4 maj 2009, måndag. Pursat

Ett möte på spåret med ett annat Bamboo Train


Jag brukar ha bra hand med hundar. Jag har inte heller några problem med dem på platser där det finns mycket turister. Men här i Pursat blir jag utskälld. Hundarna morrar och visar tänderna och följer efter mig. Det är inte roligt. Jag förstår att jag är något okänt för dem, något som luktar annorlunda och som ser annorlunda ut, men det är inte roligt.

På bussen fanns tre västerlänningar, två fortsatte till Phnom Penh, och jag var ensamt blekansikte som steg av här. När jag promenerar på marknaden i staden frågar jag om jag får ta ett kort när jag ser något intressant. Det blev bara nekande svar idag. Det har inte hänt tidigare. Alltid brukar några känna sig smickrade, men människorna i Pursat är svårflirtade.

När det blivit mörkt går jag ut för att hitta någonstans att äta. Mitt mål är en restaurang i närheten som drivs av en Kambodjansk frivilligorganisation som ger ungdom i riskgrupper en chans till arbetslivserfarenhet. Det är becksvart ute, jag har inte med min ficklampa, och jag hittar inte restaurangen. Kanske det är där man firar ett bröllop. Alla ljud man förknippar med djungel hörs ute, cikador, grodor, och en massa andra nattljud.

I mörkret snubblar jag och lyckas stuka foten. Jag tar mig i alla fall till en restaurang för Kambodjaner där jag beställer kyckling och ris. Kycklingen är finhackad men alla ben finns kvar så det finns inte en benfri bit.

Personalen försöker lära en liten pojke att han skall säga ”Hello” till mig eftersom jag är en barang. Han säger lydigt ”Hallo” men håller samtidigt handen mot örat som om han höll i en telefon. Men kommer snart att lära sig.

Idag åker jag med ”bamboo train” eller norry på Khmer. En järnväg finns kvar från den franska tiden med kurvig räls och risiga broar. På den fraktar man folk, ris, bräder och plankor, allt som du kan tänka dig. Jag åkte tillsammans med 17 andra personer dit och 7 – 8 personer, palmblad till taktäckning, kolsäckar och en motorcykel tillbaka.

Ett ”bamboo train” består av två hjulaxlar med små järnvägshjul. På den lägger man en träram som är tre meter lång och som sticker ut en dryg meter utanför vardera sidan. Sitt- och lastytan består av längsgående tunna bamburibbor. Ekipaget drivs av en 5-hästars bensinmotor via kilremmar till en av hjulaxlarna. Bromsar gör man med träspak som trycks mot ett hjulpar.

Järnvägen är enspårig och trafiken är rätt livlig. När två tåg möter varandra sker en bedömning av vem som har svårast att lasta av. Alla passagerarna på det som är minst svåra kliver av, alla hjälps åt att lasta av lasten, man lyfter av träkonstruktionen och hjulen och lägger dem vid sidan. Så passerar tåget som finns kvar på rälsen, men stannar och hjälper till att lyfta upp delarna till det tåg som hamnat på sidan och alla kliver ombord igen och åker iväg.

Allt det där känner jag inte till på morgonen när jag står vid den korsning mellan järnväg och landsväg som utgör järnvägsstation. Jag har åkt hit med kocken på hotellets restaurang som har litet sidoaktiviteter. När han lämnar mig är jag ensam västerlänning. Jag skall följa med en man när han fått ihop nog mycket folk för att vi skall åka.

Det dröjer en dryg timma innan något händer och jag hinner fota en hel del. Så ropar han på mig med all engelska han behärskar ”Hallo”. Han föser undan några damer och gör plats åt mig längst framme till vänster. Och så bär det iväg.

Upplevelsen är närmast skrämmande. Jag sitter två decimeter ovanför sprängstenen som utgör banvall. Hastighetsupplevelsen på den höjden är påtaglig. Jag kan inte låta bli att fundera över vad som händer om det blir tvärstopp. Får jag hela lasten över mig? Grenar och kvistar från vegetationen bredvid slår emot mig. Det är så trängt att jag knappast kan ändra ställning, ett behov som jag snabbt känner. Jag är stel i vanliga fall och efter att ha suttit med benen i kors någon halvtimma så börjar jag allvarligt längta efter första stationen där jag kan ta ett annat tåg tillbaka.

Som tur är kommer ett godståg så vi blir tvungna att montera ner vårt och placera det på sidan. Då börjar en ung man tala med mig. Det visar sig att han är lärare i byn som ligger vid tredje stationen och det här tåget går dit, sedan vänder det och jag kommer att vara tvungen att åka hela resan.

För att göra en lång historia kort sitter jag i direkt solsken i närmare sju timmar. Som tur är har jag långbyxor på mig och min hatt. Jag vaknade i natt och kom ihåg att jag stoppat hatten i en ficka i lilla ryggsäcken. Mindre turligt är att jag bara hade en t-shirt och sandaler utan strumpor. Jag är brännskada på armar, fötter och vrister samt i ansiktet. Jag bär glasögon så reflexerna från dem gör att näsan riskerar att falla av.

Övrigt att notera från resan; Två barn börjar gråta då de ser mig. På den positiva sidan kan noteras att ett barn börjar skratta.