskerar att vara sämre. Det lär inte vara något problem att skaffa boende eftersom det inte är högsäsong här. Jag åker i morgon så jag gissar att mitt nästa inlägg kommer tidigast om några dagar.

Jag stannar på ett ställe för massage och skönhetsvård och tar pedikyr. Det låter väl inte så manligt, men jag får mina förhårdnader på fötterna borthyvlade. Jag älskar att kunna gå med sandaler utan strumpor. Det är en av de saker som är mest positivt med värmen.

Detta sker på en gata som heter Soi Ram Buttri, och som ligger strax i närheten av KSR och den påminner om hur KSR såg ut förr i tiden, lugna matställen små och större värdshus, skräddare osv. Jag pratar en stund med en kvinna från Burma som arbetar på en restaurang längs Soi Ram Buttri, och hon säger att KSR är Crazy. Jag tycker att det är rätt ord.

Jag kan inte längre rekommendera Khao San Road. Den har gått ”over the top”, men om du inte väntar alltför länge verkar Soi Ram Buttri vara ett bra alternativ. Dagens fotografi kommer från den senare.

17 april, Bangkok

Idag blir jag utsatt för två nya varianter av bedrägeriförsök. På det stora varuhuset Emporium möter jag på väg uppför rulltrappan en man på väg ner för rulltrappan bredvid som lyser upp och ropar på engelska: ”Hej, vad kul att se dig igen. Vi träffades på flygplatsen. Stanna så kommer jag upp”. Jag stannar och han kommer upp. Med sig har han en leende kvinna som han presenterar som sin syster. ”Vi träffades på flygplatsen. Stämplarna! Kommer du inte ihåg?” Det gör jag inte. ”Du kommer ju från Tyskland”. När jag berättar att jag kommer från Sverige så inträffar en sällsynt slump. ”Sverige… Stockholm… Malmö…, min dotter skall just flytta till Malmö. Skulle inte du kunna träffa henne och tala med henne om Sverige. Du behöver bara offra fyrtio minuter och du måste tala mycket långsamt”. Systern står bredvid och ler så vackert som bara en thailändska kan och nickar uppmuntrande. Jag känner instinktivt att dottern och Malmö kommer alltför lägligt för att det skall vara en slump, och jag vill inte utsätta mig för fortsättningen av bedrägeriförsöket, men det skulle vara intressant att veta hur fortsättningen ser ut. Jag säger nej tack och vandrar vidare.

Ett par timmar senare kommer en kvinna upp bakom mig när jag går på varuhuset MBK där jag försöker köpa en t-shirt som är tillräckligt stor. Thailändarna är mindre än ”traditionellt byggda” svensk män. Nåväl, hon tar mig på underarmen och säger, också på engelska: ”Så vit du är!” Är det bra eller dåligt? svarar jag. Hon svarar inte utan frågar var jag kommer från. Jag svarar Sverige, och frågar var hon kommer ifrån. Hon kommer från Filippinerna, och hon har en kusin som flyttat till Sverige. Skulle jag kunna tänka mig att träffa henne så att vi får talas vid? Det kan jag inte, men jag är nyfiken på vad fortsättningen skulle vara. Någon som vet eller anar?

Jag ägnade dagen åt att transportera mig med andra transportmedel än taxi idag. Först promenerade jag till floden Chao Phraya som slingrar sig genom Bangkok. Där löste jag en båtbiljett för motsvarande fyra kronor och åkte på den svalkande floden i en av de öppna båtarna med tak som trafikerar den. Jag steg av vid Centralpiren som också är slutstation för BTS, Bangkoks spårbundna vagnar som färdas uppe på pelare ovanför de vanliga gatorna. Vagnarna är luftkonditionerade och moderna. Dyraste biljetten för en enkelresa är tio kronor, en kostnad som är alltför hög för de flesta bangkokborna så det är inte speciellt fullt i vagnarna. Jag åket till varuhuset Emporium som var alltför dyrt för min smak så jag åkte tillbaka till MBK där jag fann ett per tillräckligt stora tröjor. När jag sedan tog flodbåten tillbaka missade jag bryggan som jag skulle stiga av vid, så jag kom en bra bit längre upp efter floden. Det gjorde att jag åkte sista biten med en Tuk-Tuk. Det blev i alla fall ingen taxiresa.

16 april, Bangkok

Förhållanden ändras snabbt. Efter en natt med högtalarmusik och skrik lugnar allt ner sig mot morgonsidan. När jag kommer ut på gatan vid halvsjutiden råder lugnet. Nästan alla spår av gårdagens firande är borta. Ett sextiotal personer iförda gula västar, av samma typ som motionärer i Sverige använder, håller på att, med hjälp av vattenslangar och sopar, förflytta leran/gipset till stadens avloppssysten. Allt skräp är hopsamlat och sopsäckar står överallt. Det som inte rymts i säckar finns staplat i travar på trottoaren. Uppe på en sådan hög ligger en ung man och sover.

Uppgiften för dagen är att skaffa solglasögon. Jag har lärt mig att man alltid skall kräva att en taxichaufför använder sin taxameter när man skall åka med en sådan. Jag säger därför ”meter” när jag första gånger möter ”Taxi Sir?” När jag förklarar att jag skall till MBK, ett stort varuhus i Bangkok, så säger han ”200 Bath”. Sällan, tänker jag. Jag har varit med förr. Därför går jag till nästa, och samma procedur upprepar sig. Jag försöker med en tredje, fjärde och femte med samma resultat. Jag går då ut till en tvärgata och där händer samma sak, ingen går med på att använda taxameter. Till slut ger jag upp. För 150 Bath åker jag med en chaufför som förklarar att jag är en ”Farang” och faranger åker till fast (dyrt) pris medan thailändare får använda taxametern.

Det visar sig, när jag frågar hos olika optiker, att det tar en vecka att skaffa fram glas till bifokala solglasögon. Den enda plan som jag hittills gjort spricker därför. Jag kan inte åka mot gränsen till Kambodja på söndag som planerat var utan det kan ske först på onsdag om jag vill ha mina solglasögon med mig på resan. Jag står inte ut med hettan i Bangkok så jag får hitta på något annat.
Vi får väl se vad det blir.