15 maj, Kampot – Sihanoukville

Plöjning av risfält. På grund av fattigdomen används fortfarande uråldriga jordbruksredskap.

Jag tar det bara lugnt på eftermiddagen och har inget inplanerat. Det ger mig tillfälle att prata med folk jag träffar. Bland andra möter jag två kvinnor som jag åkte med bussen till Kampot med. De stannade i Kep, övernattade på en ö utanför staden och nu visar det sig att de bor de på samma hotell som jag gör.

De arbetar för en NGO i Siem Reap. NGO är en förkortning av Non Goverment Organisation, och det finna många sådana i landet. Den ena av kvinnorna arbetar med organisationens hem för föräldralösa barn och den andra med handikappade som syr accessoarer som handväskor och annat. Båda tillhör samma organisation Sangkheum Center for Children. De har en svensk volontär som arbetar där så frågor om verksamheten kan ställas på svenska. E-postadress finns på hemsidan.

Planen är att jag klockan elva skall åka med en minibuss till staden Sihanoukville. Sihanoukville är en relativt stor stad med drygt 155 000 invånare. År 1950 byggdes den i orörd djungel för att skapa landets första och enda djuphavshamn. Staden är omgiven av fyra vita sandstränder och den har utvecklats till Kambodjas solkust. Den beskrivs som en tillbakalutad stad som gavs namn efter den dåvarande kungen Sihanouk.

Klocka elva kommer en gammal, högerstyrd personbil, en Toyota. Jag tror att den skall ta mig till minibussen, men så är det inte. Att åka med en delad taxi till Sihanoukville kostar 5 $. Att som jag, åka med minibuss kostar 7,5$, alltså hälften till men då har man bättre plats och luftkonditionering. Vi är bara tre som skall åka så ägaren har beslutat att vi i stället för bussen skall åka med den här bilen.

Jag sätter mig i framsätet eftersom jag är först. Sedan hämtar han upp två män till som utgör passagerarna. Dessutom hämtar han en chaufför och sätter sig själv i baksätet tillsammans med de fullväxta karlarna. En av männen i baksätet försöker pruta på priset, utan resultat.

Det finns, hör och häpna, ett fungerande bilbälte på passagerarplatsen fram. Jag ar på mig bältet. Ägaren säger att bilen har luftkonditionering men att den fungerar så dåligt att det är bättre att i stället öppna sidorutorna vilket vi gör. Alla rutorna öppnas helt.

Chauffören sneglar på mitt bilbälte och berättar för mig att han har jobbat son chaufför i sju år, och att han är en mycket säker förare. Jag låtsas inte förstå.

Han kör bilen bra, bromsar för kor och vattenbufflar i tid och tutar inte överdrivet ofta. En liten egenhet har han dock, han använder bilens blinkers i kurvorna. När en kurva, enligt hans förmenande, blev tillräckligt snäv så blinkar han åt det hållet kurvan går. Han är dessutom ensam på vägen med denna vana efter vad jag sett.

Jag ber om att bli lämnad på ett gästhus som ligger på ett lugnt ställe. Det finns andra områden berättade de två finska pojkarna under båtturen häromkvällen. En rapport torde komma från Sbov Meas Guest House Bungalow and Restaurant.