måndag 27 april 2009

27 april, Siem Reap




Vid tretiden på söndagseftermiddagen hämtar min ”driver” Roy, som egentligen heter Bunsong, mig på hotellet. Målet den här gången är ”Cambodian Cultural Village, som ligger i utkanten i staden. Inrädet är 12 dollar för mig och gratis för Roy. Besöket börjar med en liten museiavdelning där man visar uppstoppade djur, några verktyg utan någon förklaring och verkar rätt löst sammanställd.

Nästa avdelning visar vaxfigurer, från forntida kungar till nutida kambodjanska celebriteter. Jag förstår mycket bättre vad utställningen visar eftersom Roy ansluter och förklarar vilka figurerna är. Skyltarna vid personerna som visas är på khmer och kinesiska.

Så börjar kulturaktiviteterna. Först är det en dansuppvisning som i programbladet kallas för ”Chinese Traditional Dancing” och går av stapeln i ”Chinese Village”. Vi sitter på träbänkar, ungefär som på läktaren till en gammal fotbollsplan och dansarna uppträder på en scen som är placerad på marken.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntat mig, men vi bjuds på en föreställning där vackra flickar och spänstiga pojkar ger en uppvisning som inte har så mycket kinesiskt över sig. Det är en blandning av gruppdans, gymnastikuppvisning med många volter och buskis. Publiken har roligt och skrattar åt skämten. Återigen är det tur att jag har en kambodjan med mig. Mycket som är självklart i deras kultur, och som åskådarna naturligtvis har klart för sig, skulle jag annars ha missat.

Sedan startar ett race. Nästa föreställning, ”Peacock Dancing” skall ske i ”Kola Village”. Den åskådarläktaren är mycket mindre än den tidigare så de som är snabba får sitta. Vi är snabba. När dansen börjar upptäcker jag att det är samma dansare, nu i nya kläder som gör en ny föreställning.

Så fortsätter det hela. Fem gånger flyttar publik och dansare mellan olika scener i kulturbyn. I tre av föreställningarna tar någon i publiken ut och kläs på danskläder för att delta i föreställningen. Publiken har roligt. Den sista rollen som tas ut är en stor tjock man som skall föreställa kung. Jag platsar tyvärr i den kategorin, men eftersom jag visste om villkoren gjorde ja mig så liten som möjligt och en annan barang blev uttagen.

När den sista föreställningen, ”The Splendid Angkor Empire Show”, en timma lång, skall börja meddelas att den är inställd. Ingen knorrar utan alla skyndar ut genom grindarna. Kvällsskuren hänger i luften och innan vi hunnit till hotellet är vi genomblöta.

När jag tittar på bilderna från dansuppvisningarna upptäcker jag ett fel på min kamera. Det verkar som om det bara är flickor som fastnat på bild. Männen lyser med sin frånvaro.

Jag checkar ut redan på morgonen från min lyx och tar en tuc-tuc till ett billigare boende. En tuc-tuc i Kambodja är ett annat fordon än en tuc-tuc i Thailand. Den kan beskrivas som en förening av en motorcykel och en riksha. Motorcykeln är av den typen som är vanlig i Asien, i storlek som en moped men med en starkare motor på 125 kubikcentimeter. Ovanför passagerarplats på sadeln går en båge med en dragkula på där en tvåhjulig vagn sätts fast. Vagnen har tak, och i lyckliga fall nedrullningsbara väggar som skyddar mot regn.

När jag kommer till mitt nya boende så lämnar jag stora ryggsäcken och tar en annan tuc-tuc till systerhotellet med samma namn men följt av en tvåa. Det var det hotellet som flickorna i går rekommenderade, men de hade glömt siffran. Det är relativt nybyggt, renare och ligger mera centralt till samma pris så jag flyttar nog i morgon också. Omväxling förnöjer. Flickorna har förresten dragit vidare till Koh Chang i Thailand.

Jag promenerar in till centrum men jag är rätt trött efter tre dagars intensivt tempelskådande så jag beslutar att ta vilodag i dag trots att det är söndag. Jag kommer dock överens med en man om att han skall skjutsa mig ut till en riktig kambodjansk marknad, som ligger i utkanten av staden i morgon.
Jag finner en restaurang i centrum som har ”free wifi”. Jag gissar att den bara är gratis om man betalar… för förtäringen.

Jag blev tvungen att beställa en öl i hettan. Vilka strapatser man måste stå ut med...

3 kommentarer:

Elisabet. sa...

Hahaha ..,. ja, du har det då för kämpigt ..-))

För evigheter sedan, 1969, var vår klass från Malå på skolresa till Hamburg.
Där besökte vi ett slags cirkustält och i tältet fanns en stor pool, där delfiner simmade fram och åter.

Två människor ur publiken skulle tas fram och uppträda med delfinerna.

Två av flera hundra.

Gissa, vem som blev den ena.

Jag höll på att svimma av fasa, jag som då var så blyg.

Elisabet. sa...

Ps. nästa gång du reser, tycker jag att fru Manilat ska göra dig sällskap. Då var det minsann inte fel på kameran ..-) Ds.

Anonym sa...

Elisabet, det kan vara den hoga luftfuktigheten som spelar ett spratt. Nar kameran kommer hem till andra forhallanden kan det handa att den borjar fungera som tidigare igen...
Jom