24 april, Siem Reap

Familj från by strax utanför Angkor Wat i Kambodja

När jag åker med taxichauffören till Siem Reap så pratar vi om ditten och datten. Han har två flickor och skall snart få ett tredje barn. Doktorn tror att det är en flicka till. Normalfamiljen nu består av två till tre barn. Förra generationen var åtta, nio barn normalt.

Jag frågar om hans fru är vacker. En dum fråga kanske men jag får ett oväntat svar. Nej, säger han, jag är fattig. Och så utvecklar han svaret. Mannen måste lämna en hemgift till flickans föräldrar, och ju vackrare hon är desto högre blir hemgiften. Han hade bara haft råd med 900 USD och fick en flicka efter det priset. En riktigt vacker flicka går på drygt 3000 USD.

Kan det möjligen förhålla sig på samma sätt i Sverige. Har inte framgångsrika män ofta vackra hustrur?

Vägen till Siem Reap beskrivs i resehandboken som urusel. Det tillhör en förgången tid. Ett vägarbete vid en bro på ett par hundra meter är allt som inte är belagt, och vi norrlänningar kan vara avundsjuka på vägens kvalitet. De måste ha använt långa linjaler när de ritade vägen. Den går spikrakt över slätten med oändliga risfält som står torra nu under torrtiden. Snart kommer monsunregnen och fälten fylls.

När vi kommer fram till staden känner taxikillen inte till var mitt hotell ligger. Han har därför ringt en vän som har en motorcykel och han står och väntar på oss. Roy, som han heter, skjutsar mig till ett hotell som ligger centralt i staden och vi kommer över ens om att han skall skjutsa mig nästa dag till Angkor Wat.
Folket i den här staden är vänliga, lågmälda och jag trivs mycket bra. De påminner om människorna i Laos som jag besökt tidigare.

Efter frukost kommer Roy med sin 125:a och vi åker ut mot en by som ligger strax utanför templet Angkor Wat. Personalen på fru Manilats arbetsplats hade läst i Dagens Nyheter om en familj som lever i stor fattigdom och som inte har råd att köpa ett varulager av vattenflaskor för att kunna sälja till de besökande turisterna. Därför tog arbetskamraterna pengar ur egen ficka och skickade med mig en gåva till Kambodja. Jag växlade till USD på Arlanda och har nu med mig pengarna i ett kuvert. Jag har också med mig artikeln med bilder på familjen.

Uppdraget visar sig bli lätt. Journalisten hade gjort det lätt för sig och besökt det första huset i byn. Hela familjen är hemma och när vi svänger in på gården samlas alla från närliggande hyddor också.

Jag berättar om mitt ärende och Roy tolkar. Familjen får reportaget med fotografier som jag klippt ur DN, ett fotografi av välgörarna och ett visitkort från arbetsplatsen. Dessutom lämnar jag över pengakuvertet.

Sedan tar jag en del kort, på familjen och på de bybor som är närvarande. Jag går in i huset och kan konstatera att pengarna kommit till en behövande familj. Men en av grannarna som talar hyfsad engelska säger att det finns familjer i byn som har ännu större behov. Och han har säkert rätt. Men jag tycker att det är bättre att hjälpa någon än att inte göra något alls.

När vi åker vidare frågar jag Roy om han tror att grannfamiljerna kan bli avundsjuka, och han svarar att det kan de nog.

Vi besöker tre tempel i dag i Angkor-området, Bayon, Ta Phrom och så ytterligare ett. Ta Phrom ser ut som templet man ser när apkungen sjunger: ”Jag kungen är över alla här…” med jättelika träd som har rötterna bland templets klippblock.

Allt är fantastiskt vackert och underbart. Det är förstås hett som i en bakugn och man måste ju förflytta sig till fots i de gamla tempelområdena, men helt sagolikt.
Det finns en massa försäljare och stapelvaran är kallt vatten att dricka. Det som känns litet jobbigt för en svensk är att många försäljare är så unga, jag har träffat många som är fem, sex år gamla.