2 maj, Battambang

Tempelbesökare uppe vid templet vid Killing Caves of Phnom Sampeau

Den kambodjanska maten är god. Den påminner om thailändsk, men utan att vara lika kryddstark som den. Ris är förstås basen och all mat finfördelas innan den tillagas. Oftast fräser man den snabbt på hög värme på en wok. Man äter med pinnar eller med gaffel och sked. Man behöver ingen kniv för att skära maten och gaffeln används för att peta upp maten på skeden som man stoppar i munnen. Inte gaffeln, det är ouppfostrat om man är kambodjan. Utlänningar har inget bordsskick så man struntar i om de inte kan uppföra sig.

Till riset äter man frukt, grönsaker, nötkött, kyckling, fläsk eller fisk. Förutom ris finns en rad rätter baserade på nudlar. På restaurangen White Rose, ett måste om man besöker Battambang, åt jag idag ris med ananas och fläsk i en sötsur sås. Till det en fruktdrink gjord på banan, apelsin och någon frukt till. Det är inte lätt med alla strapatser man måste gå igenom…

Granne med den restaurangen ligger en pub med wifi, som jag tvingas att besöka för att kunna sända min dagbok. Man måste ju beställa något för att få sitta där så ni kan förstå vad jag får genomlida.

På morgonen går jag ner en halvtimma innan den tid jag avtalat med min motorcykelkille eftersom jag inte vill sitta på rummet. Han har redan kommit så jag sätter mig upp bakom honom och så bär det av ut genom staden.

Trots att jag är en van motorcyklist skulle jag inte våga köra i den här staden. Det finns ingen som har någon trafikutbildning, utom möjligen bilförarna men jag tvivlar även där. Kambodja har högertrafik, och de flesta kör på höger sida, eller allra längst ut på vänster sida. När man gör en vänstersväng in på en ny gata åker man först över på den vänstra sidan, rundar gathörnet och fortsätter sedan på vänster sida tills läge infinner för att åka tillbaka till rätt sida.

Vid alla påfarter från gårdar, affärer, bensinstationer så tillämpar man samma körsätt som vi har vid påfart av motorväg. Man kör så snabbt man kan upp till rådande hastighet. Inte något försiktigt stanna och se om det är fritt-tänkande här.

Vägarna vi åker under dagen är inte belagda. Vägarbeten med kinesiska vägarbeten pågår på ett par ställen, annars är det röda gruset det som dominerar. Vi åker smala vägar hit och dit med mängder av korsningar och jag är snart helt desorienterad. Höns och hundar finns överallt, kor nästan överallt. Det regnar någon timma varje dag nu så det har bildats vattensamlingar på många ställen och vägen blir då rena lervällingen. Jag är glad att jag inte behöver åka här om två månader då monsunregnen pågår för fullt.

Jag besöker bland annat Killing Caves of Phnom Sampeau. Vi stannar nere vid foten av ett brant berg som reser bland risfälten. En avgift på 2 $ betalas till turistpolisen och så ställs jag inför ett val. Jag kan välja att gå upp, vilket kanske tar ett par, tre timmar i hettan eller så kan jag betala en annan kille två dollar för att han skall skjutsa mig upp. Valet blir inte så svårt. Han skjutsar mig upp. Det är så brant att det är med nöd och näppe hans mc orkar upp med oss. Nu ställs jag inför ytterligare ett val. Skall han guida mig vill han ha ytterligare en dollar.

Det får han och han tar mig till ett gammalt tempel på toppen. Det används sparsamt numera, men under den tid de röda Khmererna härskad användes det som fängelse. Sedan går vi nerför en brant trappa ner i en grotta där man gjort ett kaklat golv i grottan med en liggande Buddha och strax intill ett glasskåp med benrester och kranier. Det är några av de 10 000 personer som avrättades här . När man tittar upp mot grottans tak ser man långt uppe himlen genom ett runt hål. Där uppe slog man ihjäl sina offer och kastade sedan ner kropparna till den plats där vi befinner oss.

Det är fullkomligt ofattbart med denna grymhet som ändå inte skedde för inte så lång tid sedan. Pol Pot och hans armé tömde Phnom Penh i april 1975 och de röda Khmerernas terror pågick till januari 1979 då Vietnameserna besegrade dem. Och i västvärlden visste vi inte någonting.