20 maj 2009, Koh Chang

Den strand på Koh Chang som herr och fru Manilat besökte för tre och ett halvt år sedan är fortfarande inte exploaterad trots att den ligger alldeles vid vägen.

Jag märker en stor skillnad mellan Kambodja och Thailand så snart bussen jag åker i börjar röra sig. Den mest uppenbara är förstås att det är vänstertrafik i Thailand. Men det finns andra skillnader också. Det är skräpigt längs vägrenarna här också, men inte i lika hög grad som i Kambodja och så finns inte alla dessa djur på vägen som jag vant mig vid. Inga kor eller bufflar, hundar och katter eller oxdragna kärror. Allt verkar vara mera ordnat. Trafikanterna är mera förutsägbara i sitt uppförande.

Det är inte den känsla som jag får för den thailändska trafiken när jag kommer från Sverige och jämför med vår trafikkultur, men allt är relativt.

Jag tar en promenad i Kai Bae, en strand på Koh Chang som jag besöker för tredje gången. Första gången för sex – sju år sedan var stranden i stort sett bara djungel med låga hyddor av bambu där det fanns fyra restauranger. Nu finns det allt här, och det i tredubbel upplaga.

Jag går ner till stugbyn där jag först bodde. Alla bungalowerna är utbytta mot mycket större, villaliknande byggnader. Jag tar några foton och fortsätter min vandring.

Det måste finnas minst femtio barer och restauranger nu. Trots detta finns det inte en enda som är öppen så att jag kan äta frukost. På en skylt läser jag ”Open 10am to 1.30 am”. Detta gäller tydligen för alla matställen. Man vänder sig numera till folk som festar sent på nätterna och som sover ut på morgonen. Ingen verksamhet verkar starta före tiotiden.

På vägen till hotellet ser jag fyra optiker med nya lokaler, och jag är nästan säker på att jag inte ser alla. Det finns mängder av ställen där jag kan få olika former av massage. Det är också en ny verksamhet även om jag såg början till den verksamheten för tre år sedan.

Min frukost består av två trekantiga snittar i plast som jag köper på SevenEleven. Till detta dricker jag vatten.

Så börjar det regna. Jag går tillbaka till mitt rum och väntar på att klockan skall bli tio. Regnet upphör framåt tolvtiden då jag går jag ut och äter en frukost till och sedan besöker jag ett Internetcafé och skickar gårdagens blogg.

Jag frågar städerskan hur mycket det kostar att hyra en moppe. Hon säger priset, men säger att hon har en nyare automatväxlad och ber mig sätta bak på sin moped och så skjutsar hon mig nästan fram till sitt hus. Jag får inte följa med riktigt fram och jag gissar att det beror på att hon inte vill visa farangen hur det ser ut hemma hos henne.

Mopeden är postgul och av märket Yamaha och är rätt ny. Jag åker söderut på den smala, mycket kuperade och kurviga vägen. Här är inte så mycket förändrat och jag njuter verkligen av den mörkgröna djungeln som omsluter vägen och fartvinden som fläktar. Det känns stundtals som om jag åker i en tunnel.

Målet är byn Bang Bao som är byggd på pålar ute i havet. En smal betongbrygga, cirka en och en halv meter bred leder ut i viken och husen är byggda på ömse sidor om bryggan. Nu har även byn expanderat så att butiker och restauranger ligger tätt ihop och jag får inte längre samma känsla av att gå på en brygga utan det känns mera som att gå inne i en galleria.

Jag fortsätter söderut och finner till min förvåning att en av de finaste sandstränderna ännu inte byggts ut. En ranglig träbro leder ut till en jättefin sandstrand med palmer i sandkanten.

Sedan kör jag in till den del av ön som heter White Sands Beach, mest för att det är så roligt att köra, inte för att jag har något speciellt ärende.