19 maj 2009, Sihanoukville – Koh Chang

Skolflicka på färjan till Koh Chang

Jag har inte feber!

Jag stiger upp vid halvsju, jag tar sovmorgon. Damerna på Blå Grodan har köpt ett mörkt bröd som är en sällsynthet på dessa breddgrader där baguetter gjorda av vitt vetemjöl är det enda jag hittills sett. Till dagens frukost har de brett två mackor med skivat kokt ägg med kaviar på detta mörka bröd. Det känns riktigt exotiskt.

Sedan tar jag en moped ner till busstationen. Föraren sätter stora ryggsäcken mellan sina knän och styret och jag har lilla ryggsäcken på mig.

Bussen vi åker med är av den mellanstora sorten för cirka 24 passagerare. Luftkonditioneringen fungerar utmärkt. Jag har fått plats sex. När jag skall sätta mig så sitter en ännu tjockare karl på nummer fem, min blivande stolsgranne. Jag sätter mig på plats sju, och har turen att få sitta där hela resan.

Det börjar något oroväckande. Chauffören stannar några gånger under de första milen och kryper in i motorutrymmet längst bak i bussen och torkar. Han stannar också en gång för att vi skall få tillfälle att kissa i djungeln. Allt går dock bra.

Landskapet förändras under resan. Till en början är det relativt platt med risfält som nu håller på att plöjas och även sås på en del ställen. Så småningom blir det allt mera kuperat och glesare mellan byarna. Mot slutat av resan i Kambodja åker vi genom stora djungelklädda områden, orörda områden som är mycket större än man någonsin kan uppleva i Sverige, med alla våra kalhyggen. Vägen blir riktigt brant och kurvig. Landskapet påminner om fjällen med riktiga fjälltoppar, med den skillnaden att de är skogklädda. Allt är grönt.

När vi närmar oss gränsen svänger bussen av vägen och stannar vid en restaurang. Vi gör ett uppehåll här på fyrtio minuter och ni kan äta här säger bussvärdinnan. Vi frågar om vi skall fortsätta med samma buss efter uppehållet eftersom vi har våra ryggsäckar i bussens lastutrymme. Javisst, får vi till svar. Det finns inga alternativ till den här restaurangen så det är bara att äta för klockan har passerat tolv.

Efter en halvtimma tutar bussen. Vi måste hämta våra ryggsäckar ur vår buss för vi skall åka med en annan buss till gränsen. Vi gör som vi blir tillsagda.

Bussen stannar och vår packning lastas över på en trehjulig kärra som skjuts över till andra sidan.

Vi går först till passkontrollen i Kambodja som tar ordentlig tid på sig för att stämpla våra pass. Trots att jag inte har en kopia på mitt e-visum släpps jag bort till nästa kontroll som är den Thailändska passkontrollen. Men just innan den så blir jag ombedd att komma till ett bord där jag skall fylla i ett hälsointyg med uppgifter om vilka sjukdomar som jag haft senaste fjorton dagarna, vart jag varit, och så tas temperaturen i mitt öra. Jag har en temperatur på 37,0 grader. Jag tror att det är lika varmt i luften för det är en het dag.

Passkontrollen in till Thailand går också bra. Vårt bagage finns på plats vid bussarna men nu uppmanas vi att betala ”dricks” till den man som kört packningen över gränsen. Jag ger honom 2 000 riel, men det tycker han är för litet så det blir 3 000 riel till slut. Han gör sig en ordentlig hacka på alla passagerarna, säkert en halv kambodjansk månadslön på en timma.

Efter en stunds väntan så lastas vi ombord på minibussen med destination Koh Chang.

Ett par mil senare stannar dock minibussen och vi blir ombedda att flytta över i en annan likadan minibuss. Den stannar strax före färjeläget för att vi skall byta bussbiljetten mot en färjebiljett.

Vi har hamnat på en resebyrå och får frågan om vi har ordnat boende på ön. Ingen har det och vi bestämmer på vilket hotell eller gästhus vi skall bo. Det blir bra för min del. Jag får ett rum på Kai Bae Beach till ett bra pris.

Med färjan åker en hel del skolungdomar, klädda i sina skoluniformer. Dessutom thailändare, backpackers och äldre vita herrar med yngre thailändska damer.

På kajen väntar små pickuppar med sittbänkar som är vända mot varandra på flaket. Innan vi är ute vid mitt guesthouse har klockan blivit sju och det är mörkt ute.