30 april, Siem Reap – Battambang

Femårig flicka som aldrig sett så konstiga, vita människor förut
Jag har aldrig sett så många bilar av märket Lexus som jag gör här. För de oinvigda kan jag berätta att det är en japansk lyxbil som är relativt ovanlig i Sverige. Folk på gatan säger att det beror på korruptionen. Ingen tjänsteman inom stat eller annan förvaltning har sådan lön att det skulle räcka till en sådan bil, men många av dem har uppenbarligen råd att köpa dem.

Vanligt folk i Kambodja har ännu inte råd att köpa en moped/motorcykel. Det som för gemene man är vanligt i Vietnam och Thailand är fortfarande en dröm för kambodjanerna.

Det finns en bokhandel på Bar Street som inte går av för hackor. Jag frågar en flicka med riktiga bibliotekarieglasögon om de har någon bok på svenska. Här säger hon och visar på tre hyllplan med svenska pocketböcker. Vid närmare beskådande är alla begagnade. Om någon lämnar eller glömmer en bok på något av stadens boenden säljs de hit. Jag passar på att byta in en bok ur Damernas detektivbyrå-serien mor en Kajsa Ingemarsson. Jag får en och en halv dollar för min bok medan Kajsa kostar sex. Det känns ändå bra för Kajsa är tjockare så den kommer att räcka flera dagar.

Jag frågar också flickan, dum som jag är, hur hon kan veta på vilket språk boken är skriven. Jag tänker att det måste vara svårt att skilja på t.ex. svenska och norska. Det är lätt berättar hon och pekar på ISBN-numret där de första två siffrorna, 91, avslöjar att boken är på svenska.

Nattvakten sitter på sin stol framför grinden och sover. Han vaknar inte förrän flickan som kommer med dagens bröd puffar i honom. Han hörde varken att grinden öppnades eller ljudet av motorcykeln. Jag sitter på en stol i uterestaurangen och väntar.

När minibussen kommer är klockan sex och det har det börjat ljusna. Jag är den som blir först hämtad. Sedan åker den runt och hämtar upp de som skall åka med båten till Battambang. Det är bara ungdomar förutom mig, och på inget ställe är de klara när de hämtas. Det tar närmare en timma och den sista killen, en ung holländare, ligger i sängen och sover när han skall åka. När han kommer säger han ”Ursäkta att jag kommer sent, och efter en stund, ”Jag är full, men inte jättefull”. Innan båtturen är över har han till lyckats bli det. Ändå hör jag hur några ungdomar diskuterar hur dåliga kambodjanerna är på att passa tider. Jag säger inget, men ler i mjugg.

Båten ser inte förtroendeingivande ut och fast jag letar kan jag inte se några flytvästar. Vi sitter på längsgående bänkar mitt emot varandra och båten är kanske en och en halv meter bred men lång och rank. Vi är sexton som startar resan. De flesta utlänningar, men några kambodjaner åker också, kvinnor och barn.

Först åker vi över Tonlé Sap Lake. Vi passerar den flytande byn Chong Kneas som flyttar omkring beroende på vattenståndet. Sedan fortsätter vi över sjön mot norra änden där vi sedan följer floden Stung Sangker fram till slutmålet Battambang.

Floden rinner lugnt och stilla genom byar där husen ligger på ömse sidor, byggda på pålar. Det är mycket vackert, och intressant att kunna se hur folk bor och vad de håller på med. Vi åkte nästan fem timmar innan vi passerade under den första bron. Det säger mycket om hur dåligt vägnätet är utbyggt i Kambodja. Jag tar en massa fotografier.

Med på båten finns en mamma med två barn, en pojke på sju år och en flicka på fem år. Åldersinformationen hämtas in med teckenspråk. Flickan har aldrig sett några vita personer tidigare, och de första timmarna stirrar hon oavvänt på oss. Till slut blir hon så nyfiken att hon snabbt måste känna på huden på mitt knä. Hur kan något kännas som ser så konstigt ut?

När vi närmar oss staden blir floden mer och mer förorenad av allt möjligt som flyter på vattnet. Det senaste otyget här är formar i frigolit som gatustånden serverar mat i. De är osänkbara.

Jag försöker få ett hotell med wifi, men lyckas inte. Om jag lyckas sända detta på Valborgsmässoafton så kanske jag har hittat något Internetcafé. Valborgsmässoafton och ”Vintern ra…” verkar väldigt avlägset.

29 april, Siem Reap

Chany, 21-årig flicka som masserade mig

Det regnar mitt på dagen. Det är första gången det händer under den här resan i Kambodja. Tidigare har det regnat en ordentlig skur på någon timma varje kväll. Det varierar litet i tid när regnet kommer, men det brukar infalla när jag planerat att gå ut någonstans för att äta middag.

Turisterna (barangerna) tar på sig regnkläder och skyddar sina ryggsäckar med överdrag. Kambodjanerna skyndar sig in under tak. De vet att kläderna snabbt torkar när de sitter på kroppen. Fryser gör man bara när man kommer in med blöta kläder i ett luftkonditionerat rum.

Jag har forskat vidare om pengarna som en brudgum måste ge till brudens föräldrar. Kostnaden verkar vara högre här i Siem Reap än för den taxichaufför som jag tidigare talade med. 5 000 USD är ett normalpris för en brud här och för de rika stiger priset mycket högre. För pengarna ordnar brudens föräldrar en sjudundrande fest där man bjuder in så många man har råd med. Flera hundra gäster är normalt. En annan detalj som möjligen kan underlätta för brudgummen är att varje gäst har med sig en gåva, oftast pengar i storleksordningen tio till femton USD.

På kvällen äter jag middag på det ställe där jag tidigare kopplat upp min dator mot omvärlden. Jag läser nämligen på en skylt att de har Apsaradans på övervåningen och att det är gratis. Apsara kallas de kvinnofigurer som i tusental dekorerar de omgivande templen. De är himmelska danserskor som underhåller gudarna och den sensuella belöningen för kungar och hjältar som dör hjältedöden.

På övervåningen finns många bord och det är nästan fullsatt när jag kommer. Eftersom jag är ensam får jag ett bord längst från scenen som skyms av pelare. En orkester av unga pojkar spelar under hela tiden. Det låter falskt, men jag är knappast någon expert på khmerfolkmusik, så jag vet inte. Dräkterna och de uppträdande flickorna och pojkarna är vackra, men dansen ser hemmagjord ut. Men vad kan man förvänta sig för det priset. Maten är god och billig.

Sedan tar jag massage. En flicka med ett namn som nästan låter som Jenny masserar mig. Vi håller till i en sal med många madrasser intill varandra. Hon har ett års utbildning i massage och det märks att hon kan sin sak. Trots att hon är liten är hon stark i nyporna och kopplar rena brottargreppen på mig. Mot slutet av timmen blir hennes behandling klart störd. En man från Rumänien kommer in och när han skall ta av sig i kalsingarna visar det sig att han inte har några på sig. De löser det genom att han går ut och återkommer insvept i en handduk. Jenny börjar fnittra så hon knappast kan massera. Hon blir t.o.m. tvungen att avbryta och går ut och skrattar med sina arbetskamrater innan hon kan slutföra sitt jobb.

Man kan undra över vad den mannen hade förväntat sig för behandling.

I dag beställer jag på morgonen en resa med båt till Kambodjas näst största stad, Battambang. Jag känner mig färdig med staden Siem Reap, åtminstone för denna gång. Resan börjar klockan sex i morgon bitti och håller på mellan sex och åtta timmar. Det är egentligen sämsta tiden för båtresor nu eftersom vi är i slutet av den torra och heta perioden och vattenståndet är därför som lägst.

Jag tar sedan en promenad till mitt första hotell i staden, lyxvarianten, för jag vill säga hej då till flickan i receptionen. Hon hade en ledig dag när jag flyttade så jag fick inte möjlighet att göra det då. Jag har haft flera mycket givande samtal med henne om livet i Kambodja. Hennes engelska är ovanligt bra. Tyvärr är hon skamligt lågavlönad, cirka 400 kronor i månaden har hon.

Promenaden blir kanske tre kilometer sammanlagt, och trots att gör den på morgonen för att undvika hettan så blir jag genomvåt av svett. Jag passerar ett nytt köpcentrum med luftkonditionering som enligt skylten på dörren öppnar 8.30. Jag går in för att svalka mig och en herre närmar sig mig med en förvånad min. Ja, säger han, kunderna kommer inte förrän tidigast vid tiotiden så affärerna öppnar först då.

28 april, Siem Reap

Marknaden i Siem Reap

Jag blir utsatt för försäljare för åtminstone för var tionde meter inne i centrum. Först är det tuk-tukförarna som ropar: ”You want a tuc-tuc Sir?” Sedan kommer frågan om Angkor Wat. När jag inte nappar kommer nästa fråga:” What are you going to do tomorrow?” och får de inte napp då heller så börjar de på något annat spår, var kommer du ifrån?, reser du ensam?, hur länge har du varit i Kambodja?, hur länge tänker du stanna?, allt för att få igång en diskussion. De har en massa idéer där deras tuc-tuc och erfarenhet av staden är centrala. Det bästa är att säga ”No thank you”, le och bara fortsätta.

Sedan har du skolbarnen. Landet har ett system där barnen går i skolan antingen på förmiddagen eller på eftermiddagen. Förmiddagsbarnen börjar vid sjutiden och går till lunch, eftermiddagsbarnen börjar vid ettiden och slutar framåt halv fem. Barnen byter varje månad mellan tiderna. Eleverna kommer i sina skoluniformer, vit skjorta och blå kjol eller byxor och försöker sälja armband, vykort eller böcker. De är svåra att motstå när de lägger huvudet på sned och med bevekande röst ber mig att köpa. När jag inte vill göra någon affär säger de att de är hungriga och att de vill ha mat. Ett alternativ är att de föreslår att jag skall köpa en skoluniform åt dem eftersom de bara har en och är man utan får man inte komma till skolan. En flicka ville idag att jag skulle köpa skor åt henne.

Skolbarnen är jättebra på engelska. När turister och vuxna Kambodjaner får svårigheter med kommunikationen fungerar de ofta som tolkar. Jag är säker på att deras skolundervisning i engelska inte är så mycket att hänga i julgranen, men barnen är som svampar, de lär sig snabbt.

En tredje grupp är de som jobbar med massage. ”Massage sir”? Det är inte något skumt med dessa ställen, som man kan tro om man har erfarenhet av Thailändska motsvarigheter. För fem dollar får man en timmas massage på de billigaste platserna. Jag har mött baranger, kvinnor och män, som kommit ut och sagt att det absolut är värt pengarna. På ett par gator i centrum ligger de tätt. Det finns alltid en ung man som har hand om pengarna och flickorna som arbetar med massagen är relativt unga, tjugo till trettio år gamla. Ägarna, de som tjänar de stora pengarna, ses inte till.

Sedan finns restauranger, gatuförsäljare av mat, dryck och allt annat som försöker få din uppmärksamhet. Men allt sker med ett leende, åtminstone i Siem Reap.

Jag har bestämt att ”Mister P” skall möta mig på gatan utanför hotellet vid åttatiden på morgonen. Han vill inte att vi skall träffas på hotellets gård utan på gatan utanför. Tuc-tucförarna har nämligen delat in stadens hotell i revir och jag bor tydligen utanför hans område.

När jag kommer ut finns inte ”Mister P” där utan en annan förare möter mig. Det är en stor missräkning för den här mannen kan inte alls engelska lika bra. Han skjutsar mig i alla fall till den största marknaden i staden. Marknaderna inne i centrum har blivit allt mer anpassade till turisternas behov.

Marknaden består av en jättestor hangarliknande byggnad med plåttak som på vissa ställen har små ljusinsläpp i taket. Sidoväggar saknas och utanför byggnaden sitter försäljare i rader.

Det är inte perfekta förhållanden för fotograferig eftersom det är alltför mörkt. Jag söker mig till de ställen i byggnaden där ljuset släpps in genom plastfönster i taket. Jag är nästan alltid nöjd med min kamera och mitt objektiv, men idag önskar jag att jag hade ännu bättre utrustning. Jag fotograferar och försöker att prata med människor men det är bara några som jag kan utbyta några ord med.

På förmiddagen byter jag hotell till ett som ligger bättre till rent geografiskt. Min plan är att jag skall lämna tvätt och besöka restaurangen med gratis wifi, och då kan jag återigen bli tvungen att ta en öl…

27 april, Siem Reap

Vid tretiden på söndagseftermiddagen hämtar min ”driver” Roy, som egentligen heter Bunsong, mig på hotellet. Målet den här gången är ”Cambodian Cultural Village, som ligger i utkanten i staden. Inrädet är 12 dollar för mig och gratis för Roy. Besöket börjar med en liten museiavdelning där man visar uppstoppade djur, några verktyg utan någon förklaring och verkar rätt löst sammanställd.

Nästa avdelning visar vaxfigurer, från forntida kungar till nutida kambodjanska celebriteter. Jag förstår mycket bättre vad utställningen visar eftersom Roy ansluter och förklarar vilka figurerna är. Skyltarna vid personerna som visas är på khmer och kinesiska.

Så börjar kulturaktiviteterna. Först är det en dansuppvisning som i programbladet kallas för ”Chinese Traditional Dancing” och går av stapeln i ”Chinese Village”. Vi sitter på träbänkar, ungefär som på läktaren till en gammal fotbollsplan och dansarna uppträder på en scen som är placerad på marken.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntat mig, men vi bjuds på en föreställning där vackra flickar och spänstiga pojkar ger en uppvisning som inte har så mycket kinesiskt över sig. Det är en blandning av gruppdans, gymnastikuppvisning med många volter och buskis. Publiken har roligt och skrattar åt skämten. Återigen är det tur att jag har en kambodjan med mig. Mycket som är självklart i deras kultur, och som åskådarna naturligtvis har klart för sig, skulle jag annars ha missat.

Sedan startar ett race. Nästa föreställning, ”Peacock Dancing” skall ske i ”Kola Village”. Den åskådarläktaren är mycket mindre än den tidigare så de som är snabba får sitta. Vi är snabba. När dansen börjar upptäcker jag att det är samma dansare, nu i nya kläder som gör en ny föreställning.

Så fortsätter det hela. Fem gånger flyttar publik och dansare mellan olika scener i kulturbyn. I tre av föreställningarna tar någon i publiken ut och kläs på danskläder för att delta i föreställningen. Publiken har roligt. Den sista rollen som tas ut är en stor tjock man som skall föreställa kung. Jag platsar tyvärr i den kategorin, men eftersom jag visste om villkoren gjorde ja mig så liten som möjligt och en annan barang blev uttagen.

När den sista föreställningen, ”The Splendid Angkor Empire Show”, en timma lång, skall börja meddelas att den är inställd. Ingen knorrar utan alla skyndar ut genom grindarna. Kvällsskuren hänger i luften och innan vi hunnit till hotellet är vi genomblöta.

När jag tittar på bilderna från dansuppvisningarna upptäcker jag ett fel på min kamera. Det verkar som om det bara är flickor som fastnat på bild. Männen lyser med sin frånvaro.

Jag checkar ut redan på morgonen från min lyx och tar en tuc-tuc till ett billigare boende. En tuc-tuc i Kambodja är ett annat fordon än en tuc-tuc i Thailand. Den kan beskrivas som en förening av en motorcykel och en riksha. Motorcykeln är av den typen som är vanlig i Asien, i storlek som en moped men med en starkare motor på 125 kubikcentimeter. Ovanför passagerarplats på sadeln går en båge med en dragkula på där en tvåhjulig vagn sätts fast. Vagnen har tak, och i lyckliga fall nedrullningsbara väggar som skyddar mot regn.

När jag kommer till mitt nya boende så lämnar jag stora ryggsäcken och tar en annan tuc-tuc till systerhotellet med samma namn men följt av en tvåa. Det var det hotellet som flickorna i går rekommenderade, men de hade glömt siffran. Det är relativt nybyggt, renare och ligger mera centralt till samma pris så jag flyttar nog i morgon också. Omväxling förnöjer. Flickorna har förresten dragit vidare till Koh Chang i Thailand.

Jag promenerar in till centrum men jag är rätt trött efter tre dagars intensivt tempelskådande så jag beslutar att ta vilodag i dag trots att det är söndag. Jag kommer dock överens med en man om att han skall skjutsa mig ut till en riktig kambodjansk marknad, som ligger i utkanten av staden i morgon.
Jag finner en restaurang i centrum som har ”free wifi”. Jag gissar att den bara är gratis om man betalar… för förtäringen.

Jag blev tvungen att beställa en öl i hettan. Vilka strapatser man måste stå ut med...

26 april, Siem Reap

Soluppgång över Angkor Wat

Jag har inte skrivit något om hur jag bor här i Siem Reap. Det skulle kunna skada min strapatsimage. Ett alldeles nybyggt hotell, tre månader gammalt med egen toa, varmt och kallt vatten, aircondition, kylskåp, tv med flera kanaler än jag har hemma. Alla rum ligger i markplan runt en fantastisk trädgård med kokospalmer och bananträd. Närmaste trafikerade gata ligger utom hörhåll men läget är ändå centralt i staden. Man kan höra tuppar gala, men bara när man öppnar dörren, och det gör man inte gärna. Hettan kan förstöra den goda svalkan. Därför skriver jag inget om detta.

Folk som har tvättinrättningar här i staden tar inte betalt per plagg som man ofta gör. Här får man betala per kilo. Det är en klok uträkning av dem. En t-shirt räcker oftast en halv dag när man är ute. Sedan är den dyblöt. När man bär sina kläder till tvätten väger kläderna dubbelt så mycket som när man hämtar dem.

Under kvällen och natten regnar det. Jag vaknar och tänker att det nog inte blir något tempelbesök, men när väckarklockan ringer har regnet upphört. Halv sex åker Roy och jag iväg i mörkret. Trots att jag åker i t-shirt så känns luften varm.

Molnen från nattens regn finns ännu kvar så vi får inte bevittna någon spektakulär soluppgång. Vi, det är ett hundratal personer utrustade med kameror. Japaner och koreaner har stora stativ, tunga kameraväskor och långa objektiv. Sedan finns det hela skalan ner till en engelsk flicka som fotograferar med sin mobiltelefon.

Det är tredje dagen av tempelskådande och en viss mättnad infinner sig. Trots att Angkor Wat är världens största religiösa monument blir jag inte lika imponerad som av det tempel jag såg först, Bayon. Visst är det storslaget, men jag saknar de vackra detaljerna jag sett i andra, mindre, tempel.Om jag sett Angkor Wat första dagen kan intrycket ha varit annorlunda.

Jag äter frukost vid Angkor Wat och träffar där en flicka från England och en från Polen som bor på ett billigare Guesthouse som de rekommenderar. Det ligger nästan lika centralt i staden men kostar hälften.

Efter Angkor Wat avverkar vi de sista tre templen som ligger någon mil utanför staden. Det är de första templen som inte är varken stora eller särskilt vackert utsmyckade, men de är ändå vackra.

Vid två av templen står föräldralösa barn och delar ut informationsblad om de barnhem som de bor på och där de får gå i skola. De lär sig också engelska. Det ena barnhemmet har 29 barn och det andra 59 barn som tas om hand av två olika politiskt och religiöst oberoende hjälporganisationer.

Det är rörande att träffa barnen och inse att de bara kan klara sig med andra människors hjälp. Skillnaden mellan den verklighet de lever i och det sociala skyddsnät vi har i vårt land är himmelsvid.

25 april, Siem Reap

Stoneface

När Roy hämtar mig på morgonen är han trött. Klockan är åtta som vi kommit överens om och han berättar att han haft party med sina kompisar till klockan halv fyra. Det visar sig senare under dagen att han tar varje tillfälle att vila sig.

Dagens plan var att besöka Angkor Wat, men vi kastar om dagarna så att vi tar den låga turen idag och stiger upp i gryningen för att se soluppgången över Angkor Wat i morgon. Varför han föreslår detta vet jag inte, men för min del spelar det mindre roll.

Vi avverkar alltså sex tempel i större och mindre utförande i dag. Jag fotograferar en massa och allt eftersom timmarna går så blir det allt hetare. För att hitta tillbaka till Roy och hans motorcykel använder jag solens läge på himlen. Alla templen omges av en ringmur med en port i vartdera väderstrecket så för att veta genom vilken port jag måste gå för att komma tillbaka tittar jag på solen och skuggorna den ger. Mitt på dagen fungerar det mycket dåligt för solen står så högt på himlen att skuggan faller rakt ner.

Fram mot sjätte templet börjar jag nästan känna mig yr, och det är inte så bra att klättra i de trappor som finns under de omständigheterna. Trappstegen kan vara både mycket höga och mycket smala samtidigt som de är väl avrundade.

När jag är tillbaka på hotellet försöker jag titta igenom bilderna för att para ihop dem med respektive tempel, en uppgift som torde vara enklare i morgon med ett tempel. Eventuellt skall jag också gå på en konsert då.

24 april, Siem Reap

Familj från by strax utanför Angkor Wat i Kambodja

När jag åker med taxichauffören till Siem Reap så pratar vi om ditten och datten. Han har två flickor och skall snart få ett tredje barn. Doktorn tror att det är en flicka till. Normalfamiljen nu består av två till tre barn. Förra generationen var åtta, nio barn normalt.

Jag frågar om hans fru är vacker. En dum fråga kanske men jag får ett oväntat svar. Nej, säger han, jag är fattig. Och så utvecklar han svaret. Mannen måste lämna en hemgift till flickans föräldrar, och ju vackrare hon är desto högre blir hemgiften. Han hade bara haft råd med 900 USD och fick en flicka efter det priset. En riktigt vacker flicka går på drygt 3000 USD.

Kan det möjligen förhålla sig på samma sätt i Sverige. Har inte framgångsrika män ofta vackra hustrur?

Vägen till Siem Reap beskrivs i resehandboken som urusel. Det tillhör en förgången tid. Ett vägarbete vid en bro på ett par hundra meter är allt som inte är belagt, och vi norrlänningar kan vara avundsjuka på vägens kvalitet. De måste ha använt långa linjaler när de ritade vägen. Den går spikrakt över slätten med oändliga risfält som står torra nu under torrtiden. Snart kommer monsunregnen och fälten fylls.

När vi kommer fram till staden känner taxikillen inte till var mitt hotell ligger. Han har därför ringt en vän som har en motorcykel och han står och väntar på oss. Roy, som han heter, skjutsar mig till ett hotell som ligger centralt i staden och vi kommer över ens om att han skall skjutsa mig nästa dag till Angkor Wat.
Folket i den här staden är vänliga, lågmälda och jag trivs mycket bra. De påminner om människorna i Laos som jag besökt tidigare.

Efter frukost kommer Roy med sin 125:a och vi åker ut mot en by som ligger strax utanför templet Angkor Wat. Personalen på fru Manilats arbetsplats hade läst i Dagens Nyheter om en familj som lever i stor fattigdom och som inte har råd att köpa ett varulager av vattenflaskor för att kunna sälja till de besökande turisterna. Därför tog arbetskamraterna pengar ur egen ficka och skickade med mig en gåva till Kambodja. Jag växlade till USD på Arlanda och har nu med mig pengarna i ett kuvert. Jag har också med mig artikeln med bilder på familjen.

Uppdraget visar sig bli lätt. Journalisten hade gjort det lätt för sig och besökt det första huset i byn. Hela familjen är hemma och när vi svänger in på gården samlas alla från närliggande hyddor också.

Jag berättar om mitt ärende och Roy tolkar. Familjen får reportaget med fotografier som jag klippt ur DN, ett fotografi av välgörarna och ett visitkort från arbetsplatsen. Dessutom lämnar jag över pengakuvertet.

Sedan tar jag en del kort, på familjen och på de bybor som är närvarande. Jag går in i huset och kan konstatera att pengarna kommit till en behövande familj. Men en av grannarna som talar hyfsad engelska säger att det finns familjer i byn som har ännu större behov. Och han har säkert rätt. Men jag tycker att det är bättre att hjälpa någon än att inte göra något alls.

När vi åker vidare frågar jag Roy om han tror att grannfamiljerna kan bli avundsjuka, och han svarar att det kan de nog.

Vi besöker tre tempel i dag i Angkor-området, Bayon, Ta Phrom och så ytterligare ett. Ta Phrom ser ut som templet man ser när apkungen sjunger: ”Jag kungen är över alla här…” med jättelika träd som har rötterna bland templets klippblock.

Allt är fantastiskt vackert och underbart. Det är förstås hett som i en bakugn och man måste ju förflytta sig till fots i de gamla tempelområdena, men helt sagolikt.
Det finns en massa försäljare och stapelvaran är kallt vatten att dricka. Det som känns litet jobbigt för en svensk är att många försäljare är så unga, jag har träffat många som är fem, sex år gamla.

23 april, Aranya Prathet - Siem Reap

Flicka med vackert leende i hotellets reception

Innan jag lämnar Thailand för den här gången är jag skyldig er lite olycksstatistik från trafiken under Songkran. Under högtiden i år omkom 373 personer i 3977 olyckor och 4332 personer skadades. Thailand har långt kvar tills målen I deras Nollvision kan vara uppfyllda. Trafiken här är livsfarlig, liksom i de andra sydasiatiska länderna.

Det går en massa historier om hur svårt det är att, utan att bli lurad på pengar, passera gränsen mellan Thailand och Kambodja vid gränsövergången mellan Aranya Prathet och Poipet på den kambodjanska sidan. Intresserade kan få en provkarta av olika ”scams” här. Därför har jag i förväg skaffat ett elektroniskt visum på Internet eftersom de flesta bedrägerierna sker man skall skaffa turistvisum vid gränsen.

I går kväll förberedde jag mig genom att klippa ut det visum jag skrivit ut hemma på ett A4-ark. Då upptäcker jag att passnumret på visat inte överensstämmer med passets. Det saknas en siffra. Jag beslutar mig för att jag skall strunta i upptäckten och låtsas som om jag inte kände till det hela. Upptäcks det måste jag gå tillbaka och skaffa ett nytt visum för ett par hundra kronor men om det skulle gå så tjänade jag en massa tid och bekymmer.

Jag stiger upp tidigt för att komma till gränsen så tidigt som möjligt, vilket senare visar sig vara ett mindre klokt beslut. Efter frukost så knallar jag iväg längs gatan tills jag finner en tuc-tuc och vi sätter av mot gränsen. Fram till den thailändska passkontrollen blir jag bara stoppad en gång av någon som vill ”hjälpa” mig med visa. Kontrollen går bra och jag kommer ut i det ingenmansland som skiljer länderna åt. Där blir jag attackerad av ett tjugotal personer som vill hjälpa mig med olika saker, transporter, visa och allt tänkbart. Jag stegar bara på medan personer i till synes officiella uniformer med inplastade identitetskort hängande runt halsen påkallar min uppmärksamhet.

När jag kommer till passkontrollen visar en buddhistmunk mig ett papper som jag måste fylla i. Jag litar på honom och så står jag där i luckan och lämnar över mitt pass, det ifyllda dokumentet och mitt felaktiga visa. Passkontrollanten läser och jämför. Så börjar han stämpla och fyra olika stämplar senare kan jag passera in.

Där fortsätter kaoset med innebörden: ”Åk med mig”. En ung man säger att jag skall åka med gratisbussen till busstationen. Det hade jag läst att man inte skulle för man kan hamna på något ställe där alla transporter var jättedyra. Jag avböjer men han är envis, fråga hos turistmyndigheterna där borta säger han. Det är så, han är avlönad av staten för att ta hand om turister. Jag är den enda västerlänningen (barangen) på hela morgonen, men en stor buss åker iväg med mig och åtta andra officiella personer, bland annat turistpolis till en nybyggd busstation med plåttak som ligger mitt ute i ingenstans.

Där sitter jag och väntar tillsammans med den unge mannen nästan två timmar. Ingen buss kommer att avgå innan den är full och just nu så finns det bara en passagerare, jag. Taxi kan jag ta, men det bästa är om fyra personer delar på kostnaden. Det kommer ingen fler, och till slut får jag ett bra pris för att åka ensam, i framsätet på en gammal taxi som tidigare gått i Bangkok, till Siem Reap.

22 april, Bangkok - Aranya Prathet

I Sverige bör ägg förvaras i kylskåp. Här är det minst 35 grader varmt.

Jag äter frukost på den dygnetruntöppna restaurangen som ligger tvärs över gatan från hotellet. Trots att klockan är strax efter sju på morgonen finns en hel del människor där. Många börjar med dagens första öl, och någon håller på med gårdagens sista. Det finns ett flertal av den sortens flickor som inte funnits där förut, dvs. förr fanns de inte utan manligt sällskap. Nu sitter de där och söker sådant. Det tillhör den förändring/försämring jag skrivit om tidigare.

Jag förhandlar ner taxipriset till Bangkoks norra busstation, Mo Chit till hälften av utgångspriset. Mo Chit är en jättelik busstation med mängder av biljettluckor. En för varje linje, och ibland fler,en för de luftkonditionerade bussarna och en för de som kör med öppna sidorutor. Jag frågar mig fram till lucka 22 och köper en biljett för en femtiolapp till Aranya Prathet. Bussen går först efter en halvtimma och jag är den enda farangen inne i väntsalen. När bussen avgår dyker dock några till upp.

Jag får sitta ensam ett par timmar, med så får jag sällskap av en kvinna med en liten tös. Så småningom börjar hon försiktigt tilltala mig på engelska. Det visar sig att hon är lärare och har läst engelska. Hennes uttal och förmåga att förstå min engelska är inte så bra, så samtalet blir litet stapplande. Det kan ju finnas ett par orsaker till att hon inte förstår så bra, men det är rätt typiskt för de som läst engelska i Thailand. De läser och skriver engelska jättebra, men resten har sina brister.

Jag lämnar mitt visitkort med e-postadress, jag använder visitkort utomlands, och hon lovar att skriva. Till de lärare som läser detta; hon berättar att hon har en och en halv månads sommarlov, och nu reser hon hem till sina föräldrar med sin lilla dotter för att hjälpa dem. Dottern är fyra år och har nog aldrig suttit så nära en farang tidigare. Hon vänder bort sitt ansikte när jag tittar på henne och håller hårt i sin mamma. När vi kommer fram till Aranya Prathet så har hon tinat upp och vinkar och säger Bye, bye.

Det är hett! Jag tar en tuc-tuc till ett hotell som jag läste om på Internet i går. Jag var nog inte den enda som läst om det eftersom det var fullbokat. De skickar mig vidare till Market Hotel där jag hyr ett stort ac-rum för en hundring. De serverar mat också så jag när jag äter upptäcker jag att hotellet har wifi. Det torde innebära att jag kan skicka dagens rapport i rätt tid.

Jag promenerar litet på stan men det är alltför hett för att företa sig något. Jag får lita på guidebokens omdöme att den ändå inte är något att se.

21 april, Koh Samet – Bangkok

Vill ni veta hur solhattsmodet är i Thailand för närvarande (april -09)? I Bangkok märkte jag att folk har slutat att bära huvudbonad. Även mitt på dagen, och mitt på gatan, går folk barhuvade. Jag har en variant av skrynklig solhatt för herrar som varit standardutrustning hos svensk män under semestrar de senaste tjugo åren. Nu går det inte ens att finna en sådan på KSR. Det som finns är cowboyhattar och stråhattar och de bärs av de thailändska flickorna.

Här på Koh Samet är det likadant. Försäljare som vandrar hela dagarna på stranden skyddar naturligtvis sitt huvud. Övriga är utan. I stället är ”alla” tatuerade. Jag funderar om jag skall lämna min hatt någonstans och i stället skaffa mig en vacker tatuering…

Jag skall åka med färjan från piren klockan 12.00 och jag bör vara där 20 minuter innan den avgår. Därför checkar jag ut i god tid, och får skjuts med en tjej som jobbar på den restaurang jag oftast ätit på. Hon kör den lilla mopeden på ett förtjänstfullt sätt, men med en äldre herre med trivselvikt och två ryggsäckar bottnar fjädringen ofta på den gropiga vägen.

När jag kommer fram till piren visar jag biljetten för någon som ber om det och så ropar han: Skynda, det är båt nr 12 och den håller på att avgå! Jag skyndar mig fram till båten, klättrar ner och så bär det av.

Jag kommer en dryg timma för tidigt till bussen som skall ta mig tillbaka till Bangkok. Efter litet letande förstår jag att bussen skall avgå från resebyrån dit vi kom häromdagen. Jag passar på och frågar kvinnan där om vi skall åka med en minibuss eller med en stor som vid nerresan. Då avslöjar hon hemligheten med det lägre priset. Jag vet inte än, säger hon. Det beror på om de har plats på den stora bussen och så beror det på hur många som ska resa.

Jag förstår ännu bättre när klockan blir halv två och vi skall ge oss iväg. En man går före och jag följer med till en resebyrå på en annan gata där vi sitter och väntar. Efter ett tag kommer en grabb och leder den något större skocken till en tredje resebyrån vägg i vägg med den första. När ett par tillkommit från annat håll så är bussen full, och vi kör iväg. Till Bangkoks flygplats visar det sig. Sedan blir det KSR. Man samarbetar alltså mellan olika researrangörer och pusslar ihop varje avgång för sig. Därför lämnar man också svävande tidsuppgifter. Om du betalar det dyrare priset för resan kommer du också fram enligt tidtabellen…, tror jag.

I Bangkok hämtar jag mina nya solglasögon och nu ser jag så hård ut i dem att jag funderar på att komplettera tatueringen med skägg och hästsvans och sedan söka medlemskap i någon änglaförening.

20 april, Koh Samet

Jag är nog ingen sol- och badmänniska.

Koh Samet är helt underbart vackert. Bländande vit sandstrand, här hade jag verkligen behövt de solglasögon som jag väntar på, turkosfärgat, klart, varmt vatten. Skuggande träd, solstolar under parasoller, Små thailändare som går omkring på stranden och säljer frukt och kokosnötter.

Högtalarna på strandrestaurangerna spelar lågmäld stilla thaipopmusik. Priserna på både mat och dryck är med svenska mått mätt billiga. Ölen är väl kyld. Du kan få massage för en billig penning i skuggan under något träd.

Men, för den som inte uppskattar att steka sig på stranden, eftersom bara den röda färgen visar sig, inte den eftersträvansvärda bruna, räcker det med ett par dagar. Vilken tur att jag just skall stanna så länge.

Jag har reflekterat över varför lugnet och ron inte tilltalar mig så mycket. Det kan vara så att den som har folk runt sig dagarna i ända kan ha ett behov av lugn och ro. Jag lider snarare av brist på intryck under normala omständigheter och behöver därför fylla på med nya intryck. Rätt ofta känner jag att ”nu kan jag det här” när jag är ute och reser och då vill jag gärna flytta på mig och se och uppleva något nytt. Jag är dock inte någon rastlös människa under normala förhållanden, men jag fungerar så här när jag reser.

Har ni samma problem med städpersonal som jag? Jag råkar ständigt ut för att hindra dem från att göra sitt jobb. Så var det idag. Jag ser att de är bara ett par dörrar bor med sin vagn. Så bra tänker jag, då sätter jag mig här i skuggan under träden och väntar. Jag sitter någon timma, köper en kokosnöt med sugrör och tittar på folk. Jag vågar tom ta av mig skjortan.

Så går jag tillbaka till bungalowen. Ingen har varit där. Då tar jag en promenad längs stranden och eftersom det nu blivit lunchtid beställer jag mat och en flaska vatten, 75 cl. Jag tar det mycket lugnt, äter upp all mat och dricker ur flaskan innan jag går tillbaka. Solen står nu rakt upp och det känns som om det är dags för en liten siesta.

Ingen har städat så jag förstår att bungalowen inte kommer att städas alls. Det har hänt förr. Jag lägger mig nästan naken uppe på sängen och blundar i en minut. Då knackar det på dörren. Städningspatrullen kom. På andra platser har det hänt att städpersonalen väntat och inte sagt till att de behövt städa och jag har fått påstötningar från ledningen att jag måste ge personalen möjlighet att utföra sitt arbete. Men det är ju det jag försöker ge dem.

19 april, Bangkok - Koh Samet

Väckarklockan ringer precis klockan sex, och idag stiger jag upp direkt. När jag ändå måste ställa om dygnsrytmen har jag lärt mig att det passar bra att bli morgonpigg. Tidigt på morgonen är de ännu inte så hett som senare på dagen och fotoljuset är fint i gryningen. De här dagarna som jag tillbringat i Bangkok har jag slarvat och sovit en stund längre. Staden vaknar inte förrän vid tiotiden till skillnad mot landsbygden där man stiger upp före solen.

Sedan packar jag i lugn och ro, checkar ut ur hotellrummet och går ner till en restaurag som har öppet dygnet runt. Där äter jag frukost och tittar på folk. Klockan åtta sitter jag på en stol utanför resebyrån och väntar på vidare instruktioner. Jag har köpt en billig biljett till Kho Samet och är beredd på att resan kan bli därefter.

En man kommer och ber att få se på biljetten. Det får han, och så skriver han ut två nya biljetter, en i vardera riktningen. Efter en stund kommer han tillbaka med resenärer från andra resebyråer. Han går före och folk hakar på allt eftersom så de är en lång rad människor som kommer fram till bussen som står på en tvärgata några hundra meter bort.

Bussen är en modern tvåvåningsbuss med utmärkt luftkonditionering. Resan tar ett sedvanligt stopp på ett matställe där vi får kissa, röka och äta en bit om vi behöver. Plötsligt stannar den och vi som skall till Ko Samet får söka reda på vårt bagage och flytta över till en minibuss. Det är utrustad med en fantastisk ljudanläggning med DVD-skärm och vi avnjuter en konsert, på högsta volym, med tre unga vackra amerikanska sångerskor från Atlanta, USA. Bussen har däremot inga stötdämpare kvar så i varje gupp slår fjädringen igenom.

Bussen stannar vid en resebyrå på fastlandet, på den plats där färjorna går över till ön. Där byter en kvinna ut biljetten för andra gången idag och jag får nya. Sedan följer en man oss ut på piren, eller kanske tvärtom, han sätter sig på sin moped och vi travar efter honom. Han stannar vid en liten båt som ligger med relingen en meter under piren. Några pojkar tar hand om ryggsäckarna och kastar dem på taket till båten, medan vi med olika grader av smidighet klättrar ner med hjälp av gamla gummidäck som skall skydda piren. Sedan börjar man lasta båten med allehanda varor. Säckar med aktivt kol, vattenflaskor, rissäckar, bord…
Lastningen fortsätter en timma efter det vi klättrat ombord.

När vi kommer i väg blåser det härligt och vattnet är ljuvligt turkosfärjat. Jag beställer stekt ris med kyckling på en enkel restaurang vid piren och får en jättegod rätt gjord på breda nudlar. Starkt och gott. Nu känns det äntligen som om semestern har startat.

Resan till hotellet sker med en öppen pickup utan tak där man tränger ihop så många som möjligt på bänkar på ömse sidor. Vägen är gropig och dammet yr.

Stranden ligger inom en nationalpark, så jag som är ”farang” västerlänning, får betala 100 Bath, c:a 25 kronor, i inträde. Det är billigare för thailändare. Jag bor inte i en bungalow på stranden utan mera som i ett miniradhus en bit upp. Det är dock helt OK.

Middag äter jag på stranden där det finns gott om olika restauranger att välja bland. Jag äter ris och kyckling med peppar. På restaurangen arbetar nio personer. Jag räknar till sex gäster.

Det är riktigt varmt ute, minst 30 grader och mörkt. En sensation som jag som norrlänning inte upphör att förvånas över. Hos oss är det ljust och varmt eller mörkt och kallt.

18 april, Bangkok

Det har gått fyra år sedan besökte jag Bangkok förra gången. Jag bodde då på en gata nära Khao San Rd, och besökte förstås KSR. Mycket har hänt på den tiden.

Allt har fördubblats på dessa fyra år. Det finns en ATM, uttagsautomat för pengar, vart du än vänder dig. I det hotell som jag bor i finns det en ATM ett par meter från entrén och en från en annan bank strax utanför på gatan. Det är inte mera än fem – sex meter mellan dem. Detsamma gäller för absolut allt. Jag har sett tre SevenEleven-butiker, men jag handlar på en annan med samma sortiment och storlek strax bredvid hotellet.

Stånden som säljer kläder och allt annat, täckte tidigare absolut hela trottoarerna så nu finns det en rad till på båda sidorna av gatan, men utanför den som fanns tidigare. Du kan fläta håret i rastafrisyr överallt, tatuerare finns hur många som helst, tom. i min hotelllobby, du finner otaliga Internetcaféer, restauranger, barer, massageställen, skräddare, silversmeder…

Ljudnivån är minst sagt hög. En kväll när jag äter middag utbryter ett musikkrig mellan den restaurang jag äter på och den mitt emot. Båda har bestämt sig för att överrösta varandra och båda vinner. I hotellet finns en restaurang en trappa upp från mitt rum som spelar levande musik varje kväll. Den slutar först vid tvåtiden på natten.

På gatan ropar alla "Hello, Where are you going, sir? Taxi? Tuc-tuc?" Dessutom hör jag ständigt, i lägre ton, "You want a girl, Sir"

Jag har inte nämnt resebyråerna som är otaliga och ökända. Det finns förstås en sådan i min hotelllobby. Jag besöker den på morgonen för att få tips om vart jag kan ta vägen i ett par dagar för att slippa larmet och stressen. Sedan går jag tvärsöver gatan till nästa för att höra vad de erbjuder. Jag får en resa t.o.r. till ön Koh Samet med luftkonditionerad buss och båtresa för ungefär halva priset mot första stället. Jag slår till, väl medveten om att chansen att den billigare resan också riskerar att vara sämre. Det lär inte vara något problem att skaffa boende eftersom det inte är högsäsong här. Jag åker i morgon så jag gissar att mitt nästa inlägg kommer tidigast om några dagar.

Jag stannar på ett ställe för massage och skönhetsvård och tar pedikyr. Det låter väl inte så manligt, men jag får mina förhårdnader på fötterna borthyvlade. Jag älskar att kunna gå med sandaler utan strumpor. Det är en av de saker som är mest positivt med värmen.

Detta sker på en gata som heter Soi Ram Buttri, och som ligger strax i närheten av KSR och den påminner om hur KSR såg ut förr i tiden, lugna matställen små och större värdshus, skräddare osv. Jag pratar en stund med en kvinna från Burma som arbetar på en restaurang längs Soi Ram Buttri, och hon säger att KSR är Crazy. Jag tycker att det är rätt ord.

Jag kan inte längre rekommendera Khao San Road. Den har gått ”over the top”, men om du inte väntar alltför länge verkar Soi Ram Buttri vara ett bra alternativ. Dagens fotografi kommer från den senare.

17 april, Bangkok

Idag blir jag utsatt för två nya varianter av bedrägeriförsök. På det stora varuhuset Emporium möter jag på väg uppför rulltrappan en man på väg ner för rulltrappan bredvid som lyser upp och ropar på engelska: ”Hej, vad kul att se dig igen. Vi träffades på flygplatsen. Stanna så kommer jag upp”. Jag stannar och han kommer upp. Med sig har han en leende kvinna som han presenterar som sin syster. ”Vi träffades på flygplatsen. Stämplarna! Kommer du inte ihåg?” Det gör jag inte. ”Du kommer ju från Tyskland”. När jag berättar att jag kommer från Sverige så inträffar en sällsynt slump. ”Sverige… Stockholm… Malmö…, min dotter skall just flytta till Malmö. Skulle inte du kunna träffa henne och tala med henne om Sverige. Du behöver bara offra fyrtio minuter och du måste tala mycket långsamt”. Systern står bredvid och ler så vackert som bara en thailändska kan och nickar uppmuntrande. Jag känner instinktivt att dottern och Malmö kommer alltför lägligt för att det skall vara en slump, och jag vill inte utsätta mig för fortsättningen av bedrägeriförsöket, men det skulle vara intressant att veta hur fortsättningen ser ut. Jag säger nej tack och vandrar vidare.

Ett par timmar senare kommer en kvinna upp bakom mig när jag går på varuhuset MBK där jag försöker köpa en t-shirt som är tillräckligt stor. Thailändarna är mindre än ”traditionellt byggda” svensk män. Nåväl, hon tar mig på underarmen och säger, också på engelska: ”Så vit du är!” Är det bra eller dåligt? svarar jag. Hon svarar inte utan frågar var jag kommer från. Jag svarar Sverige, och frågar var hon kommer ifrån. Hon kommer från Filippinerna, och hon har en kusin som flyttat till Sverige. Skulle jag kunna tänka mig att träffa henne så att vi får talas vid? Det kan jag inte, men jag är nyfiken på vad fortsättningen skulle vara. Någon som vet eller anar?

Jag ägnade dagen åt att transportera mig med andra transportmedel än taxi idag. Först promenerade jag till floden Chao Phraya som slingrar sig genom Bangkok. Där löste jag en båtbiljett för motsvarande fyra kronor och åkte på den svalkande floden i en av de öppna båtarna med tak som trafikerar den. Jag steg av vid Centralpiren som också är slutstation för BTS, Bangkoks spårbundna vagnar som färdas uppe på pelare ovanför de vanliga gatorna. Vagnarna är luftkonditionerade och moderna. Dyraste biljetten för en enkelresa är tio kronor, en kostnad som är alltför hög för de flesta bangkokborna så det är inte speciellt fullt i vagnarna. Jag åket till varuhuset Emporium som var alltför dyrt för min smak så jag åkte tillbaka till MBK där jag fann ett per tillräckligt stora tröjor. När jag sedan tog flodbåten tillbaka missade jag bryggan som jag skulle stiga av vid, så jag kom en bra bit längre upp efter floden. Det gjorde att jag åkte sista biten med en Tuk-Tuk. Det blev i alla fall ingen taxiresa.

16 april, Bangkok

Förhållanden ändras snabbt. Efter en natt med högtalarmusik och skrik lugnar allt ner sig mot morgonsidan. När jag kommer ut på gatan vid halvsjutiden råder lugnet. Nästan alla spår av gårdagens firande är borta. Ett sextiotal personer iförda gula västar, av samma typ som motionärer i Sverige använder, håller på att, med hjälp av vattenslangar och sopar, förflytta leran/gipset till stadens avloppssysten. Allt skräp är hopsamlat och sopsäckar står överallt. Det som inte rymts i säckar finns staplat i travar på trottoaren. Uppe på en sådan hög ligger en ung man och sover.

Uppgiften för dagen är att skaffa solglasögon. Jag har lärt mig att man alltid skall kräva att en taxichaufför använder sin taxameter när man skall åka med en sådan. Jag säger därför ”meter” när jag första gånger möter ”Taxi Sir?” När jag förklarar att jag skall till MBK, ett stort varuhus i Bangkok, så säger han ”200 Bath”. Sällan, tänker jag. Jag har varit med förr. Därför går jag till nästa, och samma procedur upprepar sig. Jag försöker med en tredje, fjärde och femte med samma resultat. Jag går då ut till en tvärgata och där händer samma sak, ingen går med på att använda taxameter. Till slut ger jag upp. För 150 Bath åker jag med en chaufför som förklarar att jag är en ”Farang” och faranger åker till fast (dyrt) pris medan thailändare får använda taxametern.

Det visar sig, när jag frågar hos olika optiker, att det tar en vecka att skaffa fram glas till bifokala solglasögon. Den enda plan som jag hittills gjort spricker därför. Jag kan inte åka mot gränsen till Kambodja på söndag som planerat var utan det kan ske först på onsdag om jag vill ha mina solglasögon med mig på resan. Jag står inte ut med hettan i Bangkok så jag får hitta på något annat.
Vi får väl se vad det blir.

15 april, Bangkok

Flygbussen från Bangkoks flygplats Suvarnabhumi stannar vid Victory Monument som den skall. En oväntad syn möter oss. Vid trottoarkanten står kravallstaket i en lång rad. För var tionde meter, ute på gatan står också poliser och på andra sidan finns tusentals ungdomar utrustade med gevär och pistoler, Vattengevär och vattenpistoler. Det är Songkran, det gamla nyåret som firas.

Jag är på väg mot det hotell som jag bokat mitt på Khao San Road, och jag bär på den stora ryggsäcken med kläder och annat som behövs under en tripp på sex veckor, och den lilla dagturssäcken där jag är mera rädd om innehållet. Där har jag min lilla bärbara dator och två kameror och jag har också stoppat i mobiltelefonen eftersom jag misstänkte att jag skulle kunna bli blöt.

Det hela börjar fint. Jag går utanför staketet, på polissidan, men så snart jag viker in på trottoaren så börjar det med ett bakhåll där jag blir skjuten i ryggen. Nästa sak som händer är att jag får en ung flickas hand på kinden när hon går förbi. Jag är grå av krita och ju närmare hotellet jag kommer desto blötare blir jag. Många nöjer sig inte med vattenpistoler utan tar till det stora artilleriet med vattenskopor och tom. hinkar. Effektivast är vatten med isbitar. Lyckligtvis håller temperaturen i luftensig vid 35-gradersstrecket.

Jag måste ta det litet lugnt och titta upp på skyltarna som det finns massor av för att hitta till Center Point Plaza and Hotel. Jag checkar in och känner att jag måste äta något. Jag har tidigare ätit på en indisk restaurang som lagat utsökt mat på samma sida av gatan, inte särskilt långt borta så jag behåller mina kläder på när jag går dit. Det är inte möjligt att bli blötare, men jag får nu uppleva isbitar innanför skjortan.

Restaurangen är stängd under högtiden så jag går på hotellets mera mediokra variant. Den är dessutom relativt dyr, men jag kanske blir fånge här på hotellet och stamkund hos dem…

Buddhafigur

Buddhafigur från en "turistfälla" i Mekongdeltat, Vietnam.

Jag åker idag till Bangkok, via Stockholm och Helsingfors och beräknar att landa halv två på eftermiddagen (lokal tid) i morgon.

På söndag fortsätter jag mot den kambodjanska gränsen. Jag har inte planerat mer än så, resten löser sig efterhand.

Jag gissar att jag kan höra av mig från Thailand. Internetförbindelserna lär vara långsamma i Kambodja, så det blir säkert glesare mellan gångerna.

Isen är drygt en meter tjock i Arvidsjaur nu, och när jag återvänder, om sex veckor, har den försvunnit.

Tills vidare önskar jag mina bloggvänner allt gott!

Bangkok

Det här är en bild från backpackergatan Khao San Road, där jag hoppas vara på onsdag förmiddag.

Nu är ju det politiska läget i Bangkok sådant att jag inte vet om resan blir av.

Undantagstillstånd har proklamerats, men ambassaden i Bangkok avråder inte (ännu?) besök i staden.

Jag hoppas naturligtvis att resan blir av. Jag vill inte så gärna flyga till Stockholm för att mötas av beskedet att det inte blir någon fortsättning...

Hund

Jag väljer en mindre kontroversiell bild idag än skoterbilden.

Den här hunden fanns i ett Buddhistiskt kloster i Mui Ne, Vietnam. Och för att inte reta upp eventuella kvinnosakskvinnor så var det ett kloster för just kvinnor.

Påskaftonsnöje

Hyrskotrar

Hyrskotrar på Nyborgstjärn i centrala Arvidsjaur. Isen är fortfarande tjock och snön ligger djup.

Kyrka

Kyrkan i Bergnäsudden, vid Storavan, Lappland.

Farfars bästis

Snödriva

Istappar

Istappar från taket vid sommarstugan. Bilden kan se ut som en svart-vit bild, men den är i färg. KLICKA!

Stenhård

Utsmyckning i korridor för studenter i Umeå.

Stolen är gjord i betong och tegel.

Gravsten

I Hanoi finns speciella gator för många olika saker. Den här bilden är tagen på gatan för gravstenar.

I den ovala rundeln kommer en bild av den avlidne att finnas.

Orkidé

Flicka i Hanoi

Flicka i Hanoi med ett vackert leende.

Buddhabild

Den här Buddhastatyetten är handgjord på ett stenhuggeri i Marble Mountains som ligger i mellersta Vietnam.

Den står i mitt arbetsrum, 188 cm över golvet ;-)