22 maj 2009, fredag, Koh Samet

En av alla kattor som finns runt min bungalow

Jag är tillbaka på samma strand som för en månad sedan. Jag kom hit, när mörkret började lägga sig och jag hade inga andra planer för mitt boende än att jag skulle försöka hitta något som var litet billigare.

Nu bor jag i en bungalow som är lika välutrustad som min tidigare till halva priset. Att den regniga säsongen medför färre turister gör att en del sänker priserna ordentligt medan andra håller fast vid normalpriset.

Luftkonditioneringen är så effektiv att jag blir tvungen att slå av den efter en stund på natten. Jag har börjat justera upp lägsta temperaturen till 25 grader. Det betyder nog ylletröja på hemma i Lappland ett tag tills min inbyggda termostat återgått till normalläget.

Större delen av ön ligger inom ett naturreservat och jag måste betala motsvarande 50 kronor för att komma in. Jag har inte tagit reda på hur länge den biljetten räcker, men min är stämplad med gårdagens datum och all text är på thai. Kanske jag måste lösa en ny varje dag jag passerar gränsen.

Jag vet att många avundas mig. Tänk att få bo strax intill en tropisk kritvit sandstrand med restauranger i strandkanten, litet folk så det är ingen trängsel någonstans och en sol som skiner över alltihopa.

Vattnet är jättevarmt. Jag vet eftersom jag för första gången denna resa har badat. Jag har aldrig varit med om en så hög vattentemperatur. När jag kommer upp ur vattnet så känns luften sval, nästan kylig. Men så är vi i slutet av den heta perioden och solen har gassat under många månader.

Men jag är en badkruka. Jag har inte många minuter per år i badet. Att jag nu ändå provar på beror på att jag tänker att jag borde vara litet brun när jag kommer hem. Så jag gör halvhjärtade försök med solande och bad.

Litet solbränd är jag dock, på översidan av fötterna där sandalerna inte täcker huden, på armarna, nedanför t-tröjorna och ansiktet. Den grunden lade jag på ”bamboo train” i Kambodja som minnesgoda läsare kanske kommer håg.