Jag börjar min fotopromenad med att försöka hitta till en park som jag sett på kartan. Jag lyckas nästar direkt, men den är stängd, portarna är låsta med grova kättingar med hänglås. Jag fortsätter i stället uppåt och befinner mig snart i stadsdelen Barrio Alto.
Solen skiner i dag, men i de smala gränderna tränger solen inte ner. Ljuset är dock bättre än tidigare regniga och mulna dagar. Det känns bra och jag hittar nya grafittimålningar trots att jag tycker att jag gått alla gator och gränder här uppe. Ett företag håller på att sanera allt klotter, säkert en lönsam affär, för det finns massor med nerklottrade väggar och portar.
A-M ringer och vi träffas utanför järnvägsstationen till tågen som går till Sintra. Våra svenska mobilabonnemang fungerar utan komplikationer i Lissabon. Vi dricker kaffe med mjölk och delar på en smördegsmacka med ost och skinka på ett av de caféer s
om finns överallt.Vi tar ut pengar på en uttagsautomat. De finns på många platser och här kallas de MB, Multi Banco. En del av dem är litet knepiga för oss svenskar. De behöver få en sexsiffrig kod för att lämna ifrån sig pengarna. Man gör då så att man slår sin vanliga fyrsiffriga kod och lägger till två nollor på slutet.
Efter kaffet går vi i en mängd affärer och lyckas till slut köpa litet kläder till yngsta barnbarnet. Vi besöker också en kyrka där det är nattvard. När församlingen går fram till altaret slinker vi ut.
Skärslipare i Lissabon
Lunchen består i dag av soppa och efter den går jag åter upp till Barrio Alto och fortsätter fotografera. A-M ligger hemma på hotellrummet och läser.
På kvällen mailar jag med dottern, betalar hotellet och förbereder för en tidig hemfärd i morgon.
.jpg)
4 kommentarer:
Vilken intressant bild på skärsliparen, sånt trodde jag inte fanns längre.
Christina, jag blev väl också litet förvånad när jag såg honom. Det skulle inte vara så dumt om någon kom och slipade eggverktygen någon gång då och då.
Men vi lever i ett slit-och-slängsamhälle där vi förväntas köpa nytt för att hålla hjulen igång...
Jom: Jag slipar mina knivar själv, men många jag känner har slöa knivar, framför allt i köken, så nog skulle den här mannen fylla en funktion även idag.
Det är så synd att de här "små" hantverken har försvunnit, trots att de behövs.
Min pappa slivade alla våra knivar och den stora, stora saxen som var handsmidd.
Jag minns ljudet.
Tydligt.
Skicka en kommentar