24 maj 2009, söndag Koh Samet - Bangkok

Thaiflickor som övar modefotografering på stranden i Koh Chang

Jag har druckit whisky på thaisätt. Jag går ut med några, som är anställda på en Resort där jag brukar inta mina måltider, till en annan restaurang för att äta middag vid solnedgången. Efter maten föreslås att vi skall dricka whisky. Jag är väl inte alldeles svårövertalad och så sker beställning av nödvändiga attiraljer.

Först och främst beställs en Mekongwhisky, ett inhemskt märke som ärligt talat inte har så mycket med en singlemalt att göra. Sedan beställs tre flaskor soda och en hink med is.

Man börjar med att fylla glaset med is. Sedan fortsätter man med några centimeter whisky och så slår man glaset fullt med soda. Då tar man istången och rör om så att alla bubblorna försvinner.

Drinken är rätt svag och smakar inte så mycket sprit. Två faror uppenbarar sig dock rätt snart. Den första är att det är hett och du är törstig. Den andra är alla tjänstvilliga händer som fyller på glaset så fort det minskar något. De gör det på ett sätt som gör att du många gånger inte hinner vara med.

Isen smälter fort i värmen och ny ishink beställs med jämna mellanrum. Vid tiotiden ansluter ett par till från Resorten, bland dem en före detta munk som numera arbetar som kock på Resorten och som grillar utomhus på kvällarna. Han dricker inte whisky utan Bacardi Breezer. Vi har roligt. Jag betalar.

Halv elva på förmiddagen vadar jag, med min packning, ut i det varma vattnet ut till en fyrkantig pråmliknande båt som med hjälp av en utombordare för mig och mina medpassagerare ut till en stor träbåt som tar oss till fastlandet. Det är en fin dag. Det blåser skönt och båten rullar i sjön.

Jag har fått en karta hos de som säljer resan till Bangkok. Den visar var jag skall finna resebyrån där bussen avgår. Platsen ligger på en gata som finns strax bakom piren, vid en seven-elevenbutik. Enkelt. Jag finner butiken, visserligen på fel sida av gatan, men på gatan bakom finns bussar så jag traskar dit.

Fel. En man upplyser mig om att min resebyrå finns flera hundra meter bort, bakom en annan seven-elevenbutik. Vi har gått iland vid en pir som inte finns på min karta. När jag kommer fram är det samma resebyrå som jag tidigare besökt ett par gånger. Den med den stupfulle mannen.

Det är bara jag och en tjej från Schweiz som åker iväg med minibussen. Vi hinner en halv mil på vägen till Bangkok när chaufförens telefon ringer. Han gör en u-sväng och återvänder till resebyrån för att hämta upp ett par som raggats upp från gatan. De var på väg till en ordinarie buss när de fick ett erbjudande om att åka med oss. De trodde att det skulle gå snabbare.

Flickan från Schweiz skall till flygplatsen för att flyga till Hanoi där hon arbetar som volontär åt FN. Hon blir stressad eftersom det blivit ont om tid.

Vi har inte betalt så mycket för resan så chauffören undviker betalvägar. Han svänger därför inte in på vägen till Suvarnabhumi, som flygplatsen heter, utan kör vidare. Efter ett tag svänger han av men vänder igen efter några kilometer eftersom han verkar osäker på om han kör rätt. Flickan blir inte lugnare av detta.

Så småningom kommer vi fram till flygplatsen men han tar fel skyltarna för avgående och ankommande. Hon är i alla fall glad att komma fram.

Paret som steg på skall till Segermonumentet och jag till Khao San Rd. Det är söndag och därför inte så mycket trafik.

Efter ett tag börjar vi förstå att vår chaufför inte hittar i storstaden. Han stannar bussen och går ut för att fråga människor om hur han skall köra. Han stannar på bensinstationer, talar med taxichaufförer, med folk på gatan. Till slut passerar vi skywaystationen vid Mo Chit. Då börjar vi passagerare förstå var vi är.

För att göra en lång historia kort. Han hittar så småningom till Segermonumentet, och efter konsultationer av bland andra militärer och motorcykeltaxi finner han även vägen till Khao San Rd. Det är en skakad men synbarligen lättad man som släpper av mig.

Jag hoppas att han hittar hem.