Novis som talar med en annan novis i ett kloster i Phnom Penh
Det badrum som jag har i Pursat ser ut att vara gjort för Jane Mansfield. För yngre läsare kan jag berätta att denna amerikanska filmstjärna från min barndom alltid omgav sig med färgen rosa. Rosa Cadillac osv. Badrummet har skärt tvättställ, badkar, tvålkopp, spegelhylla, toalettpappershållare, ja t.o.m. toalettstolen är rosa. Mycket chict!
När man duschar rinner vattnet ut på badrumsgolvet, och vidare till en golvbrunn i ett hörn. Så ser det alltid ut och man blir blöt om fötterna när man går på toa. Därför finns det en matta strax utanför badrumsdörren så att man kan torka fötterna på den.
Belysningen är av asiatisk standard. Det är högt i tak. Säkert närmare metern högre än vad vi svenskar är vana vid. På den vägg som är motsatt huvudänder på sängen sitter en naken energisparlampa en meter från taket. På samma höjd, men på motsatt sida finns en svag glödlampa bakom ett snäckformat glas. That´s it. Ingen läslampa här inte. Jag tror knappt att ordet läslampa existerar för jag har nästan aldrig träffat på någon på de litet billigare hotell jag bor på. Det är oftast brist på eluttag. Jag behöver ladda telefonen, kamerabatterier och notebooken. Rummet här har ett kylskåp som jag kan plugga ur och använda kontakten från.
Natten blir bättre än jag vågat hoppas. Det svåraste är att somna. Jag provar ut den minst smärtsamma ställningen vilken visar sig vara ryggläge.
Jag tar en landsvägsbuss till huvudstaden. Den här gången läser jag min biljett noga och hittar min plats, nr 24, bredvid en äldre dam. Hon nekar mig att sitta där. Flickan som tar emot biljetter kommer och de diskuterar något. Jag vet inte vad som försiggår. Hon tittar i sitt papper och där är alla rutorna ifyllda. En ung man som lastar i och ur bagaget kommer. Alla passagerarna har satt sig och det finns bara en plats kvar, min plats. Då ger gumman med sig och jag sätter mig bredvid henne.
När bussen kört någon timma somnar hon, och lutar sig tungt mot mig.
Man behöver inte svälta eller hungra ihjäl på kambodjanska bussar. Under de drygt fyra timmar som resan tar stannar bussen vid två tillfällen så att passagerarna får tillfälle att gå på toaletten, köpa mat eller något att dricka och så förstås röka. Kambodjanerna röker mycket mera än vad vi svenskar gör.
När vi närmar oss Phnom Penh slutar luftkonditioneringen i bussen att fungera. Den hade börjat visa trötthetstecken redan tidigare och jag läste 30,5 grader på min väckarklocka/termometer redan när det fortfarande blåste ur munstyckena uppe under bagagehyllan. Ac-bussar har inte sidorutor som går att öppna. Man öppnar det som går att öppna, dörren, sidofönstret vid föraren och en taklucka baktill. Men trafiken tätar och hastigheten på bussen sjunker och därmed ventilationen. Svettpärlorna rinner på alla passagerarna inte bara på den ensamma barangen.
När vi äntligen stannar utbryter kaos. En mängd tuc-tucförare och motorcykelförare rusar fram mot dörren så att chauffören måste fösa undan dem så att passagerarna kan komma ut. Barangen blir mest utsatt. Jag blir tvungen att handgripligen ta tillbaka min ryggsäck som någon sliter ut ur bagageutrymmet.
Jag tar en motorcykel till ett hotell med wifi och luftkonditionering och skickar efter en del krångel gårdagens blogginlägg.
Det är återigen ett kungligt hotell. Man vill ju ligga i topp.
2 kommentarer:
Jom, jag har nu suttit en lång stund och läst igenom dina senaste inlägg från din resa. Du skriver så fantastiskt bra och intressant - det är nästan så jag tycker att jag följer med dig på resan.
Jag har aldrig varit till de länder du nu reser i, och det känns som en stor outforskad kontinent för min del.
Tack för att du berättar! Jag önskar dig ett stort lycka till i fortsättningen på din resa! Jag följer dig via din blogg.
Tack för dina värmande ord! Tyvärr har jag inte möjlighet att hinna läsa andras bloggar under den här resan. Jag får ta igen det när jag återvänder till Moder Svea.
Skicka en kommentar