Lissabon, dag 2

Tisdag 30 december

Vi har bestämt att vi skall enbart skall gå idag och inte använda några allmänna kommunikationsmedel.

Vårt första mål är Campo Pequeno, Lissabons tjurfäktningsarena. Vi traskar iväg och finner torget där den skall ligga. Där finns den obligatoriska statyn, men vi hittar inte arenan. Det känns litet konstigt eftersom den lär ska dominera platsen. Det hela har förstås en enkel förklaring. Vi var inte alls på rätt plats och sökte, utan någon kilometer därifrån. Detta upptäckte vi flera dagar senare när jag studerade kartan mera noggrant.






















Gata i Lissabon, kantad av parkerade bilar. Så här ser det ut i hela staden, kuperat och knökfullt.

Efter någon timma kommer vi fram till dagens huvudattraktion, Museu Calouste Gulbenkian. Det är ett fantastiskt museum med bara vackra och intressanta föremål. Har du chansen att besöka muséet, så gör det. En stenrik oljemagnat ägnade stora delar av sitt liv till att samla dyrbarheter som han vid sin död donerade till portugisiska staten.























Kejsarinnan Katarina av Ryssland ägde denna staty av Diana, men den ansågs alltför vågad så den hamnade så småningom i Gulbenkians samlingar.

Vi besöker också den utställning av modern konst som finns där, men jag är mera förtjust än min äkta hälft som här hittar ett nytt sätt att försörja sig. "Det där kan väl vem som helst göra".
























Porträtt av författaren Fernando Pessoa

Vägen tillbaka till hotellet tar tid och är lång. I morgon tar vi nog bussen igen...

Vi går i regnet genom gatorna i närheten av hotellet. Målet är Velho Páteo de Sant`Ana, en restaurang som har uppträdanden av Fado sångare. Det är mera än kvällens mål, det är för min del hela resans höjdpunkt. Jag hörde en låt på bilradion en gång när jag åkte från Moskosel till Arvidsjaur och den talade direkt till mitt hjärta. Jag skrev upp artistens namn och började lyssna mer till musikstilen. När det förra nyåret bestämdes att vi skulle åka bort tänkte jag genast att Portugal skulle vara ett bra resmål eftersom Fado är Portugals nationalmusik.

När vi kommer fram har vi turen att få ett bord alldeles nära den lilla scenen. Vi börjar med mat, så att vi har hunnit rätt långt genom menyn när föreställningen börjar. En man spelar gitarr, en annan guitarra, ett portugisiskt stränginstrument. Tre damer och en man uppträder med pauser för mera ätande. I fadon sjunger bara en sångare åt gången, och sången framförs med stor känsla. Publiken är blandad, både turister och portugiser. Stämningen stiger allt eftersom kvällen lider. Trots att det är rätt dyrt tycker vi att det är väl värt pengarna.
























Cristiana, fadosångerska

Jag köper en CD av en av de kvinnliga sångarna efteråt. Hon heter Cristiana och jag ber att få ta ett foto av henne. Jag får väl följa hennes eventuella karriär på nätet