28 april, Siem Reap

Marknaden i Siem Reap

Jag blir utsatt för försäljare för åtminstone för var tionde meter inne i centrum. Först är det tuk-tukförarna som ropar: ”You want a tuc-tuc Sir?” Sedan kommer frågan om Angkor Wat. När jag inte nappar kommer nästa fråga:” What are you going to do tomorrow?” och får de inte napp då heller så börjar de på något annat spår, var kommer du ifrån?, reser du ensam?, hur länge har du varit i Kambodja?, hur länge tänker du stanna?, allt för att få igång en diskussion. De har en massa idéer där deras tuc-tuc och erfarenhet av staden är centrala. Det bästa är att säga ”No thank you”, le och bara fortsätta.

Sedan har du skolbarnen. Landet har ett system där barnen går i skolan antingen på förmiddagen eller på eftermiddagen. Förmiddagsbarnen börjar vid sjutiden och går till lunch, eftermiddagsbarnen börjar vid ettiden och slutar framåt halv fem. Barnen byter varje månad mellan tiderna. Eleverna kommer i sina skoluniformer, vit skjorta och blå kjol eller byxor och försöker sälja armband, vykort eller böcker. De är svåra att motstå när de lägger huvudet på sned och med bevekande röst ber mig att köpa. När jag inte vill göra någon affär säger de att de är hungriga och att de vill ha mat. Ett alternativ är att de föreslår att jag skall köpa en skoluniform åt dem eftersom de bara har en och är man utan får man inte komma till skolan. En flicka ville idag att jag skulle köpa skor åt henne.

Skolbarnen är jättebra på engelska. När turister och vuxna Kambodjaner får svårigheter med kommunikationen fungerar de ofta som tolkar. Jag är säker på att deras skolundervisning i engelska inte är så mycket att hänga i julgranen, men barnen är som svampar, de lär sig snabbt.

En tredje grupp är de som jobbar med massage. ”Massage sir”? Det är inte något skumt med dessa ställen, som man kan tro om man har erfarenhet av Thailändska motsvarigheter. För fem dollar får man en timmas massage på de billigaste platserna. Jag har mött baranger, kvinnor och män, som kommit ut och sagt att det absolut är värt pengarna. På ett par gator i centrum ligger de tätt. Det finns alltid en ung man som har hand om pengarna och flickorna som arbetar med massagen är relativt unga, tjugo till trettio år gamla. Ägarna, de som tjänar de stora pengarna, ses inte till.

Sedan finns restauranger, gatuförsäljare av mat, dryck och allt annat som försöker få din uppmärksamhet. Men allt sker med ett leende, åtminstone i Siem Reap.

Jag har bestämt att ”Mister P” skall möta mig på gatan utanför hotellet vid åttatiden på morgonen. Han vill inte att vi skall träffas på hotellets gård utan på gatan utanför. Tuc-tucförarna har nämligen delat in stadens hotell i revir och jag bor tydligen utanför hans område.

När jag kommer ut finns inte ”Mister P” där utan en annan förare möter mig. Det är en stor missräkning för den här mannen kan inte alls engelska lika bra. Han skjutsar mig i alla fall till den största marknaden i staden. Marknaderna inne i centrum har blivit allt mer anpassade till turisternas behov.

Marknaden består av en jättestor hangarliknande byggnad med plåttak som på vissa ställen har små ljusinsläpp i taket. Sidoväggar saknas och utanför byggnaden sitter försäljare i rader.

Det är inte perfekta förhållanden för fotograferig eftersom det är alltför mörkt. Jag söker mig till de ställen i byggnaden där ljuset släpps in genom plastfönster i taket. Jag är nästan alltid nöjd med min kamera och mitt objektiv, men idag önskar jag att jag hade ännu bättre utrustning. Jag fotograferar och försöker att prata med människor men det är bara några som jag kan utbyta några ord med.

På förmiddagen byter jag hotell till ett som ligger bättre till rent geografiskt. Min plan är att jag skall lämna tvätt och besöka restaurangen med gratis wifi, och då kan jag återigen bli tvungen att ta en öl…