Oxkärra

Oxkärra utanför staden Pursat i Kambodja

Flicka i Siem Reap

Flicka i staden Siem Reap i Kambodja

Volontär

Denna vackra kvinna arbetar som volontär i Siem Reap där hon arbetar med ungdomar som syr väskor och annat som säljs i staden.

Hemma

Tjejer på färjan till Koh Chang

Jag landar på Arvidsjaurs flygplats. Det regnar och är +6. Skillnaden är stor!
Träden är gröna och björkarnas löv är redan i skolavslutningsstorlek.

Nu skall en massa saker ske. Besiktning av olika fordon, uppstart av sommarstugesäsongen, ta reda på ett par tusen fotografier, tvätta kläder...

Fixeringsbild

Resedagboken är avslutad. Jag har ägnat dagen åt att handla litet som man gör i slutet av en resa, men hela inriktningen ligger på hemresan.

Bilden visar sidan av en vagn som går på räls uppe på betongpelare i Bangkok. De två "pilarna" är dörrar som öppnas automatiskt när tåget stannar på en hållplats.

Luftkonditioneringen var så effektiv i dag så jag frös, och glasögonen immade igen när jag steg ut i den heta fuktiga luften

24 maj 2009, söndag Koh Samet - Bangkok

Thaiflickor som övar modefotografering på stranden i Koh Chang

Jag har druckit whisky på thaisätt. Jag går ut med några, som är anställda på en Resort där jag brukar inta mina måltider, till en annan restaurang för att äta middag vid solnedgången. Efter maten föreslås att vi skall dricka whisky. Jag är väl inte alldeles svårövertalad och så sker beställning av nödvändiga attiraljer.

Först och främst beställs en Mekongwhisky, ett inhemskt märke som ärligt talat inte har så mycket med en singlemalt att göra. Sedan beställs tre flaskor soda och en hink med is.

Man börjar med att fylla glaset med is. Sedan fortsätter man med några centimeter whisky och så slår man glaset fullt med soda. Då tar man istången och rör om så att alla bubblorna försvinner.

Drinken är rätt svag och smakar inte så mycket sprit. Två faror uppenbarar sig dock rätt snart. Den första är att det är hett och du är törstig. Den andra är alla tjänstvilliga händer som fyller på glaset så fort det minskar något. De gör det på ett sätt som gör att du många gånger inte hinner vara med.

Isen smälter fort i värmen och ny ishink beställs med jämna mellanrum. Vid tiotiden ansluter ett par till från Resorten, bland dem en före detta munk som numera arbetar som kock på Resorten och som grillar utomhus på kvällarna. Han dricker inte whisky utan Bacardi Breezer. Vi har roligt. Jag betalar.

Halv elva på förmiddagen vadar jag, med min packning, ut i det varma vattnet ut till en fyrkantig pråmliknande båt som med hjälp av en utombordare för mig och mina medpassagerare ut till en stor träbåt som tar oss till fastlandet. Det är en fin dag. Det blåser skönt och båten rullar i sjön.

Jag har fått en karta hos de som säljer resan till Bangkok. Den visar var jag skall finna resebyrån där bussen avgår. Platsen ligger på en gata som finns strax bakom piren, vid en seven-elevenbutik. Enkelt. Jag finner butiken, visserligen på fel sida av gatan, men på gatan bakom finns bussar så jag traskar dit.

Fel. En man upplyser mig om att min resebyrå finns flera hundra meter bort, bakom en annan seven-elevenbutik. Vi har gått iland vid en pir som inte finns på min karta. När jag kommer fram är det samma resebyrå som jag tidigare besökt ett par gånger. Den med den stupfulle mannen.

Det är bara jag och en tjej från Schweiz som åker iväg med minibussen. Vi hinner en halv mil på vägen till Bangkok när chaufförens telefon ringer. Han gör en u-sväng och återvänder till resebyrån för att hämta upp ett par som raggats upp från gatan. De var på väg till en ordinarie buss när de fick ett erbjudande om att åka med oss. De trodde att det skulle gå snabbare.

Flickan från Schweiz skall till flygplatsen för att flyga till Hanoi där hon arbetar som volontär åt FN. Hon blir stressad eftersom det blivit ont om tid.

Vi har inte betalt så mycket för resan så chauffören undviker betalvägar. Han svänger därför inte in på vägen till Suvarnabhumi, som flygplatsen heter, utan kör vidare. Efter ett tag svänger han av men vänder igen efter några kilometer eftersom han verkar osäker på om han kör rätt. Flickan blir inte lugnare av detta.

Så småningom kommer vi fram till flygplatsen men han tar fel skyltarna för avgående och ankommande. Hon är i alla fall glad att komma fram.

Paret som steg på skall till Segermonumentet och jag till Khao San Rd. Det är söndag och därför inte så mycket trafik.

Efter ett tag börjar vi förstå att vår chaufför inte hittar i storstaden. Han stannar bussen och går ut för att fråga människor om hur han skall köra. Han stannar på bensinstationer, talar med taxichaufförer, med folk på gatan. Till slut passerar vi skywaystationen vid Mo Chit. Då börjar vi passagerare förstå var vi är.

För att göra en lång historia kort. Han hittar så småningom till Segermonumentet, och efter konsultationer av bland andra militärer och motorcykeltaxi finner han även vägen till Khao San Rd. Det är en skakad men synbarligen lättad man som släpper av mig.

Jag hoppas att han hittar hem.

23 maj 2009, lördag Koh Samet

Västerländsk man och thaiflicka från Pattaya på strandpromenad. Familjeflickorna skyddar sig mot solen medan de prostituerade vet att faragerna tycker att det är vackert att vara brun.

När det är så hett som det är här nu blir det en massa tvätt. Jag svettas ymnigt ibland och eftersom jag bär med mig min packning i ryggsäck så finns det begränsningar i hur många plagg jag kan ha med.

Det är alltså en snabb omsättning på kläderna. Innan jag åkte köpte jag en packpåse på Intersport som jag använder för smutstvätten. Det är en klar standardhöjning från tidigare års konsumkassar.

Jag får alltid tillbaka tvätten struken och vikt. Det som fascinerar mig är att packpåsen vid varje tillfälle också kommer tillbaka tvättad, struken och prydligt vikt.

Jag stannar på Koh Samet den här dagen också. Jag går till receptionen och berättar att jag blir kvar en natt till och får då beskedet att jag inte kan stanna kvar på mitt rum. De har hyrt ut allt, trots att det är lågsäsong. Där ser man fördelen av att ha ett lägre pris än konkurrenterna.

Jag går till den klart dyrare grannen och skaffar ett rum där. De har många lediga. Hotellet har en vacker trädgård som sysselsätter en hel del människor, men de flesta gästerna tillbringar sin tid på beachen eller inne på rummet.

Jag går till en biljettförsäljare och köper biljett till Bangkok i morgon. Det blir båt från stranden till färjepiren på andra sidan och sedan minibuss till Bangkok. Jag lånar samtidigt en bok i receptionen på hotellet som säljer biljetter. Jag lägger in biljetten i boken och tar den i handen. Det är det sista jag kommer ihåg.

När jag kommer in på hotellrummet har jag ingen bok med mig, och ingen biljett heller. Jag behöver inte söka så länge på hotellrummet eftersom jag inte hunnit packa upp efter flytten. Det finns inte i min ryggsäck eller på rummet.
Så börjar en rekonstruktion av vad jag haft för mig under förmiddagen och jag besöker alla platserna igen. Ingen har sett någon bok.

Det är bara att bita i det sura äpplet och köpa en ny biljett. Resebyrån säger att någon kan ha tagit biljetten och beslutat sig för att använda den så därför måste jag betala för en ny. Jag får väl bre ut mig litet extra i morgon…

Koh Samet är en plats för familjer eller par. Det kan vara en av anledningarna till att jag känner mig litet rastlös här. Det blir inte mycket kontakt med andra resenärer. Jag tar mina små promenader på stranden, jag skall ju få litet färg, men utan stor entusiasm.

22 maj 2009, fredag, Koh Samet

En av alla kattor som finns runt min bungalow

Jag är tillbaka på samma strand som för en månad sedan. Jag kom hit, när mörkret började lägga sig och jag hade inga andra planer för mitt boende än att jag skulle försöka hitta något som var litet billigare.

Nu bor jag i en bungalow som är lika välutrustad som min tidigare till halva priset. Att den regniga säsongen medför färre turister gör att en del sänker priserna ordentligt medan andra håller fast vid normalpriset.

Luftkonditioneringen är så effektiv att jag blir tvungen att slå av den efter en stund på natten. Jag har börjat justera upp lägsta temperaturen till 25 grader. Det betyder nog ylletröja på hemma i Lappland ett tag tills min inbyggda termostat återgått till normalläget.

Större delen av ön ligger inom ett naturreservat och jag måste betala motsvarande 50 kronor för att komma in. Jag har inte tagit reda på hur länge den biljetten räcker, men min är stämplad med gårdagens datum och all text är på thai. Kanske jag måste lösa en ny varje dag jag passerar gränsen.

Jag vet att många avundas mig. Tänk att få bo strax intill en tropisk kritvit sandstrand med restauranger i strandkanten, litet folk så det är ingen trängsel någonstans och en sol som skiner över alltihopa.

Vattnet är jättevarmt. Jag vet eftersom jag för första gången denna resa har badat. Jag har aldrig varit med om en så hög vattentemperatur. När jag kommer upp ur vattnet så känns luften sval, nästan kylig. Men så är vi i slutet av den heta perioden och solen har gassat under många månader.

Men jag är en badkruka. Jag har inte många minuter per år i badet. Att jag nu ändå provar på beror på att jag tänker att jag borde vara litet brun när jag kommer hem. Så jag gör halvhjärtade försök med solande och bad.

Litet solbränd är jag dock, på översidan av fötterna där sandalerna inte täcker huden, på armarna, nedanför t-tröjorna och ansiktet. Den grunden lade jag på ”bamboo train” i Kambodja som minnesgoda läsare kanske kommer håg.

21 maj, Koh Chang – Koh Samet

Alla har en mobiltelefon i Thailand, även om just den här unga damen lånat en av sin storasyster

Jag tar mopeden tidigt från morgonen och kör runt litet. Vägnätet på Koh Chang är lätt att hitta i. Det finns en väg som följer kustlinjen, men inte runt hela ön utan som ett upp och nervänt U. Från den vägen går sedan ut små stickvägar. Den är asfalterad, smal och på sina ställen mycket brant och kurvig. Dessutom är den smal. Det finns inga trottoarer utom på några enstaka ställen och en massa människor som promenerar. Det finns förstås en mängd bilar nu sedan det går bilfärjor till Koh Chang.

Jag hittar ett hotell som serverar frukost från halv åtta så min lycka är gjord.

Jag hämtas upp på hotellet av en minibuss som kör runt och till slut är vi elva passagerare som skall till Koh Samet eller Pattaya. Trots en del strul hinner vi med bilfärjan och efter en stund befinner vi oss på samma biljettkontor som vi hamnade på i förrgår. Där byter vi buss. Den nya bussen går inte förrän efter en halvtimma. Tanken är säkert att vi skall äta mat där, men ingen gör det.

Himlen mörknar när vi åker över med färjan till fastlandet och sedan börjar det spöregna. Det håller på i nästan tre timmar, men upphör turligt nog när vi kommer till färjeläget.

Återigen hamnar jag på det biljettkontor som jag gjorde för en månad sedan. Jag skall få en biljett till färjan. En gammal dam sopar golvet där inne och en man ligger och sover. Hon säger något till honom men han svarar inte. Så höjer hon rösten. Inget händer. Jag säger att jag måste få en biljett. Inget händer. Så småningom rör han på fötterna, men ligger kvar. Efter många om och men tar han sig upp på benen och då förstår jag varför inget hänt. Han är stupfull.

Vi går mot båten, jag före och han efter, han med knapp styrfart och obestämd riktning.

Jag kommer på båten, den kör över och jag hinner åka med en öppen pickup till min strand utan att regnet hunnit ifatt mig.

Varför är jag på Koh Samet igen? Ja, mest för att jag bedömer alternativen som sämre. Koh Chang har förändrats för mycket, jag vill inte åka till Pattaya och jag vill vänta med Bangkok tills slutat av äventyret.

20 maj 2009, Koh Chang

Den strand på Koh Chang som herr och fru Manilat besökte för tre och ett halvt år sedan är fortfarande inte exploaterad trots att den ligger alldeles vid vägen.

Jag märker en stor skillnad mellan Kambodja och Thailand så snart bussen jag åker i börjar röra sig. Den mest uppenbara är förstås att det är vänstertrafik i Thailand. Men det finns andra skillnader också. Det är skräpigt längs vägrenarna här också, men inte i lika hög grad som i Kambodja och så finns inte alla dessa djur på vägen som jag vant mig vid. Inga kor eller bufflar, hundar och katter eller oxdragna kärror. Allt verkar vara mera ordnat. Trafikanterna är mera förutsägbara i sitt uppförande.

Det är inte den känsla som jag får för den thailändska trafiken när jag kommer från Sverige och jämför med vår trafikkultur, men allt är relativt.

Jag tar en promenad i Kai Bae, en strand på Koh Chang som jag besöker för tredje gången. Första gången för sex – sju år sedan var stranden i stort sett bara djungel med låga hyddor av bambu där det fanns fyra restauranger. Nu finns det allt här, och det i tredubbel upplaga.

Jag går ner till stugbyn där jag först bodde. Alla bungalowerna är utbytta mot mycket större, villaliknande byggnader. Jag tar några foton och fortsätter min vandring.

Det måste finnas minst femtio barer och restauranger nu. Trots detta finns det inte en enda som är öppen så att jag kan äta frukost. På en skylt läser jag ”Open 10am to 1.30 am”. Detta gäller tydligen för alla matställen. Man vänder sig numera till folk som festar sent på nätterna och som sover ut på morgonen. Ingen verksamhet verkar starta före tiotiden.

På vägen till hotellet ser jag fyra optiker med nya lokaler, och jag är nästan säker på att jag inte ser alla. Det finns mängder av ställen där jag kan få olika former av massage. Det är också en ny verksamhet även om jag såg början till den verksamheten för tre år sedan.

Min frukost består av två trekantiga snittar i plast som jag köper på SevenEleven. Till detta dricker jag vatten.

Så börjar det regna. Jag går tillbaka till mitt rum och väntar på att klockan skall bli tio. Regnet upphör framåt tolvtiden då jag går jag ut och äter en frukost till och sedan besöker jag ett Internetcafé och skickar gårdagens blogg.

Jag frågar städerskan hur mycket det kostar att hyra en moppe. Hon säger priset, men säger att hon har en nyare automatväxlad och ber mig sätta bak på sin moped och så skjutsar hon mig nästan fram till sitt hus. Jag får inte följa med riktigt fram och jag gissar att det beror på att hon inte vill visa farangen hur det ser ut hemma hos henne.

Mopeden är postgul och av märket Yamaha och är rätt ny. Jag åker söderut på den smala, mycket kuperade och kurviga vägen. Här är inte så mycket förändrat och jag njuter verkligen av den mörkgröna djungeln som omsluter vägen och fartvinden som fläktar. Det känns stundtals som om jag åker i en tunnel.

Målet är byn Bang Bao som är byggd på pålar ute i havet. En smal betongbrygga, cirka en och en halv meter bred leder ut i viken och husen är byggda på ömse sidor om bryggan. Nu har även byn expanderat så att butiker och restauranger ligger tätt ihop och jag får inte längre samma känsla av att gå på en brygga utan det känns mera som att gå inne i en galleria.

Jag fortsätter söderut och finner till min förvåning att en av de finaste sandstränderna ännu inte byggts ut. En ranglig träbro leder ut till en jättefin sandstrand med palmer i sandkanten.

Sedan kör jag in till den del av ön som heter White Sands Beach, mest för att det är så roligt att köra, inte för att jag har något speciellt ärende.

19 maj 2009, Sihanoukville – Koh Chang

Skolflicka på färjan till Koh Chang

Jag har inte feber!

Jag stiger upp vid halvsju, jag tar sovmorgon. Damerna på Blå Grodan har köpt ett mörkt bröd som är en sällsynthet på dessa breddgrader där baguetter gjorda av vitt vetemjöl är det enda jag hittills sett. Till dagens frukost har de brett två mackor med skivat kokt ägg med kaviar på detta mörka bröd. Det känns riktigt exotiskt.

Sedan tar jag en moped ner till busstationen. Föraren sätter stora ryggsäcken mellan sina knän och styret och jag har lilla ryggsäcken på mig.

Bussen vi åker med är av den mellanstora sorten för cirka 24 passagerare. Luftkonditioneringen fungerar utmärkt. Jag har fått plats sex. När jag skall sätta mig så sitter en ännu tjockare karl på nummer fem, min blivande stolsgranne. Jag sätter mig på plats sju, och har turen att få sitta där hela resan.

Det börjar något oroväckande. Chauffören stannar några gånger under de första milen och kryper in i motorutrymmet längst bak i bussen och torkar. Han stannar också en gång för att vi skall få tillfälle att kissa i djungeln. Allt går dock bra.

Landskapet förändras under resan. Till en början är det relativt platt med risfält som nu håller på att plöjas och även sås på en del ställen. Så småningom blir det allt mera kuperat och glesare mellan byarna. Mot slutat av resan i Kambodja åker vi genom stora djungelklädda områden, orörda områden som är mycket större än man någonsin kan uppleva i Sverige, med alla våra kalhyggen. Vägen blir riktigt brant och kurvig. Landskapet påminner om fjällen med riktiga fjälltoppar, med den skillnaden att de är skogklädda. Allt är grönt.

När vi närmar oss gränsen svänger bussen av vägen och stannar vid en restaurang. Vi gör ett uppehåll här på fyrtio minuter och ni kan äta här säger bussvärdinnan. Vi frågar om vi skall fortsätta med samma buss efter uppehållet eftersom vi har våra ryggsäckar i bussens lastutrymme. Javisst, får vi till svar. Det finns inga alternativ till den här restaurangen så det är bara att äta för klockan har passerat tolv.

Efter en halvtimma tutar bussen. Vi måste hämta våra ryggsäckar ur vår buss för vi skall åka med en annan buss till gränsen. Vi gör som vi blir tillsagda.

Bussen stannar och vår packning lastas över på en trehjulig kärra som skjuts över till andra sidan.

Vi går först till passkontrollen i Kambodja som tar ordentlig tid på sig för att stämpla våra pass. Trots att jag inte har en kopia på mitt e-visum släpps jag bort till nästa kontroll som är den Thailändska passkontrollen. Men just innan den så blir jag ombedd att komma till ett bord där jag skall fylla i ett hälsointyg med uppgifter om vilka sjukdomar som jag haft senaste fjorton dagarna, vart jag varit, och så tas temperaturen i mitt öra. Jag har en temperatur på 37,0 grader. Jag tror att det är lika varmt i luften för det är en het dag.

Passkontrollen in till Thailand går också bra. Vårt bagage finns på plats vid bussarna men nu uppmanas vi att betala ”dricks” till den man som kört packningen över gränsen. Jag ger honom 2 000 riel, men det tycker han är för litet så det blir 3 000 riel till slut. Han gör sig en ordentlig hacka på alla passagerarna, säkert en halv kambodjansk månadslön på en timma.

Efter en stunds väntan så lastas vi ombord på minibussen med destination Koh Chang.

Ett par mil senare stannar dock minibussen och vi blir ombedda att flytta över i en annan likadan minibuss. Den stannar strax före färjeläget för att vi skall byta bussbiljetten mot en färjebiljett.

Vi har hamnat på en resebyrå och får frågan om vi har ordnat boende på ön. Ingen har det och vi bestämmer på vilket hotell eller gästhus vi skall bo. Det blir bra för min del. Jag får ett rum på Kai Bae Beach till ett bra pris.

Med färjan åker en hel del skolungdomar, klädda i sina skoluniformer. Dessutom thailändare, backpackers och äldre vita herrar med yngre thailändska damer.

På kajen väntar små pickuppar med sittbänkar som är vända mot varandra på flaket. Innan vi är ute vid mitt guesthouse har klockan blivit sju och det är mörkt ute.

18 maj 2009, måndag

Far och son

Det finns minst två sidor av allt. Jag befinner mig nu i en stad som har många turister, även om det nu är lågsäsong. Fördelen med att vara på en turistort är att allt är så mycket lättare. Det är lätt att hitta någonstans att bo, restauranger i olika prisklasser finns det gott om och det är lätt att göra sig förstådd eftersom många talar engelska. Transporterna är också lättare eftersom det ofta finns turistanpassade busslinjer och det vimlar av tuc-tucförare och motoförare.

Nackdelen då? Det finns flera. Priserna anpassas efter turisternas köpkraft. En livsnödvändig flaska vatten kan kosta fyra gånger så mycket för en turist jämfört med normalpriset. Maten är ofta dyrare. Det dras diverse obskyra verksamheter till turistorterna. Jag har inte sett så tydliga tecken på prostitution och droghandel tidigare under resan som här i Sihanoukville.

Regnperioden har börjat en månad tidigare i år jämfört med fjolåret, säger personalen på Blå Grodan. Det regnar varje dag en eller ett par rejäla skurar och nästan varje kväll så mullrar åskan. Det är inte speciellt störande, det är bara att vänta ut skurarna.

Efter regn och åska brukar luften kännas ren och uppfriskande. Så är det inte här. Det är fortfarande lika hett i luften. Den ökande molnigheten gör i alla fall att solen inte strålar lika obarmhärtigt.

Det regnar på förmiddagen så jag ägnar den åt att läsa ut en bok. Efter lunch är det alltför hett för att jag skall företa mig något förutom att jag tar en moped ner till downtown för att köpa bussbiljett inför morgondagens resa. Jag kommer att lämna Kambodja och åka in i Thailand igen.

Jag köper också den minsta tandkrämstuben på ett varuhus nere i staden. Det gäller att hålla vikten… på packningen.

Jag skall försöka träffa en vän som har en liten restaurang på Koh Chang som är morgondagens mål. Jag har inte hört av mig till honom så jag vet inte alls om han finns kvar på ön.

17 maj 2009, Sihanoukville

Huvudstupa pojke i Sihanoukville, Kambodja

Jag förstår att jag börjar se väldigt sliten ut efter allt resande. I kväll tycker en rad tuc-tucförare att jag behöver massage. En speciell variant som heter ”Lady Massage?”I själva verket har jag tagit det väldigt lugnt på sista tiden och känner mig rätt utvilad.

En man på restaurangen tvärs över gatan tror också att jag är rökare. Jag har varit, men jag slutade 1971 så röklukten har säkert försvunnit. Ändå säger mannen till mig:” Om du önskar röka har jag allt”. Jag vet att ett paket inhemska cigaretter kostar cirka tre kronor. Men har jag slutat så har jag, även om det är billigt.

Men det vore dumt att inte ta varningstecknen på allvar så jag lägger mig extra tidigt.

Jag vandrar på den tomma stranden på morgonen innan det är fullt med folk. Allt är förvånansvärt enkelt. Många barer och restauranger heter något på ”schack”, skjul på engelska, och de gör skäl för namnet. De enda människor som finns på stranden är kambodjaner. Barangerna sover fortfarande.

Jag har beslutat att flytta till en annan del av staden. Platsen har flera namn, Victory Hill och Weather Station Hill är ett par av dem. När den första backpackervågen sköljde över staden var det hit de sökte sig. Det finns en hel del hotell, barer och matställen här fortfarande. Jag bor på Blue Frog Guesthouse, som nu ägs av en kille från Finland och två damer från Luleå. Det är ett lugnt och fint ställe med en stor fördel, trådlöst Internet.

Jag promenerar ner till stranden. Det är en brant backe av typen tre minuter ner och tio minuter upp. Det blir indiskt till lunch, en riktigt välsmakande Garam Masala med bröd och saltad yoghurt att dricka.

Jag har dragit ner på mina aktiviteter nu. Det börjar kännas att slutet på äventyret närmar sig och jag drar nig så sakta mot Bangkok.

Jag ser på skyltar att det går en buss från Sihanoukville till Koh Chang i Thailand. Jag planerar att åka dit i övermorgon så jag blir kvar på blå grodan en dag till.

17 maj 2009, Sihanoukville

Båt på redden utanför Serendipity Beach, Sihanoukville, Kambodja

Hur förflyter då natten på Sbov Meas Guest House Bungalow and Restaurant?

Först ger jag mig på darrande ben ut i kvällsmörkret för att äta middag någonstans. Jag har med mig berättelserna från två finska ynglingar som sade att festen aldrig tog slut. Alltid var ett nytt party på gång någonstans när det gamla tog slut.

Jag ser bara folk som flanerade, kollar på Internet, tittar i olika affärer och som äter middag på någon av de femtiotal ställen som finns. Jag gör detsamma. Inte ens ett litet ”TjoHoo!” hör jag.

Anledningen kan förstås vara att jag lägger mig vid niotiden, och att de vildaste partajen hålls nere vid beachen och möjligen något senare.

Allt är tyst och fint. Att rumsgrannen har ett barn som gråter tröstlöst på kvällen och spyr under natten kan knappast Sbov Meas Guest House Bungalow and Restaurant lastas för.

På morgonen äter jag frukost på en restaurang i närheten av hotellet. Sedan går jag till närmaste öppna Internetcafé och läser tidigare kommentarer till bloggen. Där har en vänlig själ skrivit vilken medicin man kan ta om magbesvär blir långvariga. Mina besvär fortsätter men jag har inte velat berätta om sådana skitsaker.

Första problemet blir att få tag i någon tuc-tucförare eller motorcykeltaxi som förstår ordet ”Pharmacy”. Så fort jag visar mig svärmar de omkring mig men ingen vet vad ordet betyder. Till sist tar jag hjälp av damen i hotellets reception. Hon vet faktiskt och berättar för en motorcykelkille vart vi skall åka.

I det skedet börjar förhandlingarna om priset för resan. Jag lyckas pruta ner utgångsbudet till nästan hälften, vilket är rätt normalt, och vi ger oss iväg.

Sihanoukville har nyss fått trafikljus, som blivit orsak till en markant ökning av olyckor i de reglerade korsningarna. Några vet att rött betyder stopp och grönt kör, men lika många har inte en aning och det har ställt till det. Fler och fler stadsbor känner till hur trafikljusen fungerar medan folk från den omgivande landsbygden inte gör det.

Vi passerar korsningarna utan problem och stannar vid ett apotek utanför stadens marknad. Jag har förberett mig och textat läkemedlets namn med stora bokstäver på ett papper. Flickan bakom disken kastar bara en blick på lappen, så kommer hon med tio tabletter i en karta. En dollar, dvs. åtta kronor kostar kalaset.

När jag ändå är i staden kollar jag två alternativa boenden, Kangaroo Kitchen och Blue Frog. Jag fastnar för den blå grodan för de har wifi och dessutom är det en svenska som är manager.

Jag talar svenska för första gången på en månad och det är en säregen upplevelse. Jag känner mig osäker på om det skall ”bära”, är det verkligen någon som förstår de här underliga lätena? Det fungerar, och det är skönt att kunna prata utan att behöva tänka. Förstå mig nu rätt.

15 maj, Kampot – Sihanoukville

Plöjning av risfält. På grund av fattigdomen används fortfarande uråldriga jordbruksredskap.

Jag tar det bara lugnt på eftermiddagen och har inget inplanerat. Det ger mig tillfälle att prata med folk jag träffar. Bland andra möter jag två kvinnor som jag åkte med bussen till Kampot med. De stannade i Kep, övernattade på en ö utanför staden och nu visar det sig att de bor de på samma hotell som jag gör.

De arbetar för en NGO i Siem Reap. NGO är en förkortning av Non Goverment Organisation, och det finna många sådana i landet. Den ena av kvinnorna arbetar med organisationens hem för föräldralösa barn och den andra med handikappade som syr accessoarer som handväskor och annat. Båda tillhör samma organisation Sangkheum Center for Children. De har en svensk volontär som arbetar där så frågor om verksamheten kan ställas på svenska. E-postadress finns på hemsidan.

Planen är att jag klockan elva skall åka med en minibuss till staden Sihanoukville. Sihanoukville är en relativt stor stad med drygt 155 000 invånare. År 1950 byggdes den i orörd djungel för att skapa landets första och enda djuphavshamn. Staden är omgiven av fyra vita sandstränder och den har utvecklats till Kambodjas solkust. Den beskrivs som en tillbakalutad stad som gavs namn efter den dåvarande kungen Sihanouk.

Klocka elva kommer en gammal, högerstyrd personbil, en Toyota. Jag tror att den skall ta mig till minibussen, men så är det inte. Att åka med en delad taxi till Sihanoukville kostar 5 $. Att som jag, åka med minibuss kostar 7,5$, alltså hälften till men då har man bättre plats och luftkonditionering. Vi är bara tre som skall åka så ägaren har beslutat att vi i stället för bussen skall åka med den här bilen.

Jag sätter mig i framsätet eftersom jag är först. Sedan hämtar han upp två män till som utgör passagerarna. Dessutom hämtar han en chaufför och sätter sig själv i baksätet tillsammans med de fullväxta karlarna. En av männen i baksätet försöker pruta på priset, utan resultat.

Det finns, hör och häpna, ett fungerande bilbälte på passagerarplatsen fram. Jag ar på mig bältet. Ägaren säger att bilen har luftkonditionering men att den fungerar så dåligt att det är bättre att i stället öppna sidorutorna vilket vi gör. Alla rutorna öppnas helt.

Chauffören sneglar på mitt bilbälte och berättar för mig att han har jobbat son chaufför i sju år, och att han är en mycket säker förare. Jag låtsas inte förstå.

Han kör bilen bra, bromsar för kor och vattenbufflar i tid och tutar inte överdrivet ofta. En liten egenhet har han dock, han använder bilens blinkers i kurvorna. När en kurva, enligt hans förmenande, blev tillräckligt snäv så blinkar han åt det hållet kurvan går. Han är dessutom ensam på vägen med denna vana efter vad jag sett.

Jag ber om att bli lämnad på ett gästhus som ligger på ett lugnt ställe. Det finns andra områden berättade de två finska pojkarna under båtturen häromkvällen. En rapport torde komma från Sbov Meas Guest House Bungalow and Restaurant.

14 maj, torsdag, Kampot

Barn som badar i floden Prek Kampong utanför Kampot i Kambodja

Eftersom besöket till Bokor Hill Station går i stöpet besluta jag att ta en båttur på floden Kampong Bay River som rinner genom staden. Passagerarna på denna kvällstur som startar vid tretiden är förutom jag själv två finska unga män som är ute på en ettårig långresa i Asien.

Vi åker i en träbåt med ett tak av blad över mittersta delen av båten. Det är inte så hett idag och vi åker nedströms. Stränderna består till största delen av djungel. Närmast staden finns några riktiga lyxvillor som säkert ägs av rika människor från Phnom Penh, annars bryta djungeln bara av små hyddor på pålar som står i strandkanten. Dagens slut närmar sig och kambodjaner i alla åldrar sitter där i svalkan från floden och inväntar mörkret.

Vi kommer till en restaurang i strandkanten på ett ställe som vi uppfattar som ren djungel. Den drivs av två tyskar och där spelas lugn västerländsk pop från jättehögtalare och det finns Internetuppkoppling så platsen är nog mera centralt belägen än det verkar från floden.

Vi äter där och tar ett par öl innan båten vänder tillbaka till staden. Då är det redan beckmörkt ute, men stadens lampor reflekteras inbjudande i vattnet.

Mr Ing Khang svänger in framför hotellet precis klockan åtta på morgonen. Vi åker iväg på hans moped på väg mot en pepparfarm. På vägen passerar vi infarten till den skola där han undervisar i engelska med elever i högstadieåldern. För detta har han 65 dollar i månaden. Den lönen kan han inte försörja sin familj på. Därför jobbar han extra som motorcykelguide i Kampot. Andra lärare drygar ut sin lön med att sälja choklad till eleverna eller så säljer de skrivpapper.

Hans stora dröm är att kunna skaffa sig en bil, men körkortet kostar 2 300 dollar och en mycket begagnad bil ungefär lika mycket. När han blir sextio, om elva år, så blir han pensionär med en pension som ligger under tio dollar.

Han uppmanar sina fem barn att inte bli lärare. Försök att få anställning hos något bolag, inte hos en offentlig arbetsgivare, säger han till dem.

Pepparfarmen är inte mycket att se. Pepparbuskar som stagas upp av störar. Jag köper en liten påse för tre dollar, vilket är hutlöst dyrt. Peppar från Kampot anses vara världens finaste, så vi får väl bedöma kvaliteten hemma i pepparkvarnen.

Vi fortsätter mot Kep. Man ser spår av många jättestora sommarvillor som bombades sönder av de Röda Khmererna. Inte en enda undgick förstörelsen utom kungens palats som klarade sig med mindre skador. Palatset är inte så stort men ligger oändligt vackert med utsikt över havet och mot ön Phu Quoc som Vietnameserna erövrat från Kambodja.

En minister i den nuvarande regeringen har byggt en ny, kolossal sommarvilla, och det byggs för fullt i Kep, så förutsättningarna är stora att det blir en ny storhetstid för staden.

13 maj, onsdag, Kampot

En av grabbarna började gråta när jag försökte visa fotot för dem.

Varje by och stad har en marknad där man handlar dagens mat. Från byarna runt om kommer man med sina varor, och handeln är som livligast i gryningen.

När jag går till det Internetcafé jag hittar under eftermiddagen så ser jag en byggnad som ser ut som marknader brukar se ut, men den verkar vara övergiven. Jag frågar mannen på caféet och han berättar att det var den gamla marknaden och att den inte hade använts sedan tiden före Pol Pot. Under hans styre förekom inte någon marknadshandel, folk tilldelades en mager ranson och arbetade från före gryningen till sjutiden på kvällen då det blev kolsvart. Riset sändes till Kina.

När man började om med marknadshandel flyttade man den till en annan plats. Han berättar också att staden blev förskonad från bombningar medan grannstaden Kep, där de rika Phnom Penh-borna hade sina sommarvillor blev i det närmaste helt förstörd.

Jag träffar tre män från Sydkorea som är intresserade av att försöka ta sig till Bokor Hill Station. En av dem har en Kambodjansk kontakt som ordnar så att vi kan åka dit trots att det är förbjudet på grund av byggnadsarbeten.

Bokor Hill Station ligger på toppen av Phnom Bokor (1 080 m ö h) och byggdes av fransmännen som en tillflyktsort från hettan. 1925 stod ett hotell – kasino färdigt. Bergsstationen erövrades första gången på sent fyrtiotal av vietnameserna och Befria Khmererna i kampen för ett Kambodja oberoende av Frankrike. 1972 erövrade de Röda Khmererna den strategiskt viktiga bergstoppen.

Nu står byggnaderna övergivna sedan fyrtiotalet, kasinot, ett Buddhisttempel, en katolsk kyrka, postkontor och kung Sihanouks palats, en ren spökstad.

När vi träffas sju på morgonen som överenskommits. Det är bara en sak som skall ordnas. En av sydkoreanerna tänker investera i mark, och han sätter sig i förhandlingar med säljaren. En av hotellets anställda viskar högtidligt: ”Det är premiärministerns kusin som säljer”. Det är klart att, i ett land som Kambodja, makt och pengar spiller över till släkten.

Förhandlingarna drar ut på tiden och när de äntligen är slut kommer premiärministerns kusin fram till mig, tar mig i hand och undrar om jag också är här i affärer. Jag berättar att jag bara är på semester och inte har några sådana planer. Han håller handen länge, långt efter att han vet att jag inte är markspekulant. Jag antar att jag bör känna mig hedrad.

När vi så är klara att kunna ge oss iväg på äventyr kommer kontraorder, det regnar mycket i bergen och vägen är mycket hal, så allt ställs in. Snopet.

I stället kommer en av alla dessa guider fram till mig när jag promenerar på en gata i staden på väg mot den nya marknaden. Han undervisar i engelska på en skola i staden, och eftersom skolbarnen har lov på grund av kungens födelsedag så kan han guida mig. Vi beslutar att han skall hämta mig på hotellet nästa dag.

När man ställer en fråga till honom är det som att vrida på en kran. Det kommer ett flöde av ord, som inte är alldeles lät att hänga med i. Uttalet är sisådär, som de ofta är hos lärare i engelska i Asien.

12 maj, tisdag, Phnom Penh – Kampot

En familj i Kampot slappar under middagshettan

Så här ser en modern ung man från Kambodja ut om han inte kroppsarbetar utan jobbar som konduktör, på restaurang eller med liknande jobb.

Han har svart hår som är relativt kortklippt. Man ser sällan ungdomar som ser ”oklippta” ut. I håret har han frisyrgelé som han formar till en bakåtstruken eller igelkottsliknande frisyr. I storstaden kan det vara blekt eller slingat med ett närmast rödhårigt resultat.

På överkroppen har han en ljus skjorta med långa ärmar. Den är mönstrad med diskreta ränder eller rutor. Skjortan är inte nedstoppad i byxorna. Byxorna är av modellen chinos och får hos en del hasa ner en bit. Han har strumpor på sig och skor. Svarta skor som är tvärt avklippta längst fram och de är m y c k e t långa. Med det sätt att gå som flip-flopsandaler sedan barnsben skapat, ser det rätt roligt ut när han kommer gående, litet svajigt och med fötterna utåt.

Man ser honom ofta studera sig själv i en spegel. Finns inte andra duger mopedens backspegel. Om mopeden har en sådan förstås.

Viktigaste tillbehöret, förutom mobiltelefonen är kulspetspennan i skjortfickan

Han har minst en lång nagel, oftast tumnagel, med det finns pojkar som har alla naglarna långa. Har han skäggväxt så skaffar han ett klädsamt skägg, kanske en mustasch eller hakskägg eller eventuellt polisonger. Asiaterna har ofta rätt klen skäggväxt så odlingen får bli där det finns förutsättningar.

Flickorna då? Sanningen att säga har jag inte tittat så mycket på flickor. Kanske jag skulle ta mig en titt någon dag.

Det är femton mil mellan Phnom Penh och Kampot. Resan som bör ta två timmar tar fem. Jag vet inte vilka vägar vi åker, men det är inte de närmaste. Resan är torr om än något trång. Jag hamnar bredvid en mycket stor franskspråkig man så under dessa timmar sitter jag lutad ut i mittgången.

Sedvanligt kaos utbryter när bussen stannar och jag hamnar på ett hotell vid floden som rinner genom staden.

Kampot är en liten rätt sliten stad. Kanske det beror på att de Röda Khmererna inte förstörde staden lika mycket som de gjorde t.ex. med Phnom Penh. Huvudstaden bombades och sattes sedan i brand, så många byggnader har byggts efter 1979. Här ser nästan alla hus ut att vara i behov av reparationer och ommålning.

11 maj, måndag, Kratie – Phnom Penh

Färja från ön som kommer med morgonens pendlare över Mekongfloden till Kratie

Språket i Kambodja är Khmer som talas av ungefär nio miljoner människor, och som förstås av många fler i de omgivande ländernas gränstrakter. Skriftspråket härstammar från ett sydindiskt språk, Brahmi. Det är ett komplicerat språk med 33 konsonanter och cirka 24 vokaler och diftonger.

Jag har för egen del koncentrerat mig på att lära mig två uttryck, tack och hej. (Leverpastej känns inte riktigt relevant här) Det kan vara nog så krångligt när minnet inte längre är vad det varit.

Tack gick av någon anledning rätt lätt att komma ihåg. Man säger bara Ah Kohn.
Det är betydligt mera krångligt med hej, men jag har kommit på ett minnesknep, Sussi dö! Men på engelska, Susy die! (sossidai). Men innan jag hunnit tänka ut vem det var som skulle dö har jag oftast ändå hunnit säga Hallo, vilket är litet trist.

”Jag skall försöka skaffa dig en bra sittplats, där dina ben får plats”, sägen hotellchefen. Han ringer på sin mobil och så skiner han upp, ”du får plats 3, längst fram i bussen. Den har bäst benutrymme”.

Jag hinner äta frukost på en servering i Kratie innan jag går till bussen. Stora ryggsäcken packas in i lastutrymmet och jag går och sätter mig. Platsen är upptagen av en mormor/farmor och en pojke i förskoleåldern. Jag visar min biljett för henne och hon gör platsen närmast fönstret ledig.

Så kommer konduktören. Han upptäcker att vi bytt plats och det går inte för sig. Man måste sitta på den plats som biljetten visar.

Det är som vanligt varmt och varmare kommer det att bli ju längre dagen går. Bussen är utrustad med luftkonditionering, men de är ett litet problem med den. Inte för alla men för två av passagerarna.

Det börjar med en droppe vatten som faller ner på min medpassagerare. Detta inträffar redan innan vi hunnit starta. Den följs snabbt av flera.

Bussens besättning består av chaufför, konduktör och en pojke som sköter lasten. De två senare börjar vidta åtgärder. De tar en trasa som de försöker torka uppe på hatthyllan med. Det hjälper någon minut. Sedan ökar flödet och nu faller dropparna snabbt och även på mig. Så kommer konduktören på en snilleblixt. Han tar gardinen som hänger i fönstret och sätter den som skydd under hatthyllan och fäster den uppe på hatthyllan. Det fungerar. Under en femminutersperiod kommer det inget vatten. Sedan kommer allt på en gång. Vi är redan plaskvåta.

Jag har en trasa och försöker hinna torka bort vattnet innan det faller ner som droppar. Ett omöjligt företag.

Luftfuktigheten i Kambodja är mycket hög och när den fuktiga luften kyls av kondenseras en massa vatten. Någonstans på vägen har något gått snett och kondensvattnet droppar ner på platserna tre och fyra.

Efter en timma och fyrtiofem minuter stannar vi för rast och efter rasten har man löst problemet. Inte så att vi får byta plats, det går ju inte eftersom det står tre och fyra på biljetterna. Nej, man stannar vid ett litet stånd vid vägkanten och så får vi var sin engångsregnponcho.

Hur mycket droppar det då? Tänk dig att du stryper vattnet i en vattenkran tills det blir en så tunn stråle som möjligt. Sen stryper du den litet igen så att strålen blir till droppar. Stora.

Så håller det på i ytterligare fem timmar. Jag har sett exempel på vattentortyr i S-21, så jag skall inte dra någon sådan parallell, men det är ytterst enerverande.

10 maj, söndag, Kratie

Djurtransport innehållande två slaktgrisar

När jag äter sen lunch på ett ställe med Internet upptäcker jag en kvinna som sitter och jobbar med en dator. Jag går fram till henne och frågar om hon använder Internet. Javisst säger hon. Har de WiFi? frågar jag. Javisst, säger hon, och det fungerar mycket bra. Nej, säger en kille som arbetar på caféet, det har vi inte. Jovisst har ni det, säger hon, och säger förklarande ”wireless”. Det hjälper inte, han vidhåller att de inte har något trådlöst närverk. När hon är klar frågar jag henne om lösenordet. Jag kan hålla det i minnet trots att det består av tio tecken. Tio ettor i rad.

På kvällen går jag dit och ansluter mig till nätverket och det fungerar ypperligt. Jag skickar de två senaste bidragen. Kostnaden för en timmas uppkoppling, en dollar är överkomlig.

Middag äter jag på en uterestaurang vid strandpromenaden. Vi har bara några gemensamma ord, ”Hallo” och så några räkneord, men maten smakar utmärkt, även om jag inte är riktigt säker på vad det var förutom nudlarna.

En vänlig man räcker mig någon frukt som jag aldrig sett. Ät menar han. Trots att jag vet bättre tar jag en tugga av frukten. Den smakar litet syrligt, men ok. Frukten är ihålig med en kärna som rullar runt där inne. Efter den första tuggan låter jag frukten vara.

På natten får jag resultatet. Diarré. Ät aldrig frukt eller grönsaker som du inte kan skölja eller skala.

Jag vet det ju så väl.

På morgonen har allt stillat sig och jag åker iväg på en hyrd moped. Ute i Mekongfloden ligger en stor ö. Det som här ser ut som andra stranden av floden är alltså en ö. Man kan bara komma dit med färja eftersom det inte finns någon bro. Jag har sett på en karta att det går en väg runt ön längs stränderna så jag räknar med att följa den.

Jag har för första gången hjälm idag. Du behöver ingen, säger hotellägaren. Polisen vill inte stöta sig med turisterna, så de kommer att släppa förbi dig även om du bara har din hatt.

Det är en poliskontroll på vägen till färjeläget men de stoppar bara bilar idag. Alla mopedister släpps förbi.

Det finns inte skyltat var färjeläget är, men jag gissar på en avtagsväg och det är rätt. Färjan följer inget speciellt tidsschema utan när den angör stranden kör alla ombord och så åker den. Alla vänder sina mopeder eftersom man kör av i samma ände av färjan som man kör på.

Ön är idyllisk och idealisk för den som vill köra moped utan att störas av en massa bilar. Jag möter bara en.

En grusväg slingrar sig fram en bit från stranden. På många ställen skuggas jag av höga träd på ömse sidor av vägen. Jag ser ovanligt många nybyggda hus och hus som håller på att byggas. De står på cementpålar och själva huset byggs av trä, inte vitt som vi är vana utan brunt.

Upp till huset går en brant trappa och under det, i skuggan, finns alltid minst en hängmatta. Det finns massor av småbarn där de litet äldre har hand om sina småsyskon.

Min plan att köra runt grusas. Det finns avtagsvägar här och där men jag håller mig till strandlinjen och hamnar så småningom i ingenmansland där vägen blir till en stig. Jag åker tillbaka och hittar inte utan möda tillbaka till färjestället. Det finns inga skyltar alls.

På färjan till ön åkte en fågel av något slag i en väska. Det skrek hjärtskärande, men ägaren bara log. På tillbakavägen hade två mopeder last av grisar. Den ena innehöll två slaktgrisar och den andra en jättegalt som man hade lagt på rygg för att den skulle bli lättare att handskas med.

Här skulle Marit Paulsen ha en uppgift att fylla.

Frågelåda
Jag kommer i morgon att tillbringa dagen på bussen tillbaka till Phnom Penh där jag sover över natten för att följande dag fortsätta med ytterligare en bussresa till Kampot, en ort som ligger vid kusten.

Jag tror inte att ni är så intresserade av att jag skriver om en bussresa till. Därför gör vi ett försök. Använd bloggens kommentarsmöjligheter eller maila till jom.manilat@gmail.com och ställ frågor så kan jag kanske skriva svar de här resdagarna. Jag vet att, förutom mina vanliga bloggkontakter, både släkt och vänner läser min blogg vilket är roligt.

9 maj, fredag, Kratie

Irrrawaddydelfin i Mekongfloden nära staden Kratie

Ibland känner jag direkt om jag tycker om en plats eller inte. Kratie, uttalas ungefär ”kratje”, är en plats som jag omedelbart tycker om. Tänk er en plattlagd strandpromenad som går längs Mekongfloden. Trots att det är i slutet av den torra och heta perioden är floden mäktigt bred. Tänk er att solen går ner på andra sidan floden så att solnedgången blir rent spektakulär. Tänk er att det sätts upp små uteserveringar när solnedgången närmar sig där man kan invänta mörkret och där man kan köpa mat, och om man vill vara litet extravagant man kan byta ut vattnet mot en Angkor öl. Just så är det, skulle Elisabet ha uttryckt det.

Jag köpte en stor flaska vatten inför nattens och morgonens behov och jag behövde inte betala extra mycket bara för att jag är barang. Folk ropar inte hela tiden Sir, Sir men det går ändå bra att ta sig fram på engelska språket. Och det är inte ljumt i mörkret, det är hett. (Det sista skulle jag kunna byta.)

Dallas är dagens ”driver”. Han skjutsar mig på sin moped och svänger av vägen så att vi hamnar inne i något som väl bäst beskrivs som en kåkstad. Husen är i dåligt skick och barnen som finns verkar vara smutsiga. Vi är i Vietnam, säger Dallas. Det är en stadsdel i Kratie som bebos av Vietnameser.

Vietnameserna är inte så väl sedda i Kambodja. Jag har funderat över varför det är på det viset. Det var ju trots allt den vietnamesiska armen som besegrade Pol Pot och hans Röda Khmerer. När jag tidigare besökte S-21 frågade jag min guide och hon gav mig förklaringen. Efter maktövertagandet behöll Vietnameserna makten i landet under en tioårsperiod. De ockuperade alltså Kambodja.

Dallas svänger upp på den asfalterade vägen igen och stannar strax vid sitt hus för att hämta hjälmen. Jag träffar då hans lille son på 16 månader, hans syster och mamma. Dallas är inte gift trots att han har barn. Han måste spara pengar minst ett år till innan han har råd med ett bröllop. Mamman tycker att jag är tjock.

Efter 35 kilometer är vi framme vid vändpunkten. Vi har hoppat och skuttat på den gropiga vägen och en stor del har gått i ett spår som finns strax utanför asfaltkanten. Vi har passerat hus, kor, vattenbufflar, barn, kvinnor och män, getter, hundar, jordbruksmaskiner, lastbilar, allt i en så hög hastighet som är möjlig, och ibland litet över den.

Vändpunkten är staden Sambor där jag besöker Wat Moi Roi, 100 Columns Temple. Templet anses vara det största i Kambodja. Inne i det sitter några äldre män med bar överkropp. Kom in, visar de med gester, och när de ser att jag har en kamera går en man upp, tar mig i armen och drar mig mot mitten. Sedan låtsas han ta bilder av samlingen av Buddhastatyer. Jag fotograferar.

Halvvägs tillbaka stannar jag, betalar för inträde och båtförare, och åker med en ung man ut på Mekongfloden. Anledningen är att jag vill försöka få syn på någon av de kvarvarande delfiner som finns här. Det finns en liten population sötvattenslevande delfiner här. Delfinerna är skygga och störs av propellerljud.

Det är relativt sent på förmiddagen och hett. Den unge mannen styr sin båt, som är utrustad med en motor liknande de thailändska långsvansbåtarna, sakta uppför floden. Den rinner på rätt bra och jag kan se att vattnet skummar vitt längre upp. Så stannar han motorn och börjar vricka fram båten med en åra, på ett gondolliknande sätt.

Det är jättespännande. Jag sitter med kameran i högsta hugg när han pekar. Jag vänder mig snabbt om och får faktiskt en glimt av en delfin som går upp till ytan och blåser. Kameran hann inte alls med. Ju längre tid som går sedan motorn stängdes av desto oftare kan man få se dem, men de är uppe bara en sekund, sedan dyker de.

Jag hinner i alla fall få ett par bevis på att de finns innan en annan båt med pratsamma japaner dyker upp. En japan står i fören och dirigerar högljutt som den värste Vasco da Gama, och stillheten och ron är borta.

Kambodja är platt. Därför är förstås berg något speciellt i det här landet. Det finns ett litet berg, eller kanske hellre en kulle, i närheten av Kratie. Tredje stoppet i dag är ett tempel uppe på denna kulle. Jag tittar på trappan som leder upp. 16o är målat längst ner så jag antar att det är 160 trappsteg upp.

Jag tvekar, men beslutar mig ändå för att gå upp. När jag flåsande besegrat trappan ser jag att det fortsätter med en trappa till, och efter den kommer en tredje trappa. Jag går hela vägen upp, men lovar mig själv att detta får vara slutet på mina upphöjda tempelbesök.

Det måste finnas andra parametrar än avståndet till himlen som är viktiga.

PS! Jag har svårigheter att skriva bokstaven i på min notebook, kanske på grund av hög luftfuktighet. Kan detta kallas ett i-landsproblem? D.S.

8 maj, fredag Phnom Penh – Kratie

Bra för håret

Jag följer ett råd som jag fått om att jag skall äta frukt när magen hamnat i olag. Därför beställer jag fruktsallad på en restaurang nära hotellet.

När jag sitter där kommer en kvinna med en korg med ägg och diverse tillbehör vandrande på gatan. Personalen på restaurangen säger något och hon kommer fram till borden. Där sätter hon sig på huk, och börjar plocka bland sina saker. Var och en får några gröna blad, en äggkopp, en liten skål, en klyfta lime, en kryddblandning och slutligen två ägg.

De pressar limesaften i den lilla skålen och rör i kryddorna. Sedan börjar de äta av äggen. Det ser inte ut som vanligt så jag kan inte låta bli att gå fram och jag ber att få se hur äggen ser ut. Jag har aldrig tidigare sett något liknande, de verkar inte vara kokta och de är inte råa heller utan det finns en mörk massa i dem. Jag får då veta att äggen innehåller ”baby”. De äter dessa okläckta kycklingar ett par gånger i månaden, det smakar inte speciellt bra, men det är bra för håret. Ett tips till dig som har problemhår.

Det finns en sajt, där ryggsäcksfolket har listat de platser som är mest sevärda i varje land. För Kambodja ligger följande fem platser i topp: Kratie, Siem Reap, Phnom Penh, Kampot och Sihanoukville. Platserna är rangordnade med mest sevärd först.

Därför sitter jag i bussen till Kratie klockan åtta på morgonen. Resan är beräknad till fem timmar, men jag kommer att vara framme strax före klockan fyra på eftermiddagen.

Phnom Penh är en stor stad, större än vår huvudstad, med över två miljoner invånare. Trots det har den mycket av småstadskaraktär över sig. I centrum är husen tre, max fyra våningar höga. De enda byggnader som bryter siluetten är tempel och kungens palats. Sedan breder staden ut sig med en- eller tvåvåningshus. Skjul skulle vi kalla många med rostiga plåttak. Mellan dessa slingrar sig leriga vägar.

Gatorna är inte så många och trafiken korkas snabbt igen. Det finns några rondeller med monument i mitten och mycket plats runt om där alla trafikanter kan försöka hitta sin egen väg genom trafiken. Det resulterar oftast i att det blir stopp. Vår busschaufför lyckades utmärkt med detta.

Det som nu är det allra största problemet är att det finns alldeles för få broar. Alla måste samma väg för att korsa Mekongfloden. När det dessutom är gatuarbeten inne i staden och till råga på allt elände en lastbil som sjunkit ner med ett bakhjul i vägarbetet och sitter fast så tar det sin tid att komma ut ur staden. Förutom dessa vägarbeten är vägen från hyfsat till mycket bra.

I början ligger vägen på en vägbank som byggts upp i risfälten. Den är spikrak och absolut fri från höjdskillnader. Så småningom övergår terrängen till små kullar med träd runt om och till slut blir det riktigt kurvigt. Det blir små backar också och dessa märks ut med vägmärken.

Inne i bussen finns idag tre andra baranger. Så fort vi börjar resan så sätts en cd med kambodjansk popmusik på. Den snurrar sedan hela resan, sju timmar. Popmusiken i det här landet är långsam och smäktande. Jag föreställer mig att den handlar om obesvarad kärlek.

Alla pratar, det är ett surr som ligger i bakgrunden hela tiden. Jag förstår inte alls någonting, men det blir till en ljudkuliss som bara avbryta av di di li di, di di li di, di di li di, dii, dvs Nokias ringsignal.

Nolia har 100 % av bussåkarnas mobilmarknad, och huvuddelen av dessa har inte ändrat standardsignalen. När de svarar så talar de flesta högt och tydligt. Jag behöver inte tveka om vem som fått ett samtal i mobilen.

Vid andra mat-, rök- och kisstoppet besöker jag toaletten. Det är en urinoar och jag märker efter en stund till min förvåning att den saknar avloppsrör. Allt rinner rakt igenom, ner på golvet och söker sig sedan till golvbrunnen i hörnet. Jag kunde hellre ha kissat direkt i hörnet.

När chauffören ätit sin gratislunch, rökt sin cigarett och druckit ur sin starköl, fortsätter han, kanske ännu djärvare. Han placerar hela bussen på fel sida av den heldragna linjen i kurvorna och någon gång, som en säkerhetsåtgärd tutar han innan.

7 maj, torsdag, Phnom Penh

Detalj av en målning som finns på insidan av muren runt Silverpagodan

I Phnom Penh finns en mängd restauranger. Jag äter på Friends, alldeles nära hotellet som drivs som en restaurangskola där före detta gatubarn får arbetslivserfarenhet. Jag räknar till fjorton personer i den ganska lilla lokalen och jag får en förstklassig restaurangupplevelse.

I dörren tas jag emot av flera elever som pressar handflatorna mot varandra och hälsar mig välkommen. Sedan kommer meny direkt, ett glas med isvatten, allt sker snabbt och elegant. Maten är vällagad och kommer fort. Alla ser glada ut och killen som serverar mig kommer att lyckas med sitt jobb, det är jag övertygad om.

Eleverna har tröjor med texten elever medan lärarna har likadana med lärare på. Maten är kanske några dollar dyrare än ute på gatan, men det är väl värt mellanskillnaden. Jag frågar lärarna om eleverna får jobb efter utbildningen och alla får det. En del hinner inte ens avsluta den.

På morgonen tar jag på mig den enda långärmade skjortan jag har med mig. Jag skall besöka kungen, eller åtminstone hans palats och klädkoden där är långärmat.

Först besöker jag Nationalmuseet. I min guidebok står det att man måste betala ett par dollar extra för att få fotografera inom museet och det skulle jag med glädje ha gjort. Det visa sig tyvärr att all fotografering är förbjuden inomhus.

Det är verkligen synd för där finns helt fantastiskt vackra statyer från Khmerkulturen. Det anses vara den bästa samlingen i världen och jag är djupt imponerad av de konstverk som skapades i den kulturen. Tyvärr gick ovärderliga skatter tillspillo när de Röda Khmererna förstörde dem.

Museet byggdes runt 1920 och består av fyra hopbyggda paviljonger runt en vacker trädgård. Resten av utställningarna håller väl inte så speciellt hög klass, men statyerna…

Granne med Nationalmuseet ligger det kungliga palatset. Kambodja är alltså, liksom Sverige, ett kungarike.

Porträtt av förra kungen, Sihanouk och hans drottning finns på väggarna på många ställen i Kambodja. De hänger högt uppe på väggen bakom receptionen på Her Royal Highness Hotel där jag bor. Sihanouk och hans drottning bor i Peking. Han ställde sig på samma sida som Röda Khmererna och har i omgångar varit kung, alternativt politiker. Den som är intresserad av hans levnad kan läsa mer här.

Hans son Norodom Sihamoni är kung nu, men ingen tycks bry sig så mycket om honom. Han är inte gift och chansen att han skall föra blodslinjen vidare är inte så stor. Rykten går att han inte är så intresserad av kvinnor.

Vissa delar av palatset visas upp. Det är otroligt vackra byggnader från utsidan och påminner en hel del om det kungliga palatset i grannlandet Thailand. Det råder fotoförbud inomhus även här.

Jag besöker tronsalen som används för kröningar och som är den plats där kungen tar emot ambassadörer från andra länder. Tänk dig en stor, vacker sal med en tron längst inne, i rött och guld, som har en rad fönster på vardera sidan med fönsterluckor som kan stängas, men utan fönsterrutor. Kortsidan som är motsatt tronen är öppen.

På något sätt påminner det om en svensk sommarrestaurang, men eftersom det är ständig sommar här så behöver man inte kunna stänga om sig.

Buddhisttemplet innanför palatsets murar kallas för Silverpagodan eftersom golvet är täckt med silverplattor. Varje platta väger ett kilo och det behövs 5 000 stycken för att täcka golvet. Nära dörren är några kvadratmeter synliga. Övriga ligger under tjocka röda mattor.

Det här är en av de få platserna i Kambodja där man kan se de juvelprydda föremål som finns kvar från Khmertiden. Längst framme står en Buddhastaty, gjord i guld, i naturlig storlek. Statyn väger 90 kg och är prydd med 9 584 diamanter, varav en är i storleken 25 karat.

6 maj, onsdag. Phnom Penh

Fånge i S-21

Det är inte utan att jag blir försiktig när jag är i Kambodjas huvudstad Phnom Penh. I den bok som alla resenärer i landet har, oftast på engelska, men också på franska och andra språk, Lonely Planet, står att läsa:

”Väskryckning. Väskryckning är ett verkligt problem i staden och utlänningar är ofta måltavlor. Det finns platser som är mera utsatta men de kan slå till var som helst. Man använder sig av snabba motorcyklar. Häng inte dyrbara kameror runt halsen och håll dina tillhörigheter nära kroppen, speciellt när du korsar en gata. De är professionella och behöver bara en chans.”

”Väpnade rån inträffar ibland. Om du blir utsatt för ett sådant får du inte gripas av panik och inte under några omständigheter göra motstånd. Sträck lugnt upp armarna i luften och låt förövarna ta det de vill ha. Försök inte att stoppa handen i fickan då de kan misstänka att du är beväpnad.”

Jag läser också att man inte skall ha något med sig när man går ut på kvällen. Inte någon väska eller kamera.

Den här natten är sömnen störd. Jag har fått i mig något som allvarligt får min mage i olag. Det är förstås svårt att veta när det hänt, men jag äter Imodium och får mot morgonsidan stopp på flödet. Under resten av dagen kniper det illavarslande.

Jag förhandlar med en tuc-tucförare utanför hotellet om kostnaden för dagens utflykter, först till Toul Sleng Museum sedan till Choeung Ek.

Pol Pot och hans Röda Khmerer lyckades i april 1975 ”befria” Phnom Penh och jag ser i dag bilder från folkmassor som jublar. Äntligen kunde det bli fred i landet som skakats av inbördeskrig under många år. Men jublet avtar snabbt. Phnom Penh, en stad som då hade en befolkning på 2 miljoner töms omedelbart på människor. Alla marscherar ut ur staden med förstäder, inklusive sjuklingar, åldringar och handikappade. Alla skall bli medlemmar i bondestyrda jordbrukskooperativ. Pengar avskaffas och all postgång upphör. Människorna arbetar som slavar mellan 12 och 15 timmar per dygn. Olydnad eller oförmåga betyder omedelbar avrättning. Utbildat folk avrättas också, lärare, läkare och jurister m.fl. eftersom de räknas som en säkerhetsrisk.

Skolan Tous Sleng som jag först besöker, S-21 (Security Prison 21) ligger inne i staden. Jag betalar Tee Wee för att hon skall guida mig genom museet. Trots att hon gjort det i tretton år märker jag att det är känslosamt för henne, och hon berättar att hon gråter varje dag. Av sex personer i hennes familj dödades tre. Hon flydde tillsammans med sin mor och en syster till Vietnam och de återvände efter kriget.

De förhållanden som fångarna befann sig i är outhärdliga att försöka föreställa sig. 21 000 personer passerade genom fängelset och sju stycken överlevde. Ingen lyckades ta sig därifrån. Man fotograferade alla fångarna och man ser på bilderna att många vet vad som väntar dem. Man torterade regelmässigt alla för att man skulle få veta var släktingar och vänner fanns. Hela familjer avrättades, från spädbarn till åldringar.

När man inte trodde sig få ut mera information från fångarna sattes ögonbindel på dem, många kläddes av nakna, och så fraktades de ut till Choeung Ek, killing fields som ligger en dryg mil utanför Phnom Penh. Man grävde massgravar och fångarna tvingades ner på knä på kanten till dessa. För att spara på ammunition slog man ihjäl dem med något jordbruksredskap eller en yxa. De som inte dog direkt begravdes levande.

Där finns idag en stupa till minne av alla som avrättades där med 9 000 kranier. Det är en märklig känsla att gå omkring där. Platsen påminner om en svensk sommarhage med stora lövträd, gräsmattor och fåglar som kvittrar. De omgivande risfälten är väl inte så svenska men det är en lantlig idyll.

Man har inte tagit itu med sin blodiga historia. Många från de Röda Khmerernas ledning finns fortfarande kvar i ledande positioner i samhället. Man visste var Pol Pot fanns men han blev aldrig ställd inför rätta. Den man som nu ibland syns på TV från en rättegång i Kambodja var chef för just S-21. Det fanns över 400 liknande fängelser och tre miljoner människor dog innan Vietnameserna besegrade regimen år 1979.

5 maj, tisdag, Pursat – Phnom Penh

Novis som talar med en annan novis i ett kloster i Phnom Penh

Det badrum som jag har i Pursat ser ut att vara gjort för Jane Mansfield. För yngre läsare kan jag berätta att denna amerikanska filmstjärna från min barndom alltid omgav sig med färgen rosa. Rosa Cadillac osv. Badrummet har skärt tvättställ, badkar, tvålkopp, spegelhylla, toalettpappershållare, ja t.o.m. toalettstolen är rosa. Mycket chict!

När man duschar rinner vattnet ut på badrumsgolvet, och vidare till en golvbrunn i ett hörn. Så ser det alltid ut och man blir blöt om fötterna när man går på toa. Därför finns det en matta strax utanför badrumsdörren så att man kan torka fötterna på den.

Belysningen är av asiatisk standard. Det är högt i tak. Säkert närmare metern högre än vad vi svenskar är vana vid. På den vägg som är motsatt huvudänder på sängen sitter en naken energisparlampa en meter från taket. På samma höjd, men på motsatt sida finns en svag glödlampa bakom ett snäckformat glas. That´s it. Ingen läslampa här inte. Jag tror knappt att ordet läslampa existerar för jag har nästan aldrig träffat på någon på de litet billigare hotell jag bor på. Det är oftast brist på eluttag. Jag behöver ladda telefonen, kamerabatterier och notebooken. Rummet här har ett kylskåp som jag kan plugga ur och använda kontakten från.

Natten blir bättre än jag vågat hoppas. Det svåraste är att somna. Jag provar ut den minst smärtsamma ställningen vilken visar sig vara ryggläge.

Jag tar en landsvägsbuss till huvudstaden. Den här gången läser jag min biljett noga och hittar min plats, nr 24, bredvid en äldre dam. Hon nekar mig att sitta där. Flickan som tar emot biljetter kommer och de diskuterar något. Jag vet inte vad som försiggår. Hon tittar i sitt papper och där är alla rutorna ifyllda. En ung man som lastar i och ur bagaget kommer. Alla passagerarna har satt sig och det finns bara en plats kvar, min plats. Då ger gumman med sig och jag sätter mig bredvid henne.

När bussen kört någon timma somnar hon, och lutar sig tungt mot mig.

Man behöver inte svälta eller hungra ihjäl på kambodjanska bussar. Under de drygt fyra timmar som resan tar stannar bussen vid två tillfällen så att passagerarna får tillfälle att gå på toaletten, köpa mat eller något att dricka och så förstås röka. Kambodjanerna röker mycket mera än vad vi svenskar gör.

När vi närmar oss Phnom Penh slutar luftkonditioneringen i bussen att fungera. Den hade börjat visa trötthetstecken redan tidigare och jag läste 30,5 grader på min väckarklocka/termometer redan när det fortfarande blåste ur munstyckena uppe under bagagehyllan. Ac-bussar har inte sidorutor som går att öppna. Man öppnar det som går att öppna, dörren, sidofönstret vid föraren och en taklucka baktill. Men trafiken tätar och hastigheten på bussen sjunker och därmed ventilationen. Svettpärlorna rinner på alla passagerarna inte bara på den ensamma barangen.

När vi äntligen stannar utbryter kaos. En mängd tuc-tucförare och motorcykelförare rusar fram mot dörren så att chauffören måste fösa undan dem så att passagerarna kan komma ut. Barangen blir mest utsatt. Jag blir tvungen att handgripligen ta tillbaka min ryggsäck som någon sliter ut ur bagageutrymmet.

Jag tar en motorcykel till ett hotell med wifi och luftkonditionering och skickar efter en del krångel gårdagens blogginlägg.

Det är återigen ett kungligt hotell. Man vill ju ligga i topp.

4 maj 2009, måndag. Pursat

Ett möte på spåret med ett annat Bamboo Train


Jag brukar ha bra hand med hundar. Jag har inte heller några problem med dem på platser där det finns mycket turister. Men här i Pursat blir jag utskälld. Hundarna morrar och visar tänderna och följer efter mig. Det är inte roligt. Jag förstår att jag är något okänt för dem, något som luktar annorlunda och som ser annorlunda ut, men det är inte roligt.

På bussen fanns tre västerlänningar, två fortsatte till Phnom Penh, och jag var ensamt blekansikte som steg av här. När jag promenerar på marknaden i staden frågar jag om jag får ta ett kort när jag ser något intressant. Det blev bara nekande svar idag. Det har inte hänt tidigare. Alltid brukar några känna sig smickrade, men människorna i Pursat är svårflirtade.

När det blivit mörkt går jag ut för att hitta någonstans att äta. Mitt mål är en restaurang i närheten som drivs av en Kambodjansk frivilligorganisation som ger ungdom i riskgrupper en chans till arbetslivserfarenhet. Det är becksvart ute, jag har inte med min ficklampa, och jag hittar inte restaurangen. Kanske det är där man firar ett bröllop. Alla ljud man förknippar med djungel hörs ute, cikador, grodor, och en massa andra nattljud.

I mörkret snubblar jag och lyckas stuka foten. Jag tar mig i alla fall till en restaurang för Kambodjaner där jag beställer kyckling och ris. Kycklingen är finhackad men alla ben finns kvar så det finns inte en benfri bit.

Personalen försöker lära en liten pojke att han skall säga ”Hello” till mig eftersom jag är en barang. Han säger lydigt ”Hallo” men håller samtidigt handen mot örat som om han höll i en telefon. Men kommer snart att lära sig.

Idag åker jag med ”bamboo train” eller norry på Khmer. En järnväg finns kvar från den franska tiden med kurvig räls och risiga broar. På den fraktar man folk, ris, bräder och plankor, allt som du kan tänka dig. Jag åkte tillsammans med 17 andra personer dit och 7 – 8 personer, palmblad till taktäckning, kolsäckar och en motorcykel tillbaka.

Ett ”bamboo train” består av två hjulaxlar med små järnvägshjul. På den lägger man en träram som är tre meter lång och som sticker ut en dryg meter utanför vardera sidan. Sitt- och lastytan består av längsgående tunna bamburibbor. Ekipaget drivs av en 5-hästars bensinmotor via kilremmar till en av hjulaxlarna. Bromsar gör man med träspak som trycks mot ett hjulpar.

Järnvägen är enspårig och trafiken är rätt livlig. När två tåg möter varandra sker en bedömning av vem som har svårast att lasta av. Alla passagerarna på det som är minst svåra kliver av, alla hjälps åt att lasta av lasten, man lyfter av träkonstruktionen och hjulen och lägger dem vid sidan. Så passerar tåget som finns kvar på rälsen, men stannar och hjälper till att lyfta upp delarna till det tåg som hamnat på sidan och alla kliver ombord igen och åker iväg.

Allt det där känner jag inte till på morgonen när jag står vid den korsning mellan järnväg och landsväg som utgör järnvägsstation. Jag har åkt hit med kocken på hotellets restaurang som har litet sidoaktiviteter. När han lämnar mig är jag ensam västerlänning. Jag skall följa med en man när han fått ihop nog mycket folk för att vi skall åka.

Det dröjer en dryg timma innan något händer och jag hinner fota en hel del. Så ropar han på mig med all engelska han behärskar ”Hallo”. Han föser undan några damer och gör plats åt mig längst framme till vänster. Och så bär det iväg.

Upplevelsen är närmast skrämmande. Jag sitter två decimeter ovanför sprängstenen som utgör banvall. Hastighetsupplevelsen på den höjden är påtaglig. Jag kan inte låta bli att fundera över vad som händer om det blir tvärstopp. Får jag hela lasten över mig? Grenar och kvistar från vegetationen bredvid slår emot mig. Det är så trängt att jag knappast kan ändra ställning, ett behov som jag snabbt känner. Jag är stel i vanliga fall och efter att ha suttit med benen i kors någon halvtimma så börjar jag allvarligt längta efter första stationen där jag kan ta ett annat tåg tillbaka.

Som tur är kommer ett godståg så vi blir tvungna att montera ner vårt och placera det på sidan. Då börjar en ung man tala med mig. Det visar sig att han är lärare i byn som ligger vid tredje stationen och det här tåget går dit, sedan vänder det och jag kommer att vara tvungen att åka hela resan.

För att göra en lång historia kort sitter jag i direkt solsken i närmare sju timmar. Som tur är har jag långbyxor på mig och min hatt. Jag vaknade i natt och kom ihåg att jag stoppat hatten i en ficka i lilla ryggsäcken. Mindre turligt är att jag bara hade en t-shirt och sandaler utan strumpor. Jag är brännskada på armar, fötter och vrister samt i ansiktet. Jag bär glasögon så reflexerna från dem gör att näsan riskerar att falla av.

Övrigt att notera från resan; Två barn börjar gråta då de ser mig. På den positiva sidan kan noteras att ett barn börjar skratta.

3 maj, Battambang – Pursat

32 kronor

Kambodja har två valutor. Den inhemska valutan är riel. 1 000 riel motsvarar cirka två kronor. Den använder man för mindre inköp, mat, dryck och en del transporter som med motorcykeltaxi. När det blir tal om större affärer som hotellnätter och bussresor gäller den US dollar.

En dollar motsvarar cirka 4 000 riel. Om något kostar två och en halv dollar och du betalar med en femdollarssedel får du tillbaka 10 000 riel. Dollar kan inte delas upp i mindre delar utan du får växeln i riel. I förra exemplet kan du i stället få tillbaka två dollar och 2 000 riel. Enkelt eller hur. Jag får tänka och räkna flera gången när jag får tillbaka pengar.

I går besökte jag också ett annat tempel som är beläget på en bergstopp. Upp till templet Phnom Banan leder en trappa med 358 trappsteg. Trappsteg huggna i sten med en ordentligt tilltagen steghöjd. När jag stod längst nere och tvekade kom två flickor fram och erbjöd sina tjänster. Efter en kort förhandling kom vi överens om att de skulle fläkta mig på vägen upp med solfjädrar som såg ut som litet större pingisracketar. Priset vi kom överens om var 2 000 riel var. Nu kan du ju räkna ut totala kostnaden.

Det var jättetungt att ta sig upp, svetten rann i hettan och flickorna viftade ivrigt den första tiden men ivern avtog med tiden. De skuttade på lätta ben uppför trappan medan jag släpade mig upp. Jag upptäckte att detta tydligen var ett vedertaget sätt för skolbarnen att tjäna litet pengar för det fanns flera barn som erbjöd denna tjänst. Nervägen var mycket lättare så de avbröt viftandet och ville ha betalt efter halva nervägen. De hade upptäckt läskburkar i trappan som de i stället tog hand om. De ger också pengar när man säljer dem. Frågan som jag ställer mig när jag kommer hem till hotellet är förstås om jag är ansvarig för olagligt barnarbete i Asien…

Templet var väl inte så imponerande efter tempelbesöken i Angkor, men man måste beundra dem som byggt det på en sådan oländig plats.

Jag har lämnat min solhatt någonstans under gårdagen. När solen slutar skina och det blir mörkt är det lätt hänt. Den känns som en kär gammal vän som jag nu förlorat. Den har följt mig troget i Vietnam och nu både i Thailand och i Kambodja.

Jag packar ihop mina tillhörigheter och bär ner dem i receptionen. Där frågar jag efter vägen till närmaste marknad där de säljer kläder. Jag går runt i stånden och finner ett som har hattar, men som jag misstänkt så finns ingen i storleken för äldre herrar från Europa. De är alla alldeles för små. Jag får vänta tills jag kommer till Phnom Penh där de säkert har marknader som vänder sig till turister.

Jag åker med en landsvägsbuss från en busstation nära hotellet. Den är tjugofem minuter sen, men det spelar ingen roll eftersom jag inte har någon tid att passa.

Trots att jag borde veta bättre vid det här laget går jag och sätter mig på en ledig plats. Det går fint någon timma, tills det stiger på två flickor och en viss förvirring uppstår. Jag sitter på deras plats. En man ber att få se på min biljett och så får jag flytta till sätet bredvid en äldre dam. Detta väcker stor munterhet hos två andra damer som tydligen hör till samma ressällskap.

Jag tar en motorcykeltaxi när jag kommer till den lilla staden Pursat som ligger mellan Battambang och huvudstaden Phnom Penh. Trots att staden är liten hittar taxikillen inte till hotellet utan han frågar två gånger folk om vägen. Där äter jag lunch till turistpris. Trots att jag beställer enkel mat,ris och kyckling med vatten till, så kostar lunchen nästan dubbelt så mycket som bussbiljetten.

2 maj, Battambang

Tempelbesökare uppe vid templet vid Killing Caves of Phnom Sampeau

Den kambodjanska maten är god. Den påminner om thailändsk, men utan att vara lika kryddstark som den. Ris är förstås basen och all mat finfördelas innan den tillagas. Oftast fräser man den snabbt på hög värme på en wok. Man äter med pinnar eller med gaffel och sked. Man behöver ingen kniv för att skära maten och gaffeln används för att peta upp maten på skeden som man stoppar i munnen. Inte gaffeln, det är ouppfostrat om man är kambodjan. Utlänningar har inget bordsskick så man struntar i om de inte kan uppföra sig.

Till riset äter man frukt, grönsaker, nötkött, kyckling, fläsk eller fisk. Förutom ris finns en rad rätter baserade på nudlar. På restaurangen White Rose, ett måste om man besöker Battambang, åt jag idag ris med ananas och fläsk i en sötsur sås. Till det en fruktdrink gjord på banan, apelsin och någon frukt till. Det är inte lätt med alla strapatser man måste gå igenom…

Granne med den restaurangen ligger en pub med wifi, som jag tvingas att besöka för att kunna sända min dagbok. Man måste ju beställa något för att få sitta där så ni kan förstå vad jag får genomlida.

På morgonen går jag ner en halvtimma innan den tid jag avtalat med min motorcykelkille eftersom jag inte vill sitta på rummet. Han har redan kommit så jag sätter mig upp bakom honom och så bär det av ut genom staden.

Trots att jag är en van motorcyklist skulle jag inte våga köra i den här staden. Det finns ingen som har någon trafikutbildning, utom möjligen bilförarna men jag tvivlar även där. Kambodja har högertrafik, och de flesta kör på höger sida, eller allra längst ut på vänster sida. När man gör en vänstersväng in på en ny gata åker man först över på den vänstra sidan, rundar gathörnet och fortsätter sedan på vänster sida tills läge infinner för att åka tillbaka till rätt sida.

Vid alla påfarter från gårdar, affärer, bensinstationer så tillämpar man samma körsätt som vi har vid påfart av motorväg. Man kör så snabbt man kan upp till rådande hastighet. Inte något försiktigt stanna och se om det är fritt-tänkande här.

Vägarna vi åker under dagen är inte belagda. Vägarbeten med kinesiska vägarbeten pågår på ett par ställen, annars är det röda gruset det som dominerar. Vi åker smala vägar hit och dit med mängder av korsningar och jag är snart helt desorienterad. Höns och hundar finns överallt, kor nästan överallt. Det regnar någon timma varje dag nu så det har bildats vattensamlingar på många ställen och vägen blir då rena lervällingen. Jag är glad att jag inte behöver åka här om två månader då monsunregnen pågår för fullt.

Jag besöker bland annat Killing Caves of Phnom Sampeau. Vi stannar nere vid foten av ett brant berg som reser bland risfälten. En avgift på 2 $ betalas till turistpolisen och så ställs jag inför ett val. Jag kan välja att gå upp, vilket kanske tar ett par, tre timmar i hettan eller så kan jag betala en annan kille två dollar för att han skall skjutsa mig upp. Valet blir inte så svårt. Han skjutsar mig upp. Det är så brant att det är med nöd och näppe hans mc orkar upp med oss. Nu ställs jag inför ytterligare ett val. Skall han guida mig vill han ha ytterligare en dollar.

Det får han och han tar mig till ett gammalt tempel på toppen. Det används sparsamt numera, men under den tid de röda Khmererna härskad användes det som fängelse. Sedan går vi nerför en brant trappa ner i en grotta där man gjort ett kaklat golv i grottan med en liggande Buddha och strax intill ett glasskåp med benrester och kranier. Det är några av de 10 000 personer som avrättades här . När man tittar upp mot grottans tak ser man långt uppe himlen genom ett runt hål. Där uppe slog man ihjäl sina offer och kastade sedan ner kropparna till den plats där vi befinner oss.

Det är fullkomligt ofattbart med denna grymhet som ändå inte skedde för inte så lång tid sedan. Pol Pot och hans armé tömde Phnom Penh i april 1975 och de röda Khmerernas terror pågick till januari 1979 då Vietnameserna besegrade dem. Och i västvärlden visste vi inte någonting.