29 april, Siem Reap

Chany, 21-årig flicka som masserade mig

Det regnar mitt på dagen. Det är första gången det händer under den här resan i Kambodja. Tidigare har det regnat en ordentlig skur på någon timma varje kväll. Det varierar litet i tid när regnet kommer, men det brukar infalla när jag planerat att gå ut någonstans för att äta middag.

Turisterna (barangerna) tar på sig regnkläder och skyddar sina ryggsäckar med överdrag. Kambodjanerna skyndar sig in under tak. De vet att kläderna snabbt torkar när de sitter på kroppen. Fryser gör man bara när man kommer in med blöta kläder i ett luftkonditionerat rum.

Jag har forskat vidare om pengarna som en brudgum måste ge till brudens föräldrar. Kostnaden verkar vara högre här i Siem Reap än för den taxichaufför som jag tidigare talade med. 5 000 USD är ett normalpris för en brud här och för de rika stiger priset mycket högre. För pengarna ordnar brudens föräldrar en sjudundrande fest där man bjuder in så många man har råd med. Flera hundra gäster är normalt. En annan detalj som möjligen kan underlätta för brudgummen är att varje gäst har med sig en gåva, oftast pengar i storleksordningen tio till femton USD.

På kvällen äter jag middag på det ställe där jag tidigare kopplat upp min dator mot omvärlden. Jag läser nämligen på en skylt att de har Apsaradans på övervåningen och att det är gratis. Apsara kallas de kvinnofigurer som i tusental dekorerar de omgivande templen. De är himmelska danserskor som underhåller gudarna och den sensuella belöningen för kungar och hjältar som dör hjältedöden.

På övervåningen finns många bord och det är nästan fullsatt när jag kommer. Eftersom jag är ensam får jag ett bord längst från scenen som skyms av pelare. En orkester av unga pojkar spelar under hela tiden. Det låter falskt, men jag är knappast någon expert på khmerfolkmusik, så jag vet inte. Dräkterna och de uppträdande flickorna och pojkarna är vackra, men dansen ser hemmagjord ut. Men vad kan man förvänta sig för det priset. Maten är god och billig.

Sedan tar jag massage. En flicka med ett namn som nästan låter som Jenny masserar mig. Vi håller till i en sal med många madrasser intill varandra. Hon har ett års utbildning i massage och det märks att hon kan sin sak. Trots att hon är liten är hon stark i nyporna och kopplar rena brottargreppen på mig. Mot slutet av timmen blir hennes behandling klart störd. En man från Rumänien kommer in och när han skall ta av sig i kalsingarna visar det sig att han inte har några på sig. De löser det genom att han går ut och återkommer insvept i en handduk. Jenny börjar fnittra så hon knappast kan massera. Hon blir t.o.m. tvungen att avbryta och går ut och skrattar med sina arbetskamrater innan hon kan slutföra sitt jobb.

Man kan undra över vad den mannen hade förväntat sig för behandling.

I dag beställer jag på morgonen en resa med båt till Kambodjas näst största stad, Battambang. Jag känner mig färdig med staden Siem Reap, åtminstone för denna gång. Resan börjar klockan sex i morgon bitti och håller på mellan sex och åtta timmar. Det är egentligen sämsta tiden för båtresor nu eftersom vi är i slutet av den torra och heta perioden och vattenståndet är därför som lägst.

Jag tar sedan en promenad till mitt första hotell i staden, lyxvarianten, för jag vill säga hej då till flickan i receptionen. Hon hade en ledig dag när jag flyttade så jag fick inte möjlighet att göra det då. Jag har haft flera mycket givande samtal med henne om livet i Kambodja. Hennes engelska är ovanligt bra. Tyvärr är hon skamligt lågavlönad, cirka 400 kronor i månaden har hon.

Promenaden blir kanske tre kilometer sammanlagt, och trots att gör den på morgonen för att undvika hettan så blir jag genomvåt av svett. Jag passerar ett nytt köpcentrum med luftkonditionering som enligt skylten på dörren öppnar 8.30. Jag går in för att svalka mig och en herre närmar sig mig med en förvånad min. Ja, säger han, kunderna kommer inte förrän tidigast vid tiotiden så affärerna öppnar först då.