11 maj, måndag, Kratie – Phnom Penh

Färja från ön som kommer med morgonens pendlare över Mekongfloden till Kratie

Språket i Kambodja är Khmer som talas av ungefär nio miljoner människor, och som förstås av många fler i de omgivande ländernas gränstrakter. Skriftspråket härstammar från ett sydindiskt språk, Brahmi. Det är ett komplicerat språk med 33 konsonanter och cirka 24 vokaler och diftonger.

Jag har för egen del koncentrerat mig på att lära mig två uttryck, tack och hej. (Leverpastej känns inte riktigt relevant här) Det kan vara nog så krångligt när minnet inte längre är vad det varit.

Tack gick av någon anledning rätt lätt att komma ihåg. Man säger bara Ah Kohn.
Det är betydligt mera krångligt med hej, men jag har kommit på ett minnesknep, Sussi dö! Men på engelska, Susy die! (sossidai). Men innan jag hunnit tänka ut vem det var som skulle dö har jag oftast ändå hunnit säga Hallo, vilket är litet trist.

”Jag skall försöka skaffa dig en bra sittplats, där dina ben får plats”, sägen hotellchefen. Han ringer på sin mobil och så skiner han upp, ”du får plats 3, längst fram i bussen. Den har bäst benutrymme”.

Jag hinner äta frukost på en servering i Kratie innan jag går till bussen. Stora ryggsäcken packas in i lastutrymmet och jag går och sätter mig. Platsen är upptagen av en mormor/farmor och en pojke i förskoleåldern. Jag visar min biljett för henne och hon gör platsen närmast fönstret ledig.

Så kommer konduktören. Han upptäcker att vi bytt plats och det går inte för sig. Man måste sitta på den plats som biljetten visar.

Det är som vanligt varmt och varmare kommer det att bli ju längre dagen går. Bussen är utrustad med luftkonditionering, men de är ett litet problem med den. Inte för alla men för två av passagerarna.

Det börjar med en droppe vatten som faller ner på min medpassagerare. Detta inträffar redan innan vi hunnit starta. Den följs snabbt av flera.

Bussens besättning består av chaufför, konduktör och en pojke som sköter lasten. De två senare börjar vidta åtgärder. De tar en trasa som de försöker torka uppe på hatthyllan med. Det hjälper någon minut. Sedan ökar flödet och nu faller dropparna snabbt och även på mig. Så kommer konduktören på en snilleblixt. Han tar gardinen som hänger i fönstret och sätter den som skydd under hatthyllan och fäster den uppe på hatthyllan. Det fungerar. Under en femminutersperiod kommer det inget vatten. Sedan kommer allt på en gång. Vi är redan plaskvåta.

Jag har en trasa och försöker hinna torka bort vattnet innan det faller ner som droppar. Ett omöjligt företag.

Luftfuktigheten i Kambodja är mycket hög och när den fuktiga luften kyls av kondenseras en massa vatten. Någonstans på vägen har något gått snett och kondensvattnet droppar ner på platserna tre och fyra.

Efter en timma och fyrtiofem minuter stannar vi för rast och efter rasten har man löst problemet. Inte så att vi får byta plats, det går ju inte eftersom det står tre och fyra på biljetterna. Nej, man stannar vid ett litet stånd vid vägkanten och så får vi var sin engångsregnponcho.

Hur mycket droppar det då? Tänk dig att du stryper vattnet i en vattenkran tills det blir en så tunn stråle som möjligt. Sen stryper du den litet igen så att strålen blir till droppar. Stora.

Så håller det på i ytterligare fem timmar. Jag har sett exempel på vattentortyr i S-21, så jag skall inte dra någon sådan parallell, men det är ytterst enerverande.