Vi åker taxi till vårt nya hotell,och den här taxichaffisen har ingen chans att köra en längre väg eftersom vi väl känner till sträckan. Rummet är inte klart så vi ställer in väskorna och tar tunnelbaban till varuhuset El Corte Inglés. Där försöker vi hitta en handväska som dottern vill ha. Det är en jättestor affär med alla möjliga märken representerade, men inte United Colors of Benetton, det märke som hon i första hand skulle vilja ha.
Vi åker tillbaka och går i regnet mella olika butiker som säljer väskor. Till slut hittar vi av en slump United Colors of Benetton men de har inte kvar den önskade modellen. Vi SMS:ar med dottern och skickar bilder av olika väskor och till slut, mot kvällen finner vi en mycket dyr väska som faller henne i smaken.
Vi hör ljuv Fadomusik någonstans ifrån när vi går nerför en gata och så står där en liten lastbil mitt i gatan och vi hör den största av alla, Amalia Rodrigues sjunga från en CD. Amalia själv är inte längre med oss men hennes röst finns lyckligtvis bevarad. Från lastbilen kan man köpa skivor och jag köper en samlingsskiva med både manliga och kvinnliga sångare.
Rummet på hotellet är betydligt större än det förra och har ett litet värdeskåp där vi kan låsa in pass och minidatorn mm.
Vi promenerar upp till Bairro Alto, ett område med rätt slitna hus, massor av graffiti, och enligt resehandboken ett sjudande nattliv. För vår del blir det inte så sjudande då vi beslutar att hoppa över middag ute och köper istället litet bröd, ost och vin som vi äter på rummet. Vi orkar helt enkelt inte gå en meter till idag.
2 kommentarer:
Jag trodde först att fotot på mannen som leder en cykel var i sepia, men sen klickade och kunde svagt urskilja att cykeln var röd. Snyggt!
Och sån där graffiti gillar jag skarpt, den där man använder schabloner och verkligen skapar bilder istället för alla vedervärdiga tags. Jättefint.
Gatans färger en regnig dag i Lissabon är sepia. Du kan se samma färgskala i bilden med spårvagnen litet längre ner på sidan.
Skicka en kommentar