13 maj, onsdag, Kampot

En av grabbarna började gråta när jag försökte visa fotot för dem.

Varje by och stad har en marknad där man handlar dagens mat. Från byarna runt om kommer man med sina varor, och handeln är som livligast i gryningen.

När jag går till det Internetcafé jag hittar under eftermiddagen så ser jag en byggnad som ser ut som marknader brukar se ut, men den verkar vara övergiven. Jag frågar mannen på caféet och han berättar att det var den gamla marknaden och att den inte hade använts sedan tiden före Pol Pot. Under hans styre förekom inte någon marknadshandel, folk tilldelades en mager ranson och arbetade från före gryningen till sjutiden på kvällen då det blev kolsvart. Riset sändes till Kina.

När man började om med marknadshandel flyttade man den till en annan plats. Han berättar också att staden blev förskonad från bombningar medan grannstaden Kep, där de rika Phnom Penh-borna hade sina sommarvillor blev i det närmaste helt förstörd.

Jag träffar tre män från Sydkorea som är intresserade av att försöka ta sig till Bokor Hill Station. En av dem har en Kambodjansk kontakt som ordnar så att vi kan åka dit trots att det är förbjudet på grund av byggnadsarbeten.

Bokor Hill Station ligger på toppen av Phnom Bokor (1 080 m ö h) och byggdes av fransmännen som en tillflyktsort från hettan. 1925 stod ett hotell – kasino färdigt. Bergsstationen erövrades första gången på sent fyrtiotal av vietnameserna och Befria Khmererna i kampen för ett Kambodja oberoende av Frankrike. 1972 erövrade de Röda Khmererna den strategiskt viktiga bergstoppen.

Nu står byggnaderna övergivna sedan fyrtiotalet, kasinot, ett Buddhisttempel, en katolsk kyrka, postkontor och kung Sihanouks palats, en ren spökstad.

När vi träffas sju på morgonen som överenskommits. Det är bara en sak som skall ordnas. En av sydkoreanerna tänker investera i mark, och han sätter sig i förhandlingar med säljaren. En av hotellets anställda viskar högtidligt: ”Det är premiärministerns kusin som säljer”. Det är klart att, i ett land som Kambodja, makt och pengar spiller över till släkten.

Förhandlingarna drar ut på tiden och när de äntligen är slut kommer premiärministerns kusin fram till mig, tar mig i hand och undrar om jag också är här i affärer. Jag berättar att jag bara är på semester och inte har några sådana planer. Han håller handen länge, långt efter att han vet att jag inte är markspekulant. Jag antar att jag bör känna mig hedrad.

När vi så är klara att kunna ge oss iväg på äventyr kommer kontraorder, det regnar mycket i bergen och vägen är mycket hal, så allt ställs in. Snopet.

I stället kommer en av alla dessa guider fram till mig när jag promenerar på en gata i staden på väg mot den nya marknaden. Han undervisar i engelska på en skola i staden, och eftersom skolbarnen har lov på grund av kungens födelsedag så kan han guida mig. Vi beslutar att han skall hämta mig på hotellet nästa dag.

När man ställer en fråga till honom är det som att vrida på en kran. Det kommer ett flöde av ord, som inte är alldeles lät att hänga med i. Uttalet är sisådär, som de ofta är hos lärare i engelska i Asien.