3 maj, Battambang – Pursat

32 kronor

Kambodja har två valutor. Den inhemska valutan är riel. 1 000 riel motsvarar cirka två kronor. Den använder man för mindre inköp, mat, dryck och en del transporter som med motorcykeltaxi. När det blir tal om större affärer som hotellnätter och bussresor gäller den US dollar.

En dollar motsvarar cirka 4 000 riel. Om något kostar två och en halv dollar och du betalar med en femdollarssedel får du tillbaka 10 000 riel. Dollar kan inte delas upp i mindre delar utan du får växeln i riel. I förra exemplet kan du i stället få tillbaka två dollar och 2 000 riel. Enkelt eller hur. Jag får tänka och räkna flera gången när jag får tillbaka pengar.

I går besökte jag också ett annat tempel som är beläget på en bergstopp. Upp till templet Phnom Banan leder en trappa med 358 trappsteg. Trappsteg huggna i sten med en ordentligt tilltagen steghöjd. När jag stod längst nere och tvekade kom två flickor fram och erbjöd sina tjänster. Efter en kort förhandling kom vi överens om att de skulle fläkta mig på vägen upp med solfjädrar som såg ut som litet större pingisracketar. Priset vi kom överens om var 2 000 riel var. Nu kan du ju räkna ut totala kostnaden.

Det var jättetungt att ta sig upp, svetten rann i hettan och flickorna viftade ivrigt den första tiden men ivern avtog med tiden. De skuttade på lätta ben uppför trappan medan jag släpade mig upp. Jag upptäckte att detta tydligen var ett vedertaget sätt för skolbarnen att tjäna litet pengar för det fanns flera barn som erbjöd denna tjänst. Nervägen var mycket lättare så de avbröt viftandet och ville ha betalt efter halva nervägen. De hade upptäckt läskburkar i trappan som de i stället tog hand om. De ger också pengar när man säljer dem. Frågan som jag ställer mig när jag kommer hem till hotellet är förstås om jag är ansvarig för olagligt barnarbete i Asien…

Templet var väl inte så imponerande efter tempelbesöken i Angkor, men man måste beundra dem som byggt det på en sådan oländig plats.

Jag har lämnat min solhatt någonstans under gårdagen. När solen slutar skina och det blir mörkt är det lätt hänt. Den känns som en kär gammal vän som jag nu förlorat. Den har följt mig troget i Vietnam och nu både i Thailand och i Kambodja.

Jag packar ihop mina tillhörigheter och bär ner dem i receptionen. Där frågar jag efter vägen till närmaste marknad där de säljer kläder. Jag går runt i stånden och finner ett som har hattar, men som jag misstänkt så finns ingen i storleken för äldre herrar från Europa. De är alla alldeles för små. Jag får vänta tills jag kommer till Phnom Penh där de säkert har marknader som vänder sig till turister.

Jag åker med en landsvägsbuss från en busstation nära hotellet. Den är tjugofem minuter sen, men det spelar ingen roll eftersom jag inte har någon tid att passa.

Trots att jag borde veta bättre vid det här laget går jag och sätter mig på en ledig plats. Det går fint någon timma, tills det stiger på två flickor och en viss förvirring uppstår. Jag sitter på deras plats. En man ber att få se på min biljett och så får jag flytta till sätet bredvid en äldre dam. Detta väcker stor munterhet hos två andra damer som tydligen hör till samma ressällskap.

Jag tar en motorcykeltaxi när jag kommer till den lilla staden Pursat som ligger mellan Battambang och huvudstaden Phnom Penh. Trots att staden är liten hittar taxikillen inte till hotellet utan han frågar två gånger folk om vägen. Där äter jag lunch till turistpris. Trots att jag beställer enkel mat,ris och kyckling med vatten till, så kostar lunchen nästan dubbelt så mycket som bussbiljetten.