Oxkärra

Oxkärra utanför staden Pursat i Kambodja

Flicka i Siem Reap

Flicka i staden Siem Reap i Kambodja

Volontär

Denna vackra kvinna arbetar som volontär i Siem Reap där hon arbetar med ungdomar som syr väskor och annat som säljs i staden.

Hemma

Tjejer på färjan till Koh Chang

Jag landar på Arvidsjaurs flygplats. Det regnar och är +6. Skillnaden är stor!
Träden är gröna och björkarnas löv är redan i skolavslutningsstorlek.

Nu skall en massa saker ske. Besiktning av olika fordon, uppstart av sommarstugesäsongen, ta reda på ett par tusen fotografier, tvätta kläder...

Fixeringsbild

Resedagboken är avslutad. Jag har ägnat dagen åt att handla litet som man gör i slutet av en resa, men hela inriktningen ligger på hemresan.

Bilden visar sidan av en vagn som går på räls uppe på betongpelare i Bangkok. De två "pilarna" är dörrar som öppnas automatiskt när tåget stannar på en hållplats.

Luftkonditioneringen var så effektiv i dag så jag frös, och glasögonen immade igen när jag steg ut i den heta fuktiga luften

24 maj 2009, söndag Koh Samet - Bangkok

Thaiflickor som övar modefotografering på stranden i Koh Chang

Jag har druckit whisky på thaisätt. Jag går ut med några, som är anställda på en Resort där jag brukar inta mina måltider, till en annan restaurang för att äta middag vid solnedgången. Efter maten föreslås att vi skall dricka whisky. Jag är väl inte alldeles svårövertalad och så sker beställning av nödvändiga attiraljer.

Först och främst beställs en Mekongwhisky, ett inhemskt märke som ärligt talat inte har så mycket med en singlemalt att göra. Sedan beställs tre flaskor soda och en hink med is.

Man börjar med att fylla glaset med is. Sedan fortsätter man med några centimeter whisky och så slår man glaset fullt med soda. Då tar man istången och rör om så att alla bubblorna försvinner.

Drinken är rätt svag och smakar inte så mycket sprit. Två faror uppenbarar sig dock rätt snart. Den första är att det är hett och du är törstig. Den andra är alla tjänstvilliga händer som fyller på glaset så fort det minskar något. De gör det på ett sätt som gör att du många gånger inte hinner vara med.

Isen smälter fort i värmen och ny ishink beställs med jämna mellanrum. Vid tiotiden ansluter ett par till från Resorten, bland dem en före detta munk som numera arbetar som kock på Resorten och som grillar utomhus på kvällarna. Han dricker inte whisky utan Bacardi Breezer. Vi har roligt. Jag betalar.

Halv elva på förmiddagen vadar jag, med min packning, ut i det varma vattnet ut till en fyrkantig pråmliknande båt som med hjälp av en utombordare för mig och mina medpassagerare ut till en stor träbåt som tar oss till fastlandet. Det är en fin dag. Det blåser skönt och båten rullar i sjön.

Jag har fått en karta hos de som säljer resan till Bangkok. Den visar var jag skall finna resebyrån där bussen avgår. Platsen ligger på en gata som finns strax bakom piren, vid en seven-elevenbutik. Enkelt. Jag finner butiken, visserligen på fel sida av gatan, men på gatan bakom finns bussar så jag traskar dit.

Fel. En man upplyser mig om att min resebyrå finns flera hundra meter bort, bakom en annan seven-elevenbutik. Vi har gått iland vid en pir som inte finns på min karta. När jag kommer fram är det samma resebyrå som jag tidigare besökt ett par gånger. Den med den stupfulle mannen.

Det är bara jag och en tjej från Schweiz som åker iväg med minibussen. Vi hinner en halv mil på vägen till Bangkok när chaufförens telefon ringer. Han gör en u-sväng och återvänder till resebyrån för att hämta upp ett par som raggats upp från gatan. De var på väg till en ordinarie buss när de fick ett erbjudande om att åka med oss. De trodde att det skulle gå snabbare.

Flickan från Schweiz skall till flygplatsen för att flyga till Hanoi där hon arbetar som volontär åt FN. Hon blir stressad eftersom det blivit ont om tid.

Vi har inte betalt så mycket för resan så chauffören undviker betalvägar. Han svänger därför inte in på vägen till Suvarnabhumi, som flygplatsen heter, utan kör vidare. Efter ett tag svänger han av men vänder igen efter några kilometer eftersom han verkar osäker på om han kör rätt. Flickan blir inte lugnare av detta.

Så småningom kommer vi fram till flygplatsen men han tar fel skyltarna för avgående och ankommande. Hon är i alla fall glad att komma fram.

Paret som steg på skall till Segermonumentet och jag till Khao San Rd. Det är söndag och därför inte så mycket trafik.

Efter ett tag börjar vi förstå att vår chaufför inte hittar i storstaden. Han stannar bussen och går ut för att fråga människor om hur han skall köra. Han stannar på bensinstationer, talar med taxichaufförer, med folk på gatan. Till slut passerar vi skywaystationen vid Mo Chit. Då börjar vi passagerare förstå var vi är.

För att göra en lång historia kort. Han hittar så småningom till Segermonumentet, och efter konsultationer av bland andra militärer och motorcykeltaxi finner han även vägen till Khao San Rd. Det är en skakad men synbarligen lättad man som släpper av mig.

Jag hoppas att han hittar hem.

23 maj 2009, lördag Koh Samet

Västerländsk man och thaiflicka från Pattaya på strandpromenad. Familjeflickorna skyddar sig mot solen medan de prostituerade vet att faragerna tycker att det är vackert att vara brun.

När det är så hett som det är här nu blir det en massa tvätt. Jag svettas ymnigt ibland och eftersom jag bär med mig min packning i ryggsäck så finns det begränsningar i hur många plagg jag kan ha med.

Det är alltså en snabb omsättning på kläderna. Innan jag åkte köpte jag en packpåse på Intersport som jag använder för smutstvätten. Det är en klar standardhöjning från tidigare års konsumkassar.

Jag får alltid tillbaka tvätten struken och vikt. Det som fascinerar mig är att packpåsen vid varje tillfälle också kommer tillbaka tvättad, struken och prydligt vikt.

Jag stannar på Koh Samet den här dagen också. Jag går till receptionen och berättar att jag blir kvar en natt till och får då beskedet att jag inte kan stanna kvar på mitt rum. De har hyrt ut allt, trots att det är lågsäsong. Där ser man fördelen av att ha ett lägre pris än konkurrenterna.

Jag går till den klart dyrare grannen och skaffar ett rum där. De har många lediga. Hotellet har en vacker trädgård som sysselsätter en hel del människor, men de flesta gästerna tillbringar sin tid på beachen eller inne på rummet.

Jag går till en biljettförsäljare och köper biljett till Bangkok i morgon. Det blir båt från stranden till färjepiren på andra sidan och sedan minibuss till Bangkok. Jag lånar samtidigt en bok i receptionen på hotellet som säljer biljetter. Jag lägger in biljetten i boken och tar den i handen. Det är det sista jag kommer ihåg.

När jag kommer in på hotellrummet har jag ingen bok med mig, och ingen biljett heller. Jag behöver inte söka så länge på hotellrummet eftersom jag inte hunnit packa upp efter flytten. Det finns inte i min ryggsäck eller på rummet.
Så börjar en rekonstruktion av vad jag haft för mig under förmiddagen och jag besöker alla platserna igen. Ingen har sett någon bok.

Det är bara att bita i det sura äpplet och köpa en ny biljett. Resebyrån säger att någon kan ha tagit biljetten och beslutat sig för att använda den så därför måste jag betala för en ny. Jag får väl bre ut mig litet extra i morgon…

Koh Samet är en plats för familjer eller par. Det kan vara en av anledningarna till att jag känner mig litet rastlös här. Det blir inte mycket kontakt med andra resenärer. Jag tar mina små promenader på stranden, jag skall ju få litet färg, men utan stor entusiasm.

22 maj 2009, fredag, Koh Samet

En av alla kattor som finns runt min bungalow

Jag är tillbaka på samma strand som för en månad sedan. Jag kom hit, när mörkret började lägga sig och jag hade inga andra planer för mitt boende än att jag skulle försöka hitta något som var litet billigare.

Nu bor jag i en bungalow som är lika välutrustad som min tidigare till halva priset. Att den regniga säsongen medför färre turister gör att en del sänker priserna ordentligt medan andra håller fast vid normalpriset.

Luftkonditioneringen är så effektiv att jag blir tvungen att slå av den efter en stund på natten. Jag har börjat justera upp lägsta temperaturen till 25 grader. Det betyder nog ylletröja på hemma i Lappland ett tag tills min inbyggda termostat återgått till normalläget.

Större delen av ön ligger inom ett naturreservat och jag måste betala motsvarande 50 kronor för att komma in. Jag har inte tagit reda på hur länge den biljetten räcker, men min är stämplad med gårdagens datum och all text är på thai. Kanske jag måste lösa en ny varje dag jag passerar gränsen.

Jag vet att många avundas mig. Tänk att få bo strax intill en tropisk kritvit sandstrand med restauranger i strandkanten, litet folk så det är ingen trängsel någonstans och en sol som skiner över alltihopa.

Vattnet är jättevarmt. Jag vet eftersom jag för första gången denna resa har badat. Jag har aldrig varit med om en så hög vattentemperatur. När jag kommer upp ur vattnet så känns luften sval, nästan kylig. Men så är vi i slutet av den heta perioden och solen har gassat under många månader.

Men jag är en badkruka. Jag har inte många minuter per år i badet. Att jag nu ändå provar på beror på att jag tänker att jag borde vara litet brun när jag kommer hem. Så jag gör halvhjärtade försök med solande och bad.

Litet solbränd är jag dock, på översidan av fötterna där sandalerna inte täcker huden, på armarna, nedanför t-tröjorna och ansiktet. Den grunden lade jag på ”bamboo train” i Kambodja som minnesgoda läsare kanske kommer håg.

21 maj, Koh Chang – Koh Samet

Alla har en mobiltelefon i Thailand, även om just den här unga damen lånat en av sin storasyster

Jag tar mopeden tidigt från morgonen och kör runt litet. Vägnätet på Koh Chang är lätt att hitta i. Det finns en väg som följer kustlinjen, men inte runt hela ön utan som ett upp och nervänt U. Från den vägen går sedan ut små stickvägar. Den är asfalterad, smal och på sina ställen mycket brant och kurvig. Dessutom är den smal. Det finns inga trottoarer utom på några enstaka ställen och en massa människor som promenerar. Det finns förstås en mängd bilar nu sedan det går bilfärjor till Koh Chang.

Jag hittar ett hotell som serverar frukost från halv åtta så min lycka är gjord.

Jag hämtas upp på hotellet av en minibuss som kör runt och till slut är vi elva passagerare som skall till Koh Samet eller Pattaya. Trots en del strul hinner vi med bilfärjan och efter en stund befinner vi oss på samma biljettkontor som vi hamnade på i förrgår. Där byter vi buss. Den nya bussen går inte förrän efter en halvtimma. Tanken är säkert att vi skall äta mat där, men ingen gör det.

Himlen mörknar när vi åker över med färjan till fastlandet och sedan börjar det spöregna. Det håller på i nästan tre timmar, men upphör turligt nog när vi kommer till färjeläget.

Återigen hamnar jag på det biljettkontor som jag gjorde för en månad sedan. Jag skall få en biljett till färjan. En gammal dam sopar golvet där inne och en man ligger och sover. Hon säger något till honom men han svarar inte. Så höjer hon rösten. Inget händer. Jag säger att jag måste få en biljett. Inget händer. Så småningom rör han på fötterna, men ligger kvar. Efter många om och men tar han sig upp på benen och då förstår jag varför inget hänt. Han är stupfull.

Vi går mot båten, jag före och han efter, han med knapp styrfart och obestämd riktning.

Jag kommer på båten, den kör över och jag hinner åka med en öppen pickup till min strand utan att regnet hunnit ifatt mig.

Varför är jag på Koh Samet igen? Ja, mest för att jag bedömer alternativen som sämre. Koh Chang har förändrats för mycket, jag vill inte åka till Pattaya och jag vill vänta med Bangkok tills slutat av äventyret.

20 maj 2009, Koh Chang

Den strand på Koh Chang som herr och fru Manilat besökte för tre och ett halvt år sedan är fortfarande inte exploaterad trots att den ligger alldeles vid vägen.

Jag märker en stor skillnad mellan Kambodja och Thailand så snart bussen jag åker i börjar röra sig. Den mest uppenbara är förstås att det är vänstertrafik i Thailand. Men det finns andra skillnader också. Det är skräpigt längs vägrenarna här också, men inte i lika hög grad som i Kambodja och så finns inte alla dessa djur på vägen som jag vant mig vid. Inga kor eller bufflar, hundar och katter eller oxdragna kärror. Allt verkar vara mera ordnat. Trafikanterna är mera förutsägbara i sitt uppförande.

Det är inte den känsla som jag får för den thailändska trafiken när jag kommer från Sverige och jämför med vår trafikkultur, men allt är relativt.

Jag tar en promenad i Kai Bae, en strand på Koh Chang som jag besöker för tredje gången. Första gången för sex – sju år sedan var stranden i stort sett bara djungel med låga hyddor av bambu där det fanns fyra restauranger. Nu finns det allt här, och det i tredubbel upplaga.

Jag går ner till stugbyn där jag först bodde. Alla bungalowerna är utbytta mot mycket större, villaliknande byggnader. Jag tar några foton och fortsätter min vandring.

Det måste finnas minst femtio barer och restauranger nu. Trots detta finns det inte en enda som är öppen så att jag kan äta frukost. På en skylt läser jag ”Open 10am to 1.30 am”. Detta gäller tydligen för alla matställen. Man vänder sig numera till folk som festar sent på nätterna och som sover ut på morgonen. Ingen verksamhet verkar starta före tiotiden.

På vägen till hotellet ser jag fyra optiker med nya lokaler, och jag är nästan säker på att jag inte ser alla. Det finns mängder av ställen där jag kan få olika former av massage. Det är också en ny verksamhet även om jag såg början till den verksamheten för tre år sedan.

Min frukost består av två trekantiga snittar i plast som jag köper på SevenEleven. Till detta dricker jag vatten.

Så börjar det regna. Jag går tillbaka till mitt rum och väntar på att klockan skall bli tio. Regnet upphör framåt tolvtiden då jag går jag ut och äter en frukost till och sedan besöker jag ett Internetcafé och skickar gårdagens blogg.

Jag frågar städerskan hur mycket det kostar att hyra en moppe. Hon säger priset, men säger att hon har en nyare automatväxlad och ber mig sätta bak på sin moped och så skjutsar hon mig nästan fram till sitt hus. Jag får inte följa med riktigt fram och jag gissar att det beror på att hon inte vill visa farangen hur det ser ut hemma hos henne.

Mopeden är postgul och av märket Yamaha och är rätt ny. Jag åker söderut på den smala, mycket kuperade och kurviga vägen. Här är inte så mycket förändrat och jag njuter verkligen av den mörkgröna djungeln som omsluter vägen och fartvinden som fläktar. Det känns stundtals som om jag åker i en tunnel.

Målet är byn Bang Bao som är byggd på pålar ute i havet. En smal betongbrygga, cirka en och en halv meter bred leder ut i viken och husen är byggda på ömse sidor om bryggan. Nu har även byn expanderat så att butiker och restauranger ligger tätt ihop och jag får inte längre samma känsla av att gå på en brygga utan det känns mera som att gå inne i en galleria.

Jag fortsätter söderut och finner till min förvåning att en av de finaste sandstränderna ännu inte byggts ut. En ranglig träbro leder ut till en jättefin sandstrand med palmer i sandkanten.

Sedan kör jag in till den del av ön som heter White Sands Beach, mest för att det är så roligt att köra, inte för att jag har något speciellt ärende.

19 maj 2009, Sihanoukville – Koh Chang

Skolflicka på färjan till Koh Chang

Jag har inte feber!

Jag stiger upp vid halvsju, jag tar sovmorgon. Damerna på Blå Grodan har köpt ett mörkt bröd som är en sällsynthet på dessa breddgrader där baguetter gjorda av vitt vetemjöl är det enda jag hittills sett. Till dagens frukost har de brett två mackor med skivat kokt ägg med kaviar på detta mörka bröd. Det känns riktigt exotiskt.

Sedan tar jag en moped ner till busstationen. Föraren sätter stora ryggsäcken mellan sina knän och styret och jag har lilla ryggsäcken på mig.

Bussen vi åker med är av den mellanstora sorten för cirka 24 passagerare. Luftkonditioneringen fungerar utmärkt. Jag har fått plats sex. När jag skall sätta mig så sitter en ännu tjockare karl på nummer fem, min blivande stolsgranne. Jag sätter mig på plats sju, och har turen att få sitta där hela resan.

Det börjar något oroväckande. Chauffören stannar några gånger under de första milen och kryper in i motorutrymmet längst bak i bussen och torkar. Han stannar också en gång för att vi skall få tillfälle att kissa i djungeln. Allt går dock bra.

Landskapet förändras under resan. Till en början är det relativt platt med risfält som nu håller på att plöjas och även sås på en del ställen. Så småningom blir det allt mera kuperat och glesare mellan byarna. Mot slutat av resan i Kambodja åker vi genom stora djungelklädda områden, orörda områden som är mycket större än man någonsin kan uppleva i Sverige, med alla våra kalhyggen. Vägen blir riktigt brant och kurvig. Landskapet påminner om fjällen med riktiga fjälltoppar, med den skillnaden att de är skogklädda. Allt är grönt.

När vi närmar oss gränsen svänger bussen av vägen och stannar vid en restaurang. Vi gör ett uppehåll här på fyrtio minuter och ni kan äta här säger bussvärdinnan. Vi frågar om vi skall fortsätta med samma buss efter uppehållet eftersom vi har våra ryggsäckar i bussens lastutrymme. Javisst, får vi till svar. Det finns inga alternativ till den här restaurangen så det är bara att äta för klockan har passerat tolv.

Efter en halvtimma tutar bussen. Vi måste hämta våra ryggsäckar ur vår buss för vi skall åka med en annan buss till gränsen. Vi gör som vi blir tillsagda.

Bussen stannar och vår packning lastas över på en trehjulig kärra som skjuts över till andra sidan.

Vi går först till passkontrollen i Kambodja som tar ordentlig tid på sig för att stämpla våra pass. Trots att jag inte har en kopia på mitt e-visum släpps jag bort till nästa kontroll som är den Thailändska passkontrollen. Men just innan den så blir jag ombedd att komma till ett bord där jag skall fylla i ett hälsointyg med uppgifter om vilka sjukdomar som jag haft senaste fjorton dagarna, vart jag varit, och så tas temperaturen i mitt öra. Jag har en temperatur på 37,0 grader. Jag tror att det är lika varmt i luften för det är en het dag.

Passkontrollen in till Thailand går också bra. Vårt bagage finns på plats vid bussarna men nu uppmanas vi att betala ”dricks” till den man som kört packningen över gränsen. Jag ger honom 2 000 riel, men det tycker han är för litet så det blir 3 000 riel till slut. Han gör sig en ordentlig hacka på alla passagerarna, säkert en halv kambodjansk månadslön på en timma.

Efter en stunds väntan så lastas vi ombord på minibussen med destination Koh Chang.

Ett par mil senare stannar dock minibussen och vi blir ombedda att flytta över i en annan likadan minibuss. Den stannar strax före färjeläget för att vi skall byta bussbiljetten mot en färjebiljett.

Vi har hamnat på en resebyrå och får frågan om vi har ordnat boende på ön. Ingen har det och vi bestämmer på vilket hotell eller gästhus vi skall bo. Det blir bra för min del. Jag får ett rum på Kai Bae Beach till ett bra pris.

Med färjan åker en hel del skolungdomar, klädda i sina skoluniformer. Dessutom thailändare, backpackers och äldre vita herrar med yngre thailändska damer.

På kajen väntar små pickuppar med sittbänkar som är vända mot varandra på flaket. Innan vi är ute vid mitt guesthouse har klockan blivit sju och det är mörkt ute.

18 maj 2009, måndag

Far och son

Det finns minst två sidor av allt. Jag befinner mig nu i en stad som har många turister, även om det nu är lågsäsong. Fördelen med att vara på en turistort är att allt är så mycket lättare. Det är lätt att hitta någonstans att bo, restauranger i olika prisklasser finns det gott om och det är lätt att göra sig förstådd eftersom många talar engelska. Transporterna är också lättare eftersom det ofta finns turistanpassade busslinjer och det vimlar av tuc-tucförare och motoförare.

Nackdelen då? Det finns flera. Priserna anpassas efter turisternas köpkraft. En livsnödvändig flaska vatten kan kosta fyra gånger så mycket för en turist jämfört med normalpriset. Maten är ofta dyrare. Det dras diverse obskyra verksamheter till turistorterna. Jag har inte sett så tydliga tecken på prostitution och droghandel tidigare under resan som här i Sihanoukville.

Regnperioden har börjat en månad tidigare i år jämfört med fjolåret, säger personalen på Blå Grodan. Det regnar varje dag en eller ett par rejäla skurar och nästan varje kväll så mullrar åskan. Det är inte speciellt störande, det är bara att vänta ut skurarna.

Efter regn och åska brukar luften kännas ren och uppfriskande. Så är det inte här. Det är fortfarande lika hett i luften. Den ökande molnigheten gör i alla fall att solen inte strålar lika obarmhärtigt.

Det regnar på förmiddagen så jag ägnar den åt att läsa ut en bok. Efter lunch är det alltför hett för att jag skall företa mig något förutom att jag tar en moped ner till downtown för att köpa bussbiljett inför morgondagens resa. Jag kommer att lämna Kambodja och åka in i Thailand igen.

Jag köper också den minsta tandkrämstuben på ett varuhus nere i staden. Det gäller att hålla vikten… på packningen.

Jag skall försöka träffa en vän som har en liten restaurang på Koh Chang som är morgondagens mål. Jag har inte hört av mig till honom så jag vet inte alls om han finns kvar på ön.

17 maj 2009, Sihanoukville

Huvudstupa pojke i Sihanoukville, Kambodja

Jag förstår att jag börjar se väldigt sliten ut efter allt resande. I kväll tycker en rad tuc-tucförare att jag behöver massage. En speciell variant som heter ”Lady Massage?”I själva verket har jag tagit det väldigt lugnt på sista tiden och känner mig rätt utvilad.

En man på restaurangen tvärs över gatan tror också att jag är rökare. Jag har varit, men jag slutade 1971 så röklukten har säkert försvunnit. Ändå säger mannen till mig:” Om du önskar röka har jag allt”. Jag vet att ett paket inhemska cigaretter kostar cirka tre kronor. Men har jag slutat så har jag, även om det är billigt.

Men det vore dumt att inte ta varningstecknen på allvar så jag lägger mig extra tidigt.

Jag vandrar på den tomma stranden på morgonen innan det är fullt med folk. Allt är förvånansvärt enkelt. Många barer och restauranger heter något på ”schack”, skjul på engelska, och de gör skäl för namnet. De enda människor som finns på stranden är kambodjaner. Barangerna sover fortfarande.

Jag har beslutat att flytta till en annan del av staden. Platsen har flera namn, Victory Hill och Weather Station Hill är ett par av dem. När den första backpackervågen sköljde över staden var det hit de sökte sig. Det finns en hel del hotell, barer och matställen här fortfarande. Jag bor på Blue Frog Guesthouse, som nu ägs av en kille från Finland och två damer från Luleå. Det är ett lugnt och fint ställe med en stor fördel, trådlöst Internet.

Jag promenerar ner till stranden. Det är en brant backe av typen tre minuter ner och tio minuter upp. Det blir indiskt till lunch, en riktigt välsmakande Garam Masala med bröd och saltad yoghurt att dricka.

Jag har dragit ner på mina aktiviteter nu. Det börjar kännas att slutet på äventyret närmar sig och jag drar nig så sakta mot Bangkok.

Jag ser på skyltar att det går en buss från Sihanoukville till Koh Chang i Thailand. Jag planerar att åka dit i övermorgon så jag blir kvar på blå grodan en dag till.

17 maj 2009, Sihanoukville

Båt på redden utanför Serendipity Beach, Sihanoukville, Kambodja

Hur förflyter då natten på Sbov Meas Guest House Bungalow and Restaurant?

Först ger jag mig på darrande ben ut i kvällsmörkret för att äta middag någonstans. Jag har med mig berättelserna från två finska ynglingar som sade att festen aldrig tog slut. Alltid var ett nytt party på gång någonstans när det gamla tog slut.

Jag ser bara folk som flanerade, kollar på Internet, tittar i olika affärer och som äter middag på någon av de femtiotal ställen som finns. Jag gör detsamma. Inte ens ett litet ”TjoHoo!” hör jag.

Anledningen kan förstås vara att jag lägger mig vid niotiden, och att de vildaste partajen hålls nere vid beachen och möjligen något senare.

Allt är tyst och fint. Att rumsgrannen har ett barn som gråter tröstlöst på kvällen och spyr under natten kan knappast Sbov Meas Guest House Bungalow and Restaurant lastas för.

På morgonen äter jag frukost på en restaurang i närheten av hotellet. Sedan går jag till närmaste öppna Internetcafé och läser tidigare kommentarer till bloggen. Där har en vänlig själ skrivit vilken medicin man kan ta om magbesvär blir långvariga. Mina besvär fortsätter men jag har inte velat berätta om sådana skitsaker.

Första problemet blir att få tag i någon tuc-tucförare eller motorcykeltaxi som förstår ordet ”Pharmacy”. Så fort jag visar mig svärmar de omkring mig men ingen vet vad ordet betyder. Till sist tar jag hjälp av damen i hotellets reception. Hon vet faktiskt och berättar för en motorcykelkille vart vi skall åka.

I det skedet börjar förhandlingarna om priset för resan. Jag lyckas pruta ner utgångsbudet till nästan hälften, vilket är rätt normalt, och vi ger oss iväg.

Sihanoukville har nyss fått trafikljus, som blivit orsak till en markant ökning av olyckor i de reglerade korsningarna. Några vet att rött betyder stopp och grönt kör, men lika många har inte en aning och det har ställt till det. Fler och fler stadsbor känner till hur trafikljusen fungerar medan folk från den omgivande landsbygden inte gör det.

Vi passerar korsningarna utan problem och stannar vid ett apotek utanför stadens marknad. Jag har förberett mig och textat läkemedlets namn med stora bokstäver på ett papper. Flickan bakom disken kastar bara en blick på lappen, så kommer hon med tio tabletter i en karta. En dollar, dvs. åtta kronor kostar kalaset.

När jag ändå är i staden kollar jag två alternativa boenden, Kangaroo Kitchen och Blue Frog. Jag fastnar för den blå grodan för de har wifi och dessutom är det en svenska som är manager.

Jag talar svenska för första gången på en månad och det är en säregen upplevelse. Jag känner mig osäker på om det skall ”bära”, är det verkligen någon som förstår de här underliga lätena? Det fungerar, och det är skönt att kunna prata utan att behöva tänka. Förstå mig nu rätt.

15 maj, Kampot – Sihanoukville

Plöjning av risfält. På grund av fattigdomen används fortfarande uråldriga jordbruksredskap.

Jag tar det bara lugnt på eftermiddagen och har inget inplanerat. Det ger mig tillfälle att prata med folk jag träffar. Bland andra möter jag två kvinnor som jag åkte med bussen till Kampot med. De stannade i Kep, övernattade på en ö utanför staden och nu visar det sig att de bor de på samma hotell som jag gör.

De arbetar för en NGO i Siem Reap. NGO är en förkortning av Non Goverment Organisation, och det finna många sådana i landet. Den ena av kvinnorna arbetar med organisationens hem för föräldralösa barn och den andra med handikappade som syr accessoarer som handväskor och annat. Båda tillhör samma organisation Sangkheum Center for Children. De har en svensk volontär som arbetar där så frågor om verksamheten kan ställas på svenska. E-postadress finns på hemsidan.

Planen är att jag klockan elva skall åka med en minibuss till staden Sihanoukville. Sihanoukville är en relativt stor stad med drygt 155 000 invånare. År 1950 byggdes den i orörd djungel för att skapa landets första och enda djuphavshamn. Staden är omgiven av fyra vita sandstränder och den har utvecklats till Kambodjas solkust. Den beskrivs som en tillbakalutad stad som gavs namn efter den dåvarande kungen Sihanouk.

Klocka elva kommer en gammal, högerstyrd personbil, en Toyota. Jag tror att den skall ta mig till minibussen, men så är det inte. Att åka med en delad taxi till Sihanoukville kostar 5 $. Att som jag, åka med minibuss kostar 7,5$, alltså hälften till men då har man bättre plats och luftkonditionering. Vi är bara tre som skall åka så ägaren har beslutat att vi i stället för bussen skall åka med den här bilen.

Jag sätter mig i framsätet eftersom jag är först. Sedan hämtar han upp två män till som utgör passagerarna. Dessutom hämtar han en chaufför och sätter sig själv i baksätet tillsammans med de fullväxta karlarna. En av männen i baksätet försöker pruta på priset, utan resultat.

Det finns, hör och häpna, ett fungerande bilbälte på passagerarplatsen fram. Jag ar på mig bältet. Ägaren säger att bilen har luftkonditionering men att den fungerar så dåligt att det är bättre att i stället öppna sidorutorna vilket vi gör. Alla rutorna öppnas helt.

Chauffören sneglar på mitt bilbälte och berättar för mig att han har jobbat son chaufför i sju år, och att han är en mycket säker förare. Jag låtsas inte förstå.

Han kör bilen bra, bromsar för kor och vattenbufflar i tid och tutar inte överdrivet ofta. En liten egenhet har han dock, han använder bilens blinkers i kurvorna. När en kurva, enligt hans förmenande, blev tillräckligt snäv så blinkar han åt det hållet kurvan går. Han är dessutom ensam på vägen med denna vana efter vad jag sett.

Jag ber om att bli lämnad på ett gästhus som ligger på ett lugnt ställe. Det finns andra områden berättade de två finska pojkarna under båtturen häromkvällen. En rapport torde komma från Sbov Meas Guest House Bungalow and Restaurant.

14 maj, torsdag, Kampot

Barn som badar i floden Prek Kampong utanför Kampot i Kambodja

Eftersom besöket till Bokor Hill Station går i stöpet besluta jag att ta en båttur på floden Kampong Bay River som rinner genom staden. Passagerarna på denna kvällstur som startar vid tretiden är förutom jag själv två finska unga män som är ute på en ettårig långresa i Asien.

Vi åker i en träbåt med ett tak av blad över mittersta delen av båten. Det är inte så hett idag och vi åker nedströms. Stränderna består till största delen av djungel. Närmast staden finns några riktiga lyxvillor som säkert ägs av rika människor från Phnom Penh, annars bryta djungeln bara av små hyddor på pålar som står i strandkanten. Dagens slut närmar sig och kambodjaner i alla åldrar sitter där i svalkan från floden och inväntar mörkret.

Vi kommer till en restaurang i strandkanten på ett ställe som vi uppfattar som ren djungel. Den drivs av två tyskar och där spelas lugn västerländsk pop från jättehögtalare och det finns Internetuppkoppling så platsen är nog mera centralt belägen än det verkar från floden.

Vi äter där och tar ett par öl innan båten vänder tillbaka till staden. Då är det redan beckmörkt ute, men stadens lampor reflekteras inbjudande i vattnet.

Mr Ing Khang svänger in framför hotellet precis klockan åtta på morgonen. Vi åker iväg på hans moped på väg mot en pepparfarm. På vägen passerar vi infarten till den skola där han undervisar i engelska med elever i högstadieåldern. För detta har han 65 dollar i månaden. Den lönen kan han inte försörja sin familj på. Därför jobbar han extra som motorcykelguide i Kampot. Andra lärare drygar ut sin lön med att sälja choklad till eleverna eller så säljer de skrivpapper.

Hans stora dröm är att kunna skaffa sig en bil, men körkortet kostar 2 300 dollar och en mycket begagnad bil ungefär lika mycket. När han blir sextio, om elva år, så blir han pensionär med en pension som ligger under tio dollar.

Han uppmanar sina fem barn att inte bli lärare. Försök att få anställning hos något bolag, inte hos en offentlig arbetsgivare, säger han till dem.

Pepparfarmen är inte mycket att se. Pepparbuskar som stagas upp av störar. Jag köper en liten påse för tre dollar, vilket är hutlöst dyrt. Peppar från Kampot anses vara världens finaste, så vi får väl bedöma kvaliteten hemma i pepparkvarnen.

Vi fortsätter mot Kep. Man ser spår av många jättestora sommarvillor som bombades sönder av de Röda Khmererna. Inte en enda undgick förstörelsen utom kungens palats som klarade sig med mindre skador. Palatset är inte så stort men ligger oändligt vackert med utsikt över havet och mot ön Phu Quoc som Vietnameserna erövrat från Kambodja.

En minister i den nuvarande regeringen har byggt en ny, kolossal sommarvilla, och det byggs för fullt i Kep, så förutsättningarna är stora att det blir en ny storhetstid för staden.

13 maj, onsdag, Kampot

En av grabbarna började gråta när jag försökte visa fotot för dem.

Varje by och stad har en marknad där man handlar dagens mat. Från byarna runt om kommer man med sina varor, och handeln är som livligast i gryningen.

När jag går till det Internetcafé jag hittar under eftermiddagen så ser jag en byggnad som ser ut som marknader brukar se ut, men den verkar vara övergiven. Jag frågar mannen på caféet och han berättar att det var den gamla marknaden och att den inte hade använts sedan tiden före Pol Pot. Under hans styre förekom inte någon marknadshandel, folk tilldelades en mager ranson och arbetade från före gryningen till sjutiden på kvällen då det blev kolsvart. Riset sändes till Kina.

När man började om med marknadshandel flyttade man den till en annan plats. Han berättar också att staden blev förskonad från bombningar medan grannstaden Kep, där de rika Phnom Penh-borna hade sina sommarvillor blev i det närmaste helt förstörd.

Jag träffar tre män från Sydkorea som är intresserade av att försöka ta sig till Bokor Hill Station. En av dem har en Kambodjansk kontakt som ordnar så att vi kan åka dit trots att det är förbjudet på grund av byggnadsarbeten.

Bokor Hill Station ligger på toppen av Phnom Bokor (1 080 m ö h) och byggdes av fransmännen som en tillflyktsort från hettan. 1925 stod ett hotell – kasino färdigt. Bergsstationen erövrades första gången på sent fyrtiotal av vietnameserna och Befria Khmererna i kampen för ett Kambodja oberoende av Frankrike. 1972 erövrade de Röda Khmererna den strategiskt viktiga bergstoppen.

Nu står byggnaderna övergivna sedan fyrtiotalet, kasinot, ett Buddhisttempel, en katolsk kyrka, postkontor och kung Sihanouks palats, en ren spökstad.

När vi träffas sju på morgonen som överenskommits. Det är bara en sak som skall ordnas. En av sydkoreanerna tänker investera i mark, och han sätter sig i förhandlingar med säljaren. En av hotellets anställda viskar högtidligt: ”Det är premiärministerns kusin som säljer”. Det är klart att, i ett land som Kambodja, makt och pengar spiller över till släkten.

Förhandlingarna drar ut på tiden och när de äntligen är slut kommer premiärministerns kusin fram till mig, tar mig i hand och undrar om jag också är här i affärer. Jag berättar att jag bara är på semester och inte har några sådana planer. Han håller handen länge, långt efter att han vet att jag inte är markspekulant. Jag antar att jag bör känna mig hedrad.

När vi så är klara att kunna ge oss iväg på äventyr kommer kontraorder, det regnar mycket i bergen och vägen är mycket hal, så allt ställs in. Snopet.

I stället kommer en av alla dessa guider fram till mig när jag promenerar på en gata i staden på väg mot den nya marknaden. Han undervisar i engelska på en skola i staden, och eftersom skolbarnen har lov på grund av kungens födelsedag så kan han guida mig. Vi beslutar att han skall hämta mig på hotellet nästa dag.

När man ställer en fråga till honom är det som att vrida på en kran. Det kommer ett flöde av ord, som inte är alldeles lät att hänga med i. Uttalet är sisådär, som de ofta är hos lärare i engelska i Asien.

12 maj, tisdag, Phnom Penh – Kampot

En familj i Kampot slappar under middagshettan

Så här ser en modern ung man från Kambodja ut om han inte kroppsarbetar utan jobbar som konduktör, på restaurang eller med liknande jobb.

Han har svart hår som är relativt kortklippt. Man ser sällan ungdomar som ser ”oklippta” ut. I håret har han frisyrgelé som han formar till en bakåtstruken eller igelkottsliknande frisyr. I storstaden kan det vara blekt eller slingat med ett närmast rödhårigt resultat.

På överkroppen har han en ljus skjorta med långa ärmar. Den är mönstrad med diskreta ränder eller rutor. Skjortan är inte nedstoppad i byxorna. Byxorna är av modellen chinos och får hos en del hasa ner en bit. Han har strumpor på sig och skor. Svarta skor som är tvärt avklippta längst fram och de är m y c k e t långa. Med det sätt att gå som flip-flopsandaler sedan barnsben skapat, ser det rätt roligt ut när han kommer gående, litet svajigt och med fötterna utåt.

Man ser honom ofta studera sig själv i en spegel. Finns inte andra duger mopedens backspegel. Om mopeden har en sådan förstås.

Viktigaste tillbehöret, förutom mobiltelefonen är kulspetspennan i skjortfickan

Han har minst en lång nagel, oftast tumnagel, med det finns pojkar som har alla naglarna långa. Har han skäggväxt så skaffar han ett klädsamt skägg, kanske en mustasch eller hakskägg eller eventuellt polisonger. Asiaterna har ofta rätt klen skäggväxt så odlingen får bli där det finns förutsättningar.

Flickorna då? Sanningen att säga har jag inte tittat så mycket på flickor. Kanske jag skulle ta mig en titt någon dag.

Det är femton mil mellan Phnom Penh och Kampot. Resan som bör ta två timmar tar fem. Jag vet inte vilka vägar vi åker, men det är inte de närmaste. Resan är torr om än något trång. Jag hamnar bredvid en mycket stor franskspråkig man så under dessa timmar sitter jag lutad ut i mittgången.

Sedvanligt kaos utbryter när bussen stannar och jag hamnar på ett hotell vid floden som rinner genom staden.

Kampot är en liten rätt sliten stad. Kanske det beror på att de Röda Khmererna inte förstörde staden lika mycket som de gjorde t.ex. med Phnom Penh. Huvudstaden bombades och sattes sedan i brand, så många byggnader har byggts efter 1979. Här ser nästan alla hus ut att vara i behov av reparationer och ommålning.

11 maj, måndag, Kratie – Phnom Penh

Färja från ön som kommer med morgonens pendlare över Mekongfloden till Kratie

Språket i Kambodja är Khmer som talas av ungefär nio miljoner människor, och som förstås av många fler i de omgivande ländernas gränstrakter. Skriftspråket härstammar från ett sydindiskt språk, Brahmi. Det är ett komplicerat språk med 33 konsonanter och cirka 24 vokaler och diftonger.

Jag har för egen del koncentrerat mig på att lära mig två uttryck, tack och hej. (Leverpastej känns inte riktigt relevant här) Det kan vara nog så krångligt när minnet inte längre är vad det varit.

Tack gick av någon anledning rätt lätt att komma ihåg. Man säger bara Ah Kohn.
Det är betydligt mera krångligt med hej, men jag har kommit på ett minnesknep, Sussi dö! Men på engelska, Susy die! (sossidai). Men innan jag hunnit tänka ut vem det var som skulle dö har jag oftast ändå hunnit säga Hallo, vilket är litet trist.

”Jag skall försöka skaffa dig en bra sittplats, där dina ben får plats”, sägen hotellchefen. Han ringer på sin mobil och så skiner han upp, ”du får plats 3, längst fram i bussen. Den har bäst benutrymme”.

Jag hinner äta frukost på en servering i Kratie innan jag går till bussen. Stora ryggsäcken packas in i lastutrymmet och jag går och sätter mig. Platsen är upptagen av en mormor/farmor och en pojke i förskoleåldern. Jag visar min biljett för henne och hon gör platsen närmast fönstret ledig.

Så kommer konduktören. Han upptäcker att vi bytt plats och det går inte för sig. Man måste sitta på den plats som biljetten visar.

Det är som vanligt varmt och varmare kommer det att bli ju längre dagen går. Bussen är utrustad med luftkonditionering, men de är ett litet problem med den. Inte för alla men för två av passagerarna.

Det börjar med en droppe vatten som faller ner på min medpassagerare. Detta inträffar redan innan vi hunnit starta. Den följs snabbt av flera.

Bussens besättning består av chaufför, konduktör och en pojke som sköter lasten. De två senare börjar vidta åtgärder. De tar en trasa som de försöker torka uppe på hatthyllan med. Det hjälper någon minut. Sedan ökar flödet och nu faller dropparna snabbt och även på mig. Så kommer konduktören på en snilleblixt. Han tar gardinen som hänger i fönstret och sätter den som skydd under hatthyllan och fäster den uppe på hatthyllan. Det fungerar. Under en femminutersperiod kommer det inget vatten. Sedan kommer allt på en gång. Vi är redan plaskvåta.

Jag har en trasa och försöker hinna torka bort vattnet innan det faller ner som droppar. Ett omöjligt företag.

Luftfuktigheten i Kambodja är mycket hög och när den fuktiga luften kyls av kondenseras en massa vatten. Någonstans på vägen har något gått snett och kondensvattnet droppar ner på platserna tre och fyra.

Efter en timma och fyrtiofem minuter stannar vi för rast och efter rasten har man löst problemet. Inte så att vi får byta plats, det går ju inte eftersom det står tre och fyra på biljetterna. Nej, man stannar vid ett litet stånd vid vägkanten och så får vi var sin engångsregnponcho.

Hur mycket droppar det då? Tänk dig att du stryper vattnet i en vattenkran tills det blir en så tunn stråle som möjligt. Sen stryper du den litet igen så att strålen blir till droppar. Stora.

Så håller det på i ytterligare fem timmar. Jag har sett exempel på vattentortyr i S-21, så jag skall inte dra någon sådan parallell, men det är ytterst enerverande.

10 maj, söndag, Kratie

Djurtransport innehållande två slaktgrisar

När jag äter sen lunch på ett ställe med Internet upptäcker jag en kvinna som sitter och jobbar med en dator. Jag går fram till henne och frågar om hon använder Internet. Javisst säger hon. Har de WiFi? frågar jag. Javisst, säger hon, och det fungerar mycket bra. Nej, säger en kille som arbetar på caféet, det har vi inte. Jovisst har ni det, säger hon, och säger förklarande ”wireless”. Det hjälper inte, han vidhåller att de inte har något trådlöst närverk. När hon är klar frågar jag henne om lösenordet. Jag kan hålla det i minnet trots att det består av tio tecken. Tio ettor i rad.

På kvällen går jag dit och ansluter mig till nätverket och det fungerar ypperligt. Jag skickar de två senaste bidragen. Kostnaden för en timmas uppkoppling, en dollar är överkomlig.

Middag äter jag på en uterestaurang vid strandpromenaden. Vi har bara några gemensamma ord, ”Hallo” och så några räkneord, men maten smakar utmärkt, även om jag inte är riktigt säker på vad det var förutom nudlarna.

En vänlig man räcker mig någon frukt som jag aldrig sett. Ät menar han. Trots att jag vet bättre tar jag en tugga av frukten. Den smakar litet syrligt, men ok. Frukten är ihålig med en kärna som rullar runt där inne. Efter den första tuggan låter jag frukten vara.

På natten får jag resultatet. Diarré. Ät aldrig frukt eller grönsaker som du inte kan skölja eller skala.

Jag vet det ju så väl.

På morgonen har allt stillat sig och jag åker iväg på en hyrd moped. Ute i Mekongfloden ligger en stor ö. Det som här ser ut som andra stranden av floden är alltså en ö. Man kan bara komma dit med färja eftersom det inte finns någon bro. Jag har sett på en karta att det går en väg runt ön längs stränderna så jag räknar med att följa den.

Jag har för första gången hjälm idag. Du behöver ingen, säger hotellägaren. Polisen vill inte stöta sig med turisterna, så de kommer att släppa förbi dig även om du bara har din hatt.

Det är en poliskontroll på vägen till färjeläget men de stoppar bara bilar idag. Alla mopedister släpps förbi.

Det finns inte skyltat var färjeläget är, men jag gissar på en avtagsväg och det är rätt. Färjan följer inget speciellt tidsschema utan när den angör stranden kör alla ombord och så åker den. Alla vänder sina mopeder eftersom man kör av i samma ände av färjan som man kör på.

Ön är idyllisk och idealisk för den som vill köra moped utan att störas av en massa bilar. Jag möter bara en.

En grusväg slingrar sig fram en bit från stranden. På många ställen skuggas jag av höga träd på ömse sidor av vägen. Jag ser ovanligt många nybyggda hus och hus som håller på att byggas. De står på cementpålar och själva huset byggs av trä, inte vitt som vi är vana utan brunt.

Upp till huset går en brant trappa och under det, i skuggan, finns alltid minst en hängmatta. Det finns massor av småbarn där de litet äldre har hand om sina småsyskon.

Min plan att köra runt grusas. Det finns avtagsvägar här och där men jag håller mig till strandlinjen och hamnar så småningom i ingenmansland där vägen blir till en stig. Jag åker tillbaka och hittar inte utan möda tillbaka till färjestället. Det finns inga skyltar alls.

På färjan till ön åkte en fågel av något slag i en väska. Det skrek hjärtskärande, men ägaren bara log. På tillbakavägen hade två mopeder last av grisar. Den ena innehöll två slaktgrisar och den andra en jättegalt som man hade lagt på rygg för att den skulle bli lättare att handskas med.

Här skulle Marit Paulsen ha en uppgift att fylla.

Frågelåda
Jag kommer i morgon att tillbringa dagen på bussen tillbaka till Phnom Penh där jag sover över natten för att följande dag fortsätta med ytterligare en bussresa till Kampot, en ort som ligger vid kusten.

Jag tror inte att ni är så intresserade av att jag skriver om en bussresa till. Därför gör vi ett försök. Använd bloggens kommentarsmöjligheter eller maila till jom.manilat@gmail.com och ställ frågor så kan jag kanske skriva svar de här resdagarna. Jag vet att, förutom mina vanliga bloggkontakter, både släkt och vänner läser min blogg vilket är roligt.