17 maj 2009, Sihanoukville

Båt på redden utanför Serendipity Beach, Sihanoukville, Kambodja

Hur förflyter då natten på Sbov Meas Guest House Bungalow and Restaurant?

Först ger jag mig på darrande ben ut i kvällsmörkret för att äta middag någonstans. Jag har med mig berättelserna från två finska ynglingar som sade att festen aldrig tog slut. Alltid var ett nytt party på gång någonstans när det gamla tog slut.

Jag ser bara folk som flanerade, kollar på Internet, tittar i olika affärer och som äter middag på någon av de femtiotal ställen som finns. Jag gör detsamma. Inte ens ett litet ”TjoHoo!” hör jag.

Anledningen kan förstås vara att jag lägger mig vid niotiden, och att de vildaste partajen hålls nere vid beachen och möjligen något senare.

Allt är tyst och fint. Att rumsgrannen har ett barn som gråter tröstlöst på kvällen och spyr under natten kan knappast Sbov Meas Guest House Bungalow and Restaurant lastas för.

På morgonen äter jag frukost på en restaurang i närheten av hotellet. Sedan går jag till närmaste öppna Internetcafé och läser tidigare kommentarer till bloggen. Där har en vänlig själ skrivit vilken medicin man kan ta om magbesvär blir långvariga. Mina besvär fortsätter men jag har inte velat berätta om sådana skitsaker.

Första problemet blir att få tag i någon tuc-tucförare eller motorcykeltaxi som förstår ordet ”Pharmacy”. Så fort jag visar mig svärmar de omkring mig men ingen vet vad ordet betyder. Till sist tar jag hjälp av damen i hotellets reception. Hon vet faktiskt och berättar för en motorcykelkille vart vi skall åka.

I det skedet börjar förhandlingarna om priset för resan. Jag lyckas pruta ner utgångsbudet till nästan hälften, vilket är rätt normalt, och vi ger oss iväg.

Sihanoukville har nyss fått trafikljus, som blivit orsak till en markant ökning av olyckor i de reglerade korsningarna. Några vet att rött betyder stopp och grönt kör, men lika många har inte en aning och det har ställt till det. Fler och fler stadsbor känner till hur trafikljusen fungerar medan folk från den omgivande landsbygden inte gör det.

Vi passerar korsningarna utan problem och stannar vid ett apotek utanför stadens marknad. Jag har förberett mig och textat läkemedlets namn med stora bokstäver på ett papper. Flickan bakom disken kastar bara en blick på lappen, så kommer hon med tio tabletter i en karta. En dollar, dvs. åtta kronor kostar kalaset.

När jag ändå är i staden kollar jag två alternativa boenden, Kangaroo Kitchen och Blue Frog. Jag fastnar för den blå grodan för de har wifi och dessutom är det en svenska som är manager.

Jag talar svenska för första gången på en månad och det är en säregen upplevelse. Jag känner mig osäker på om det skall ”bära”, är det verkligen någon som förstår de här underliga lätena? Det fungerar, och det är skönt att kunna prata utan att behöva tänka. Förstå mig nu rätt.